Små futtiga mål

After run på bryggan - sensommar som den ska vara

5 km löpning i full fart
4*uppför backen (Hallandsåsen) på rullskidor
6 pass på gymmet

Det var målen för augusti det. Utmanande? Nja. Realistiska? Ja! Och det var just det som var poängen. I juni och juli kände jag att träningen bara flöt runt utan struktur. Jag körde minst ett pass om dagen, men det kändes mest som tomma träningstimmar om jag ska vara ärlig. Och det gjorde mig riktigt frustrerad.

Anledningen till att det blev så, är troligen att det ända sedan i maj har varit väldigt svårt att lägga upp en träningsplan och följa den. Ofta sprack veckans program redan på tisdagen på grund av att foten gjorde ont. Att inte kunna följa planen ledde till en känsla av misslyckande. Jag är inte van vid att inte kunna göra som jag tänkt. Slutsatsen blev att det var fel på mig. Motivationen vacklade och träningen blev flummig och ofokuserad.

Det tog ett tag innan jag lyckades inse att det nog snarare var träningsambitionerna som inte var helt rätt. Mycket tack vare min kloka naprapat Stefan, vi hade ett bra snack över trädgårdsstaketet en varm sommardag.
- Så fort din fot håller för en grej, då drar din elitidrottarhjärna igång och tänker att nu ska det köras på. Den rusar iväg långt före vad foten är redo för, menade han.

Och han hade ju rätt. Jag hela tiden varit medveten om att foten begränsar mig, och har varit noga med att stoppa när det har gjort ont. MEN, när jag kunde springa 4*3 min intervaller, då tänkte jag genast att nästa gång blir det 8*3 min. Och så vidare, ni fattar.

Tänka om, tänka rätt. Därav de "futtiga" målen för augusti. Jag behövde kortsiktiga mål som ledde till att rätt träning blev gjord. Jag behövde mål som jag kunde uppnå. Jag behövde känna mig nöjd med mig själv.

Utfallet i augusti blev att jag fixade 3*Hallandsåsen på rullskidor, sprang ett löplopp på fem km - där jag körde tokslut på mig - och besökte gymmet för styrketräning 4 ggr. Inte 100 procent måluppfyllelse, men det viktigaste med de här små delmålen är att de konkretiserar träningen för mig. De hjälper mig att genomföra den viktiga träningen - och att lägga allt det där andra som man också vill träna åt sidan för nu. Och - viktigaste av allt - det är roligt igen!

September går i samma anda. Jag försöker få till de viktiga passen och förbättra vissa saker som jag har identifierat som väsentliga.

Vacker utsikt på cykelpasset: Kullaberg sett från Bjärehalvön

Magisk solnedgång i Laholmsbukten

Simma 400 meter, hur svårt kan det vara?

Cykel, hjälm, cykelskor, våtdräkt, simglasögon, badmössa, löparskor...
Mycket prylar blir det.

Ganska. Jag har inte försökt simma fort på typ 10 år. Tog en tur i havet i veckan som förberedelse, simmade 11 min - det var inget roligt alls. Nu Nissan. Tack och lov medströms. Väntar till sista stund med att hoppa i. Startskott, simma, skvalpigt. Håller mig till bröstsim, jag gillar att få luft. Har delat in sträckan i tre: fram till första bron, till andra och sedan nå de gula uppstigningsbojarna. Fy fan - det här gör jag inte igen, tar i vad jag har, händer inte mycket, andra bron och sedan äntligen dags att ta sig upp.

Fördelen med att vara dålig på simningen är att det är många att cykla om. Jag har aldrig försökt cykla fort egentligen, men det svarar bra när jag trycker på uppför Galgberget. Tryck, dra, tryck, dra...  Fint väder men lite blåsigt när vi vänt och folk börjar "fuska" med att ligga på rulle (som man inte får i triatlhon). Jag börjar fundera på om jag tagit i för hårt och hur benen ska må på löpningen.

Inte bra, är svaret. Planen är att ta det lugnt och låta cyklingen sköljas ur benen under de första 500 metrarna. Men stelheten försvinner inte, noll tryck, noll kraft att använda. Vid 2 km funderar jag på om jag ens ska orka springa hela vägen de återstående 3 km. Men huvudet är fortfarande med mig, kämpa går.

Så, det var en utflykt utanför komfortzonen. Jag var betydligt nervösare kvällen innan och på morgonen än jag någonsin varit på en orienteringstävling. Gå ut i ledning på Jukola med ett antal topplag flåsande i nacken? Piece of cake i jämförelse! Det är tydligen alla de okända faktorerna som påverkar mig. För trots att jag anmälde mig i tisdags, på skoj, utan några andra ambitioner än att ta mig runt, så funkar man ju inte så. Är det tävling så är det!

Ingen kallsup, ingen cykelkrasch, och jag tycker att jag kom undan med hedern hyfsat i behåll genom att bli 11 i damklassen (48 fullföljande) och 60 totalt av 130 fullföljande. Helt slut nu. Tänker inte lämna soffan mer idag!

Riktiga triathleter har tempohjälp och -cykel.
Själv associerar jag bara till Alan i 2 1/2 men...

Ps: Några citat ur PM:
Nakenhet är förbjudet i växlingsområdet.
Krypning inte tillåten i löpmomentet.