Från snötäckta fjäll till tallhed via salt hav

I måndags körde jag hem till Laholm efter drygt fyra månader i Vålådalen. Det var blandade känslor att lämna mina älskade fjäll. I söndags morse var jag ute på en helt grym skoter- och skidtur, bland annat på Ottfjället, i fantastisk vårsol. Men samtidigt så smälte snön snabbt och det går egentligen inte att åka skidor längre. Fjällstationen stängde och många av vännerna lämnade Vålådalen för säsongen.

Så efter 11 timmars bilresa var jag hemma vid havet. Ingen snö alls att tillgå längre och därmed dags att bli löpare igen. Har insett att det gäller att successivt vänja kroppen vid att springa. I veckan blev det två korta orienteringspass - och jag kom ihåg hur man gjorde!

I helgen gav jag mig på att tävla. Det var Silva League i Tibro, ett bra tillfälle att träffa klubbkompisarna igen. Men jag nöjde mig med att springa vanlig D21-klass. Igår en långdistans och idag en väldigt kort medeldistans (3,4 km). Både löpningen och orienteringen gick över förväntan. Så klart är jag inte snabb, de senaste fyra månaderna har jag sprungit max två gånger i veckan - ofta ingen alls - och det har inte varit något pass över 45 min. Men jag känner mig ganska stark och hoppas att farten ska komma efterhand.

Senast jag höll i en orienteringskarta var i november, så lite rostig var jag. Framför allt när det gällde att hålla riktningen ut från kontrollerna igår. Men det jobbade jag hårt på under dagens tävling och tycker att det tog sig bra. Det blev två sjätteplaceringar i hyfsat bra konkurrens och jag var inte så farligt långt efter.

Nu ska jag försöka komma igång lite till och sedan göra ett så bra lopp jag kan på 10-mila på lördag.

Resultat: http://tibrotrippeln.se

Bästa medicinen mot ett krossat hjärta

När saker inte blir som man önskat och hoppats. När man har sårat någon man tycker väldigt mycket om. När han inte kan se hela bilden utan visar sig vara oresonlig. Då gör det ont.

Man gråter, somnar sent och vaknar tidigt. Tappar aptiten, sitter och stirrar håglöst framför sig, får inget gjort. Man ältar händelser och tankar med sig själv och med sina vänner. Analyserar och funderar. Undrar om man någonsin ska få vara lycklig och glad igen.

Man inser att man måste komma framåt men undrar hur fan det ska gå till.

I det här läget har jag kommit fram till att det mest effektiva sättet för mig att få tillbaka lite hopp och energi, det är att köra skiten ur mig på stenhårda intervaller eller snabbdistanspass. Det är där någonstans, i den fysiska smärtan och tröttheten, som min sinnesstämning ändras från ledsen och knäckt till tro på mig själv och jävlar anamma.

Det är i skidspåret eller på skogsstigar som jag hittar hoppet igen. När jag har tagit ut mig så att jag bara ramlar ihop i en liten hög, då är de tunga tankarna borta för ett tag.

Så, dags för intervaller i slalombacken!

Långturer ska härda

På väg mot Vålåstugorna

Den senaste veckan har jag varit ute på tre riktiga långturer på fjället. Turer på 4-6 timmar var. Förutom att det är vackert och otroligt härligt, så tror jag även att det gör mig mer uthållig. Både Fjällmaran och långloppen på skidor innebär ju betydligt längre tävlingstider än jag är van vid från orienteringen, där springer man som längst i drygt två timmar och det i max två lopp per år. Och på träning har jag tidigare inte kört pass längre än 3 timmar.

Att gå på tur är ju lite annorlunda än vanlig träning, och jag har märkt att jag har svårt att åka sakta och bara ta det lugnt. Jag kommer på mig själv med att hela tiden sätta mål: "lunch vid Vålåstugorna - kämpa på dit" osv... Trots att jag kan äta min lunchmacka var jag vill och inte har en enda tid att passa på hela dagen. Nyttigt för mig att försöka tagga ner lite. 

Den fysiska biten med att glida runt på fjället i timtal är en sak, sedan har vi den mentala effekten. Man tänker bra när man är ensam med vidderna, vinden, solen, några renar och ett par ripor. Det ger perspektiv på det mesta i livet.

De två senaste dagarna har det blivit riktigt varmt här uppe i Jämtland, 10-14 grader och sol. Det har tagit rejält på snön, det drippar och droppar överallt nu. Så det är lite väl mjukt att åka skidor, snön sviktar, får se om det kan bli kalla nätter igen så att vi får skare och snabbföre. 

Kan erkänna att det faktiskt börjar rycka lite i barmarkstarmen även för mig till slut. Märkligt, man dras till de där bara fläckarna som om de vore magnetiska...