söndag 28 december 2014

Löpglädje vid havet


Jag har gjort tvärt emot vad "alla" andra gör över julen - jag lämnade fjällen och drog söderut. Och även om Halland först bjöd på plusgrader, regn och blåst, så var det väldigt mysigt att vara hemma vid havet igen. Och sedan några dagar har minussidan tagit över även här nere. Nu håller jag tummarna för att det förblir så ett tag, så att skidåkarna här får en chans att träna på snö.

I övrigt har julen innehållit det en halländsk jul ska innehålla: avkopplande häng med familj, släkt och vänner, grönkål, julgodistillverkning, en smutt besk och en hel del träning. Som bonus: en superrolig julfest med "lånade" kollegor - en av få nackdelar med att köra eget är annars att personalfesterna lätt blir lite ensamma:)


Efter en dryg vecka här hemma, med en stor portion löpning, så börjar det gå lätt att springa - och som jag älskar det! Idag hade jag två fantastiska timmars löpning längs havet ner till Båstad och hem igen. Stranden i vinterskrud är vacker. Sprang med ett leende på läpparna hela vägen. Men nu är det väl bäst att fokusera på det jag ska försöka göra i vinter. Så åter till skidåkningen...

Vakna till det här på morgonen är ren lycka!




onsdag 10 december 2014

I rätt spår?

Oktober präglades av envisa lågintensiva förkylningar som ledde till stora mängder frustration. Hur vet man när man är frisk? Försiktigt träna lite och försöka vara lyhörd? Trilla dit igen. Vänta och vila. Testa igen.

Men till slut verkade det ge sig och sedan andra veckan i november har jag kunnat träna mer eller mindre helt enligt plan.

Mycket rullskidor har det blivit - både intervaller och distanspass, och för första gången någonsin gav jag mig ut i skogen och sprang med stavar. 1,5h upp och ned i den tunga bokskogen på Hallandsåsen. Fick upp bra puls och det var ett pass som tog. Att få träna ordentligt och ta i så att man blir trött - vilken ynnest!

På tal om träning, så har jag blivit träningscoach i Magasin Laholm. Första artikeln handlar om att sätta motiverande mål för att få träningen att hända: http://issuu.com/magasinlaholm/docs/magasin_laholm_vinter_2014/1

Vackert på Hallandsåsen även i november

Den 23 november var det dags att flytta till vintervistet Vålådalen och komma på snö. Och oj vad tungt det är att åka skidor på snö! Måste erkänna att jag hade glömt det. Första passen var bedrövliga: taskig teknik och trött kropp. Jag har jobbat på, åkt utan stavar minst tio minuter de flesta pass för att komma in i åkningen igen. Och lite bättre har det allt blivit. Jag tränar hårdare än vad jag har gjort på väldigt länge, inte sett till antal timmar, men det blir mer kvalitet i form av intervaller. Ska bli intressant att se om det ger resultat i form av snabbare åkning.

Tyvärr har vi inte snö i överflöd här i Jämtland. Konstsnöspåret i Vålådalen är tre km och i fantastiskt bra skick - men visst drömmer man om de fina spåren uppe på fjället. Vill man se det positivt, så går det utmärkt att springa och åka skridskor. Har ni inte sett den redan, så ta en titt på den fantastiska filmen från kristallklara Blanktjärn, 45 min löpning från Vålådalen: https://www.youtube.com/watch?v=oLjP6AhIt9g


I början av november var vi i Istanbul en helg. Här kommer lite bilder.

Färskpressad juice på granatäpple för 3 kronor
Hagia Sophia, kyrka turned moské turned museum


För att komma in i Blå moskén krävs slöja, tillräckligt lång kjol och noll skor
Väl inne möts man av en mäktig bönesal
Kvinna som vill be möts av en liten avgränsad alkov längst bak




tisdag 28 oktober 2014

Superwoman - not so much!

