Look who's running!

I onsdags var jag ute och gick, helt plötsligt började benen skutta med hoppsasteg. Fick verkligen hålla i mig själv för att inte fortsätta hoppa. Men jag berättade för min vän doktor Katja, som tyckte att jag faktiskt kunde prova att springa.

Så i fredags åkte jag till konstgräsplanen i Laholm, gick först i tio minuter och sedan lät jag det gå över i jogg. Foten var stum, den svarade liksom inte när den skulle trycka ifrån uppåt. Men det gjorde inte direkt ont. 3*1 min blev det. Fick en del filmat och ser att jag inte haltar eller springer konstigt, bra!

Resten av dagen kändes foten så klart mer än innan löpningen, men inte mer än vad den gjorde efter en vanlig promenad för ca tre veckor sedan. Så nog går det framåt alltid!

Den här veckan har träningen gått bra. Känner mig stark och offensiv! Körde slut på mig själv i stakmaskinen med 5*1 000 meters intervaller, märkligt att man kan älska att bli trött!






Idag var jag ute på första MTB-rundan i skogen sedan benbrottet. Sol, fem grader varmt och inte så lite vårkänsla i strandskogen.

Fint på Hökafältet

Bra början på 2014

Det här har jag saknat!

Igår kväll kom jag hem från nyårsfirande i Sälen. Kan summera en timmes skidåkning om dagen i sex dagar. Inte mycket att skryta med, men ett stort framsteg för mig som inte skulle kunna åka skidor förrän 4-6 månader efter skadan. Idag har det gått exakt 3 månader.

Nu kommer skidåkningen dock med vissa begränsningar - jag står "bara" och stakar. Eftersom det är den teknik jag är sämst på, så är det väldigt bra träning! Skön träningsvärk i magen. En annan fördel är att jag kör helt ovallat och slipper fundera över vad jag ska lägga på för att få fäste.

För att undvika att göra något som kunde ställa till det för foten och backa i rehabiliteringen, så var det plattaste möjliga spår som gällde. Kände mig hyfsat fånig när jag stod och plogade nerför, men ville verkligen försöka vara försiktig - för en gångs skull!

Så klart känns det lite tungt att inte kunna träna som de andra gör och som jag också vill: långa distanspass och hårda intervaller. Men, jag måste komma ihåg mina egna förutsättningar!

Snö- och skidabstinensen är redan svår, men det kommer mera snart!

Dra åt helvete 2013!

Det blir ingen djupare summering av år 2013. Ett i och för sig tveeggat år: de tre första månaderna bjöd på fantastiska upplevelser i de jämtländska fjällen, skidresultaten visade på framsteg och mycket kul hände. Och i maj drog jag på ett häftigt, vackert och inspirerande äventyr i Arizona och Utah. 

Sedan blev det rätt gnissligt. Det gick lite grus i maskineriet i juni, gruset blev till småsten i augusti, och till stenbumlingar som ledde till ett tvärstopp i oktober.

Men, det som inte dödar det härdar sägs det. Och det stämmer nog faktiskt, på riktigt. Hopsydd, läkt i både kropp och själ, och på gång med rehabiliteringen är jag hårdare än någonsin. Bokstavligt talat, med 13 metallskruvar i benet.

Räkna träningstimmar är ju något man brukar göra. 2013 var det roligt i april. Inte åtta månader senare när jag inte kunnat fylla på staplarna med särskilt många timmar till. Så det struntar jag i!

Jag ser helt enkelt framåt i stället. 2014 blir ett finfint år. Det är ett jämnt år, de är alltid bättre. Dessutom ett vinter-OS år. Roliga saker, sköna människor, hård träning och vackra platser väntar.

Gott Nytt År på er alla!!

Kram
Elisabeth

Värt att minnas 2013

En vacker vårvinterdag på Ottfjället

Gryning i Grand Canyon

Efter att ha tittat på bilderna från USA igen, måste jag konstatera att ett år då man besökt Grand Canyon inte kan vara ett allt igenom dåligt år!

Älskade älskade Bohuslän!

Bästa teamet!