50 nyanser av trötthet

Inte ett lopp till på raken med dåligt fäste. Det var mitt motto när det gällde vallandet inför Årefjällsloppet. Eftersom jag visste att det är mycket diagonalåkning som gäller och att jag behöver mitt fäste, så fattade jag medvetet beslutet att offra glid för att ha bergsäkert fäste. Och det lyckades! Jag hade inte toppenglid, men det var ändå OK och det var så skönt att kunna lita på skidorna helt i uppförsbackarna.

Ottsjöbacken (eller Nicola Hill) - här börjar Årefjällsloppet på riktigt

Igår morse, dagen för det allra första Årefjällsloppet, var jag riktigt nervös. Så där som man egentligen inte blir längre. Min vän Katja, som var och hälsade på och som agerade coach åt mig, vittnade senare om att jag haft en aura av tjurighet omkring mig innan start. Jag visste ju att det skulle bli ett riktigt jobbigt lopp eftersom jag åkt stora delar av banan. Kanske var det därför jag var så nervös. Och med all rätt. Jag upptäckte några nya sätt att bli fullständigt tröttkörd. Nu handlade det för första gången i min korta skidkarriär om att musklerna tog slut, framför allt i axlarna.

Det var kallt på morgonen, ca -20 men soligt och fint. Första 40 km gick helt ok. Härlig åkning i skogen från Vallbo till Vålådalen, där kollegorna hejade på, och sedan vidare hem till Östra där jag passerade min lilla stuga. Forsade vidare ner mot Ottsjön, väl där ute märkte man för första gången att det blåste rejält. Sid- och motvind som fick stavarna att fladdra. Kände mig fräsch i den tuffa klättringen upp från Ottsjö, men tyckte inte att jag återhämtade mig riktigt som jag borde när det flackade ut uppe på fjället.

När vi just vänt ner från fjället på väg mot Edsåsdalen fick jag sällskap av en klubbkompis i Karlslund, Elsa. Det var loppets trevligaste stund. Tyvärr hade jag lite sämre glid och på slutet ner mot vätskan tappade jag kontakten. Och energin. Stigningen upp mot Hensjön var mindre jobbig än väntat. Å andra sidan var de fyra kilometer som man åker på ute på sjön helt galet långa. Det blåste en envis motvind och jag hittade ingen bra rygg som vindskydd. Här började jag bli trött på riktigt.

Nu var vi inne på ett parti av banan som jag inte åkt förut. Jag visste att spåret följer en kraftledning där och att det "böljar" upp och ner. Och det visade sig att vi snackar gigantiska Stilla Havs-dyningar! Sikten i den här kraftledningsgatan var oändlig, och så långt fram man kunde se åkte det små myror till skidåkare uppför backar. Efter ett tag så bara gick jag på skidorna, försökte kämpa mig fram till nästa kraftledningsstolpe och inte tänka längre än så. Började känna mig svimfärdig, en ny variant av trötthet. Stod länge vid vätskekontrollen i Greningen och mumsade bullar och drack sportdryck. Sen var det bara att fortsätta räkna stolpar. Stod parkerad i en backe när en man åkte om och sa "Jo, men kom igen nu, du fixar det här. Försök att slappna av." Som tack för peppen så gjorde jag ett försök. Och i kombination med att jag just fått i mig en del energi så gick det faktiskt! Jag åkte ikapp den snälle mannen och lade mig i rygg på honom, på det viset överlevde jag fem kilometer till och kom så äntligen till den långa utförskörningen på 3,5 km. Där drog jag ifrån mitt sällskap. Låren skrek när jag stod i fartställning så länge, men det var en skön omväxling att ha ont någon annanstans... När man kommit ner återstår 13 km relativt platt åkning. Och av någon oförklarlig anledning hade jag fått lite krafter igen! Så jag kunde staka på rätt bra på skogsvägen och plocka en del placeringar. Skönt att få avsluta loppet på det sättet.

En summering av det här då. Jag blev 31:a av 160 damer. 1:43 efter segrande Seraina Boner. Totalt i tävlingen 369:a. Ser man till känslan så tycker jag att åkningen tekniskt sett var betydligt bättre än på Vasaloppet.

Dagen avslutades sedan med galamiddag och prisutdelning i Swix Ski Classics som ju i och med Årefjällsloppet är avgjord för i år. Grattis till imponerande Seraina Boner och Anders Aukland som vann långloppscupen 2013! Och grattis till alla som åkte Årefjällsloppet - det gjorde ni bra!

Att bli sig själv igen

Det tog sin lilla tid att bli sig själv igen efter Vasaloppet. Drygt 1,5 vecka närmare bestämt. Var så klart för ivrig att börja träna igen, men det är svårt när vårsolen värmer, spåren är som räls och man börjar bli rastlös.