Linda, Emma, Magdalena och jag sprang tredje sträckan
Efter 2,5 veckas förkylning i september hade jag varit igång en vecka när det var dags för 25-manna. Jag hade i ett sent skede fått förtroendet att springa tredje sträckan i andralaget. Med vacklande form och ont om orienteringsrutin kan jag säga att jag var betydligt mer nervös än när jag har gått ut i täten på 10-mila... Och jag kände direkt att mina ben inte var med mig, två maxpass i skogen den senaste veckan var visst lite väl hårt som uppladdning. Men orientera kunde jag, gjorde inte några misstag och kunde därmed langa över kartan fullständigt utpumpad men nöjd med min insats. Jag har sagt det förut, men vilken lyx det är att få springa sig så där slut att man bara är en trött hög! Vårt lag skötte sig fint och slutade som 37 och näst bästa andralag. Och förstalaget, de gjorde det vi gjorde även för 15 år sedan en solig oktoberdag i Rudan - de vann och visade att vi är Världens Bästa Klubb!
15 år sedan sist: samma plats, samma väder, samma goa stämning!
25-mannaselfie med Mårten
Vacker höstdag i Humlegården
Det blev några sköna dagar i Stockholm, med allt det där som är poängen med stan: äta middag med vänner, träna med vänner, fika med vänner, lite shopping och cityhäng. Och en del jobb, bland annat för Salomon och Atomic på en pressdag.

Med Majken J Henaes på Mandel showroom
Sedan bar det av till Vålådalen för jobb och där mötte strålande höstväder med några minusgrader, snö på topparna och fantastiska vyer. Kul också att träffa gänget på fjällstationen igen. Och det blev en bra träningsvecka med intervaller upp till Ullådalen, långpass i skogen och rullskidor i underbar miljö.

Löptur i Vålådalen, här vid Blanktjärn


Vacker morgon på rullskidorna

Men, på vägen hem började jag känna mig lite smådålig och några dagar senare var jag ur funktion. Så nu har det varit 1,5 vecka till utan träning. Frustration, ont i kroppen och ett krypande mentalt obehag. Men inte mer att göra än att hålla sig lugn och tänka framåt.
Dagen då det inte regnade förra veckan
Och hur var det här med superwoman då? Ja, att inte palla två timmars träning per dag, 10 timmar intensivt jobb vissa dagar, resor och ett socialt liv på det. Det känns lite klent. Om det är det kan ju diskuteras, ser man det i backspegeln så är det nog inte så konstigt att det leder till en ny förkylning. Men som vanligt är jag van vid att klara allt och jag blir alltid lika förvånad om det inte går. Dags att lära sig sina begränsningar? Kanske.

Till sist en vädjan till er som är sjuka: gå inte till jobbet! Berätta för de du ska träffa att du inte är frisk så att de får välja om de vill träffa dig eller ej! Ta inte folk i hand eller krama om dem för att sedan meddela att du är såå förkyld! Visa hänsyn - snälla!






söndag 21 september 2014

Små futtiga mål


After run på bryggan - sensommar som den ska vara

5 km löpning i full fart
4*uppför backen (Hallandsåsen) på rullskidor
6 pass på gymmet

Det var målen för augusti det. Utmanande? Nja. Realistiska? Ja! Och det var just det som var poängen. I juni och juli kände jag att träningen bara flöt runt utan struktur. Jag körde minst ett pass om dagen, men det kändes mest som tomma träningstimmar om jag ska vara ärlig. Och det gjorde mig riktigt frustrerad.

Anledningen till att det blev så, är troligen att det ända sedan i maj har varit väldigt svårt att lägga upp en träningsplan och följa den. Ofta sprack veckans program redan på tisdagen på grund av att foten gjorde ont. Att inte kunna följa planen ledde till en känsla av misslyckande. Jag är inte van vid att inte kunna göra som jag tänkt. Slutsatsen blev att det var fel på mig. Motivationen vacklade och träningen blev flummig och ofokuserad.

Det tog ett tag innan jag lyckades inse att det nog snarare var träningsambitionerna som inte var helt rätt. Mycket tack vare min kloka naprapat Stefan, vi hade ett bra snack över trädgårdsstaketet en varm sommardag.
- Så fort din fot håller för en grej, då drar din elitidrottarhjärna igång och tänker att nu ska det köras på. Den rusar iväg långt före vad foten är redo för, menade han.

