DNS. Det ska ju vara kul!

Det var inte ett lätt beslut att fatta. Det är lite tufft att inse att jag just nu inte vill göra det jag brukar vilja. Säga nej till det jag haft som mitt mål sedan ett år tillbaka. Det kräver ju alltid en del att bryta mönster, hoppa av och inte göra det som jag förväntar mig av mig själv. Men jag vill alltid försöka vara ärlig mot mig själv. Och konsekvensen av det är att inte åka Vasaloppet i år.

Mitt förra blogginlägg genererade en del reaktioner. Tack alla ni som bryr er! Flera kommentarer har handlat om att ”åk för att det är roligt”. Men det är ju just det som är grejen - jag har inte känt glädje. Det ger mig faktiskt inget att bara åka igenom loppet för att jag kan. Kommentarerna har också handlat om prestationsångest. Jag har så klart funderat över om det handlar om det, efter en mycket lyckad säsong i fjol, men jag har kommit fram till att det inte gör det. Den känslan har jag upplevt tidigare under karriären och den är annorlunda. Och jag är inte det minsta rädd för vad folk tycker och förväntar sig. Utom möjligen pappa som jag tyvärr gjorde besviken igår när jag berättade att jag inte ska åka. Han tycker att det är så roligt att följa mig under loppet.

Läser min berättelse om förra årets Vasalopp och önskar intensivt att jag skulle känna så där nu också. Men mig själv kan jag inte lura. Det där som är själva kärnan till att jag håller på - glädjen, kärleken till skidåkningen och att få ta ut sig - just nu saknar jag det. Och jag vet att det inte blir bra när jag inte känner glädjen.

Det är jättekul att vara här i Sälen och träffa folk, uppleva stämningen och peppa andra. För att få känna på lite av Vasaloppet, så åker jag Stafettvasan i morgon. Första sträckan för lag Teleopti. DET känns kul! Och jag har redan tankar om hur jag ska lägga upp nästa vinter för att känna motivation och glädje.