Total fail

Kryper lite halsen torsdag kväll, vaknar med mer halsont och värkande luftrör på fredag morgon. Jaha, det här var ju snyggt. Skulle ju staka första sträckan i Stafettvasan idag. Trevlige Olle som fixat en plats i sitt lag åt mig, och som vill spara sig till sin start i Vasaloppet, ska jag nu svika mitt nyfunna gäng direkt? Vad gör jag nu? Jag meddelar att jag inte är helt ok, men att jag ska bestämma mig efter att ha värmt upp. På med tävlingsdräkt, nummerlapp, tejpar fötterna… Lägger ut skidorna i startfållan, drar ut och joggar 15 minuter. Det värker i luftrören och ner i bröstet. Skit också! Sitter tio minuter i bilen och bara är ledsen och besviken.

Men jag har mina regler. Man tränar eller tävlar inte när man inte är frisk. Punkt. Det som hände ett antal orienterare i början av 90-talet sitter inpräntat i mig. Då, när till synes friska unga män dog av hjärtfel, och där en förklaring verkade vara att de skadat hjärtat genom att träna när de inte varit helt friska. Ringer en vän som är idrottsläkare för att få den där supporten som gör beslutet lite lite lättare. Jag känner mig som en jäkla svikare, men vet innerst inne att det här är rätt beslut.

Så istället för att staka till Mångsbodarna, satte jag mig i bilen och körde söderut. Hemåt. Lite snopet, men det visade sig vara helt riktigt. Jag blev sjuk och hostig. Och fick mig en ”frukost framför Vasaloppet på tv”-morgon, det var länge sedan. Och riktigt mysigt, även om det också kändes märkligt.

Hur det gick för "mitt" lag? Olle fick hoppa in och "promenera" första sträckan, till slut kom Teleopti IF in på plats 851 - bra jobbat!

Vasaloppet - ja, hela vintern 2016 bidde en tummetott. Men så är det väl ibland. En viktig lärdom och nu pågår funderingarna för att lägga upp nästa säsong för ett mer lyckat resultat. Först på åtgärdslistan står dock att bli frisk, och börja förbereda kroppen för att springa mer. Nu lockar orientering och vår!

Vårkänslor på stranden, men snö på Hallandsåsen

DNS. Det ska ju vara kul!

Det var inte ett lätt beslut att fatta. Det är lite tufft att inse att jag just nu inte vill göra det jag brukar vilja. Säga nej till det jag haft som mitt mål sedan ett år tillbaka. Det kräver ju alltid en del att bryta mönster, hoppa av och inte göra det som jag förväntar mig av mig själv. Men jag vill alltid försöka vara ärlig mot mig själv. Och konsekvensen av det är att inte åka Vasaloppet i år.

Mitt förra blogginlägg genererade en del reaktioner. Tack alla ni som bryr er! Flera kommentarer har handlat om att ”åk för att det är roligt”. Men det är ju just det som är grejen - jag har inte känt glädje. Det ger mig faktiskt inget att bara åka igenom loppet för att jag kan. Kommentarerna har också handlat om prestationsångest. Jag har så klart funderat över om det handlar om det, efter en mycket lyckad säsong i fjol, men jag har kommit fram till att det inte gör det. Den känslan har jag upplevt tidigare under karriären och den är annorlunda. Och jag är inte det minsta rädd för vad folk tycker och förväntar sig. Utom möjligen pappa som jag tyvärr gjorde besviken igår när jag berättade att jag inte ska åka. Han tycker att det är så roligt att följa mig under loppet.

Läser min berättelse om förra årets Vasalopp och önskar intensivt att jag skulle känna så där nu också. Men mig själv kan jag inte lura. Det där som är själva kärnan till att jag håller på - glädjen, kärleken till skidåkningen och att få ta ut sig - just nu saknar jag det. Och jag vet att det inte blir bra när jag inte känner glädjen.

Det är jättekul att vara här i Sälen och träffa folk, uppleva stämningen och peppa andra. För att få känna på lite av Vasaloppet, så åker jag Stafettvasan i morgon. Första sträckan för lag Teleopti. DET känns kul! Och jag har redan tankar om hur jag ska lägga upp nästa vinter för att känna motivation och glädje. 

Att vilja vilja…

Lite av en varningssignal: åka runt här och INTE njuta av det!

Offensiv, nervös, fokuserad och lite elak. Så vill jag känna inför en viktig tävling, så älskar jag att känna. När huvud och kropp har samverkat för att skapa det där läget där jag presterar som bäst. Det är en ganska lång process som jag inte riktigt medvetet styr över och som kan ta sig lite underliga uttryck ibland. Men jag vet hur den känns, och jag vet att den bygger på glädje, lust och vilja. Glädjen och lusten i att få tävla och pressa kroppen, viljan att prestera så bra jag kan när det verkligen gäller. Och de senaste åren har jag lyckats mycket bra med att plocka ut allt just på tävlingsdagen.

Även den här vintern har jag haft alla förutsättningar. En hel och frisk kropp, möjlighet att träna precis hur mycket skidor jag vill och tid för vila där emellan. Men det allra viktigaste har saknats - motivationen och viljan. Jag har verkligen försökt. Jag har gjort träningen, jag har försökt tänka rätt och vara positiv. Men det finns inte där! Jag kan bli kortvarigt inspirerad av samtal, av andras prestationer och av ett bra hårt pass. Men till skillnad från till exempel förra säsongen, så kommer inte glöden inifrån så där som den ska. Det här har gnagt i mig hela vintern. Jag borde kanske klara att förlika mig med det, tycka att det är okej att inte gå all in, kanske rent av nyttigt. Tävla för att ”det är roligt”. Men, nej, det driver inte mig. Tyvärr. Jag önskar verkligen att det vore så.

Jag bedömer att jag har gjort 85 procent av insatsen, inte 100. Och det är inte så jag vill ha det! Jag vill göra allt så bra som möjligt, känna att jag har förberett mig så väl jag bara kunnat. Men jag har inte haft det fokus som krävs för att göra det. Jag har gjort andra val än de optimala: jag har gått på topptur, varit skidinstruktör i Österrike, ätit choklad, druckit vin, frusit på sprinttävlingar, läst för länge på kvällarna, tagit cityweekend i Stockholm. Är det så farligt då? Nej, jag har gjort roliga saker med människor jag tycker om. MEN jag har valt den breda vägen, inte den smalare, brantare som leder till att jag presterar så bra som möjligt när det väl gäller. Förra vintern var allt det här självklart, jag hade bara en sak för ögonen: att åka bra på Vasaloppet. Då blir allt väldigt enkelt, alla val görs med detta som högsta prio.

Varför har då viljan saknats den här vintern? Det är en gammal sanning att man behöver trivas med livet som helhet för att prestera som idrottare. När mental energi läcker åt andra håll, då finns inte kraften att fokusera på det som ger framgång och gör dig som bäst. Och det är där jag hittar min förklaring. Normalt pirrar det till i magen när jag åker förbi starten i Berga by, eller passerar Mora - oavsett tid på året. När jag tänker på att åka Vasaloppet nu, då är det en tanke som dyker upp i huvudet - och i magen: Jag vill inte!

Så, vad gör jag nu? Åker Vasaloppet och hoppas att det kanske går bra ändå? Att formen infinner sig helt plötsligt? Att jag klarar att göra den mentala insats som krävs? Eller avstår jag, av feghet eller självinsikt? För att det inte lockar och känns kul? Jag bestämmer mig troligen i morgon.