Och han hade ju rätt. Jag hela tiden varit medveten om att foten begränsar mig, och har varit noga med att stoppa när det har gjort ont. MEN, när jag kunde springa 4*3 min intervaller, då tänkte jag genast att nästa gång blir det 8*3 min. Och så vidare, ni fattar.

Tänka om, tänka rätt. Därav de "futtiga" målen för augusti. Jag behövde kortsiktiga mål som ledde till att rätt träning blev gjord. Jag behövde mål som jag kunde uppnå. Jag behövde känna mig nöjd med mig själv.

Utfallet i augusti blev att jag fixade 3*Hallandsåsen på rullskidor, sprang ett löplopp på fem km - där jag körde tokslut på mig - och besökte gymmet för styrketräning 4 ggr. Inte 100 procent måluppfyllelse, men det viktigaste med de här små delmålen är att de konkretiserar träningen för mig. De hjälper mig att genomföra den viktiga träningen - och att lägga allt det där andra som man också vill träna åt sidan för nu. Och - viktigaste av allt - det är roligt igen!

September går i samma anda. Jag försöker få till de viktiga passen och förbättra vissa saker som jag har identifierat som väsentliga.

Vacker utsikt på cykelpasset: Kullaberg sett från Bjärehalvön


Magisk solnedgång i Laholmsbukten



söndag 7 september 2014

Simma 400 meter, hur svårt kan det vara?

Cykel, hjälm, cykelskor, våtdräkt, simglasögon, badmössa, löparskor...
Mycket prylar blir det.
Ganska. Jag har inte försökt simma fort på typ 10 år. Tog en tur i havet i veckan som förberedelse, simmade 11 min - det var inget roligt alls. Nu Nissan. Tack och lov medströms. Väntar till sista stund med att hoppa i. Startskott, simma, skvalpigt. Håller mig till bröstsim, jag gillar att få luft. Har delat in sträckan i tre: fram till första bron, till andra och sedan nå de gula uppstigningsbojarna. Fy fan - det här gör jag inte igen, tar i vad jag har, händer inte mycket, andra bron och sedan äntligen dags att ta sig upp.

Fördelen med att vara dålig på simningen är att det är många att cykla om. Jag har aldrig försökt cykla fort egentligen, men det svarar bra när jag trycker på uppför Galgberget. Tryck, dra, tryck, dra...  Fint väder men lite blåsigt när vi vänt och folk börjar "fuska" med att ligga på rulle (som man inte får i triatlhon). Jag börjar fundera på om jag tagit i för hårt och hur benen ska må på löpningen.

Inte bra, är svaret. Planen är att ta det lugnt och låta cyklingen sköljas ur benen under de första 500 metrarna. Men stelheten försvinner inte, noll tryck, noll kraft att använda. Vid 2 km funderar jag på om jag ens ska orka springa hela vägen de återstående 3 km. Men huvudet är fortfarande med mig, kämpa går.

Så, det var en utflykt utanför komfortzonen. Jag var betydligt nervösare kvällen innan och på morgonen än jag någonsin varit på en orienteringstävling. Gå ut i ledning på Jukola med ett antal topplag flåsande i nacken? Piece of cake i jämförelse! Det är tydligen alla de okända faktorerna som påverkar mig. För trots att jag anmälde mig i tisdags, på skoj, utan några andra ambitioner än att ta mig runt, så funkar man ju inte så. Är det tävling så är det!

Ingen kallsup, ingen cykelkrasch, och jag tycker att jag kom undan med hedern hyfsat i behåll genom att bli 11 i damklassen (48 fullföljande) och 60 totalt av 130 fullföljande. Helt slut nu. Tänker inte lämna soffan mer idag!

Riktiga triathleter har tempohjälp och -cykel.
Själv associerar jag bara till Alan i 2 1/2 men...

Ps: Några citat ur PM:
Nakenhet är förbjudet i växlingsområdet.
Krypning inte tillåten i löpmomentet.

tisdag 19 augusti 2014

Något slags comeback?

Jag var långt ifrån redo för det. Inte säker på att foten skulle hålla. Eller om jag skulle orka springa så långt. Formen usel, endast 15 löppass överhuvudtaget sedan i början av maj och bara ett par stycken med något slags fart. Stor risk att vara riktigt pinsamt dålig.

Men jag hade liksom hamnat i ett läge där inget av det där längre spelade någon roll - jag måste få springa och jag måste få tävla!

Löptävlingen Prinsens (=Bertil) Minne i Halmstad fick det bli. Tävlingen hade funnits i tankarna ett tag, syrrans sambo har haft 10 km loppet som mål för att börja löpträna och han har pratat mycket om det.

Så, bära eller brista. Fem kilometer är inte långt, men det längsta jag sprungit i fart på 3,5 månader är tre km och det gjorde jag i tisdags. Taktiken var att ägna första kilometern åt "uppvärmning", springa km 2-4 i kontrollerad fart och sedan maxa ur allt sista km. Enda tanken i starten var att ta det lugnt, inte min starka sida men det gick OK. Efter 3,5 km dog benen - ganska väntat - så någon farthöjning blev det inte tal om, snarare att inte sacka för mycket. Pressade mig in i mål på 22.38. Så klart långt sämre än vad det borde vara, men vad galet skönt det var att ta ut sig totalt. Så fantastiskt härligt att hela eftermiddagen vara alldeles mosig. Vad jag har saknat den känslan!

Långsam, trött och glad trea i Prinsens Minne

tisdag 24 juni 2014

9 learnings efter 10 timmar på norska vägar

1. Bensinen räcker längre om du kör i 80 km/h istället för i 120
2. Fotbolls-VM är lite lite roligare på norska
3. Norge är som Schweiz, fast kallt
4. Böterna är skyhöga (alternativt fängelse) men alla kör för fort ändå
5. Det finns ett radioprogram på NRK3 som heter Verdens rikeste land...
6. Finns en raplåten som dissar Petter Northug rejält
7. Man stänger gärna av stora vägar, av typen E6, utan att skylta om den alternativa vägen så noga
8. Skidspår och skidbackar skyltar man inte till - de finns ändå överallt eller?

9. Det är vackert längs E6 över Dovrefjell

lördag 31 maj 2014

Play. Stop. Rewind. Play?

Det gick bra ett tag. Men när jag höjde farten då ville foten inte samarbeta. En orienteringstävling på 40 min, ett snabbdistanspass på stig på 25 min och en orienteringstävling till på 50 min, på sju dagar - det var för mycket. Utflykten till Danmark för två veckor sedan blev kostsam. Förra måndagen vaknade jag och kunde knappt gå på foten. Så nu blir det till att backa och ta om igen. Fokus rehab, stakning och en del cykel.

Och stort fokus på att njuta av den underbara försommaren. Som med en kajaktur i soluppgången mellan Kattvik och Båstad. I call it magic.


Förra helgen var det Silva League i Luleå, finalhelg med sprint, medel och lång med jaktstart. Vi var sju löpare och en halt coach från Lidingö. Jag satt i karantänen på fredagens sprint och såg löparna värma upp, göra rusher och hopp. Känns så väldigt avlägset att jag skulle kunna göra det. Men jag fick mig ett litet pass i den makalöst fina terrängen vid Måttsunds slalombacke - njutning!

I övrigt försökte jag ge vad jag kunde till de som skulle tävla. En väldigt teknisk medeldistans var tuff för många och det bommades rejält. Men löparna visade god moral och gav inte upp utan fortsatte försöka genomföra sina lopp på bästa sätt - starkt! Den avslutande jaktstarten var lång och fysisk, flera av Lidingölöparna sprang upp sig till fina placeringar. Samtidigt märks det att vårsäsongen varit lång, den startade redan i februari för de flesta. Löparna är lite slitna - framför allt mentalt - och har svårt att uppbåda den där riktiga mentala skärpan. Fullt förståeligt!

En snygg liten film om helgen, gjord av Andreas Almkvist: http://vimeo.com/96622965

Anna Bachman blev åtta totalt i Silva League 2014

Helena Karlsson på sprinten i centrala Luleå

Sofia och Sofia bjöd på mumsig trerättersmiddag

PS: I senaste numret av Vasalöparen hittar du en artikel om fjällöpning i Vålådalen, skriven av mig.

söndag 18 maj 2014

Nolla en bricka..

...vänta på fem pip från en klocka i en startfålla, göra en 30 sekunders miss på en kontroll, försöka pressa sig på stigar, spurta i en målfålla...

Att det kan vara så underbart, det är rätt märkligt. Men äntligen, äntligen, efter sju månaders uppehåll fick jag tävla igen! Att det dessutom blev i orientering var en extra bonus och inget jag vågat hoppas på under hösten och vintern. Premiären var inget märkvärdigt i sig, D21 Kort på FK Finns tävling i Ljungby, 5,1 km, inte så rolig bana utan mycket stiglöpning och lite risigt däremellan. Men det bekom inte mig, jag njöt även i grönområdena. Vad jag har saknat dessa charmiga bonntävlingar, en eloge till funktionärerna som lät deltagarna parkera vid arenan och hade funktionärsparkeringen några hundra meter bort. Resultatet? Jo, jag vann. Med 13 minuter, men det fanns ju en långklass.

Förra helgen var det lite mer allvar. 10-mila avgjordes i Eksjö. Jag var med som coach och fick uppleva det hela från sidlinjen. Kan erkänna att det var lite tufft att inte få springa. Stafett är ju det allra roligaste! Men jag kände mig inte redo att ingå i ett lag när jag inte testat foten på tävling innan.

Så, först damstafetten - IFK Lidingö startar med tre lag. På första sträckan är lag 1 och 3 bland de fem bästa, efter tre sträckor är andralaget 11 och lagen slutar som 7, 17 och 44. Det är så hög klass att det nästan inte går att greppa!

Ett stort grattis till goda vännen och f d lagkompisen Signe Söes som nu tog OK Pan Århus till deras första 10-milaseger genom ett fint lopp på sista sträckan. Glädjande att se Signe!

Lagbygge!
I år hade det gjorts förändringar i herrstafetten och starten gick redan en timme efter damernas målgång, ingen rast ingen ro för en coach. Den tidiga starten på lördagskvällen innebar att de första sträckorna gick i dagsljus, andra förändringar var att långa natten nu låg så sent som sträcka 6 och att sista sträckan var kort, bara 8,5 km.

Under natten försökte jag coacha herrarnas andralag efter bästa förmåga. Att springa i ett andralag kan vara lite knepigt. Några har hoppats på förstalaget och har behövt bearbeta besvikelsen, andra kommer in "underifrån" och kanske känner sig osäkra på om de ska kunna hålla den fart som krävs. Samtidigt vet de att de har ett bra lag och kan placera sig riktigt högt om alla lyckas. Och det kan på sitt sätt innebära en press i sig. Men killarna imponerade stort, med disciplin och fokus gjorde de sitt allra bästa stafetten igenom. De växlade som tvåa efter tre sträckor och var åtta efter fjärde. Till slut blev de 42:a - bra jobbat alla!

Det favorittippade förstalaget då? Jo, äntligen fick killarna betalt för flera år av stabila stafetter med topp 10 placeringar. Det var så härligt att se löparna på de sista sträckorna få gå ut i täten och verkligen vara med när slaget om segern skulle stå. Även om det inte räckte ända fram den här gången så kommer det att göra det snart!

Pojkband eller förstalag?
Världens näst bästa stafettlag!
Ett litet PS: Jag väljer att inte sabba denna hyllning till orienteringssporten med att berätta om gårdagens mindre roliga upplevelse i Store Dyrehave i Hilleröd. Vi nöjer oss med att konstatera att jag ännu inte är redo för risig terräng full av vindfällen och grönområden, utan betalar för denna utflykt med en ond fot. Men Danmark kompenserade delvis genom att bjuda på strålande sommarväder, och pölsen är ju alltid god.





tisdag 29 april 2014

Premiärer

Har varit hemma i två veckor nu. Galet fina veckor - jag landade mitt i sommaren!

Så det blev till att plocka fram shorts, linnen - och orienteringskläderna. För jag vågade mig faktiskt på en orienteringspremiär förra söndagen. 4,4 km på en öppen bana - och det var så roligt! Foten funkade mycket bättre än jag hade vågat hoppas. Blev lite tävlingsnerv, inte minst för att en man i startfållan sade "Jag ger dig 30 sek, sen startar jag." Så klart såg han inte röken av mig. Jag sprang faktiskt rätt bra, var mer offensiv än jag trott var möjligt. Eftersom jag är helt otränad för löpning så gick det ju inte fort och kroppen fick jobba hårt. Orienteringstekniken funkade, det var inte svårt - blir inte det i den öppna gran- och bokskogen på Hallandsåsen - men ändå, jag kände mig inte särskilt ovan ens.

Nyutslagen bokskog på Hallandsåsen
Orienteringsrevor - äntligen!
Sedan dess har det blivit tre orienteringspass till. Men på Silva League i helgen höll jag mig till att vara coach. Sprint i Båstad och långdistans vid skidanläggningen Vallåsen på Hallandsåsen. Kul att få visa mina hemtrakter för klubbkompisarna när det är som allra vackrast. Bra sprang de också, tre pallplatser på långdistansen var riktigt starkt.

Klubbfika på altanen
Båstad en tisdag i april
Det har även blivit premiär på landsvägscykeln med underbara rundor på Bjärehalvön.
Tidig cykeltur, Kattvik utanför Båstad
Bjärehalvön
Och, idag - de första löpintervallerna sedan i september. Försiktiga 5*3 min på stranden, men härligt var det. Och sedan slog jag till med årets premiärbad när jag ändå var igång.

Intervaller och bad idag

I helgen väntar en premiär med lite mer blandade känslor: det här blir första gången som jag är coach på 10-mila och inte springer.

Ps: Just det - ytterligare två premiärer för året: är tillbaka på rullskidor, känns inte som så länge sedan men det var faktiskt i september och dessutom är den första rabarberkompotten är kokad.



torsdag 10 april 2014

Flyttfågeln flaxar söderut

I morgon åker jag hemåt. Det blev en kort vinter, bara två månader här uppe i Vålådalen. Och lite annorlunda, med mindre träning än vanligt. Men en fin tid med skidåkning, vänner och uteliv. Ja, ute som ute i naturen. Låter bilderna tala den här gången.

Skidglädje på Lahtispåret i april
Ett av världens finaste skidspår - Sapporo

Min fina timmerstuga
Nulltjärn och Lill-Stensdalsfjället
Vy över Duved från Åre en kväll i mars

Team Oslo Sportslager-Moelven och deras langare

Några toppar:

Min sjukgymnast i Åre, Andreas, peppade mig att jobba upp rörligheten i fotleden genom att åka diagonalt. Att våga trotsa signalerna som sade "nej det är för stelt". Kan inte beskriva hur njutbart det var att kliva på uppför de branta backarna på milspåret i Vålådalen när jag mjukat upp foten med ett par kortare pass. Gick med ett par Atomic Skintec och hade därmed bergfäste, foten accepterar påfrestningen. Hjärtat bankar och jag flåsar som en tok, syran ligger på lut - men det GÅR, jag kan faktiskt!!! Skön känsla.

Årefjällsloppet, vinterns höjdpunkt här uppe, med härlig uppladdning när teamen och åkarna anländer, mycket jobb och höga förväntningar, i år kryddade av ovisshet på grund av snöbristen. Och sedan själva loppet, i solen och på det en rolig fest med en massa glada skidåkare.

Förra fredagen i en vindskyddad sänka på Ottfjället under en klarblå himmel och strålande sol. Ett stort gäng, picknick, grillad korv och kokkaffe över öppen eld. Som på badstranden fast på renfäll.

Nu är jag så löpsugen att jag sitter och surfar efter löplopp. Vad gruvligt besviken jag kommer att bli när jag inser att kroppen inte är på samma nivå som mitt optimistiska lilla huvud...

Tack till alla fina vänner som gjorde även den här vintern till ett suveränt minne! Kram på er!