Men det gick inte, jag försökte träna flera gånger, släpade mig runt i 40 min och kunde inte njuta ens av en tur på Lill-Sapporo i kanonväder. Då är något fel! Var lite låg och deppig också, ett tydligt tecken på vilobehov. Det positiva var att jag inte kände mig stressad över att jag inte kunde träna, det var mest det att jag ville utnyttja vackra dagar på bästa sätt. Men då kan man åka till Fröå gruva och äta väldigt god lunch och sedan njuta av den vackra utsikten i solen. Eller sticka till Trillevallen med ett gäng trevliga människor, dra några alpinåk och äta god pizza.

Men plötsligt händer det! Jag var ute och teståkte en del av banan inför Årefjällsloppet och rätt var det var så var kroppen med i matchen. Och framför allt så började huvudet tänka tankar om att det faktiskt nog skulle gå att tävla i 7,5 mil en vecka senare.

Sedan dess har jag tränat en del, bland annat åkt den sista delen av loppet, mellan Sundet och Åre. Har blivit ett intervallpass, men också mycket lugn och ro. De flesta dagar har varit fullkomligt strålande så jag har försökt vara utomhus så mycket som möjligt. Har fuskat lite och åkt alpint i Åre. Fuskat, för att jag egentligen lovat mig själv att inte göra något med förhöjd skaderisk innan sista tävlingen för säsongen. Fick mig en tankeställare under den där månskensturen i december när jag vred till knät.

En annan sak jag har hunnit med är att testa segelflyg! Att sväva ljudlöst i en liten tunn farkost över Ottfjället och se fjällvärlden breda ut sig åt alla håll var helt fantastiskt.

Nu börjar det dra ihop sig till säsongens sista tävling: det helt nya Årefjällsloppet som är final i långloppscupen Swix Ski Classics. Loppet går "här hemma", från Vallbo via Vålådalen, Ottsjö, Edsåsdalen och Sundet/Duved till Åre. Jag har kunnat åka de flesta delarna av loppet och det känns bra att ha god koll på vad som väntar. Och det som väntar är vackert, vackert och ganska tufft. Flera rejäla backar väntar men det blir också långa partier med snälla utförslöpor. Framför allt så är det magiskt fint, oavsett var man är på banan så kan man höja blicken och mötas av gnistrande vita fjälltoppar: Anarismassivet, Ottfjället, Lilla Stensdalsfjällen, Åreskutan...

Jag TROR att det här ska bli kul! Vasaloppet var en väldigt jobbig upplevelse och det sitter fortfarande i mentalt. Känner mig rätt osäker på formen också, men den är som den är nu. Får hoppas på en rolig säsongsavslutning!

Inspurt mot Åre och målet vid Holiday Club

Vasaloppet 2013 - Long walk home...

När man är slut i Mångsbodarna, då är det en lång väg till Mora.

Inför Vasan var det svåra beslutet hur jag skulle göra med fästvalla: lägga klister i botten och riskera att det sög i och glidet blev dåligt, eller gå på burkvalla och riskera sämre fäste. Jag fattade fel beslut. Glidet var bra, men jag är beroende av fäste så att jag kan använda benen ordentligt när jag åker. Min stakstyrka lämnar fortfarande en hel del att önska.

Vackert i solen ute på myrarna

Men vi tar det från början. På natten till söndagen blåste det rejält, vaknade några gånger och hörde vinden vina - tänkte att "nu blåser det ner en massa skräp i spåren, tur jag inte har klister". När vi klev upp vid strax efter 4 hade vinden lugnat sig, och när dagen grydde i Berga by var det till en strålande fin vinterdag. Starten i Vasan handlar mycket om att hålla grejerna hela, stod i startled 4 i år och det var betydligt lugnare än längre bak. Märkte redan i första backen att jag inte hade superfäste. Nu är det ju relativt platt och mycket stakning de första milen men jag var som sagt rejält trött redan i Mångsbodarna, kände att jag hade gått för mycket på överkroppen redan då. Jag stannade och vallade om i Risberg, sen var det bra ett tag men mellan Evertsberg och Oxberg var det hala skidor igen. Det var bara att ställa sig och staka även uppför. Och bita ihop, kämpa, kämpa och försöka hitta positiva saker att fokusera på.

Det här var mitt tredje Vasalopp, det första med sämre före och där spåren inte riktigt höll. Så är det ju med skidåkning att förutsättningarna varierar väldigt mycket och i år var inte året då man pressar sitt pers. Sen hade jag nog helt enkelt inte min bästa dag heller. Tråkigt att inte någon gång under loppet få känna att det gick bra.

Placeringen (136:a) var min bästa hittills (2011: 143, 2012: 186) och jag var kortare tid efter (2.01 att jämföra med 2.12 och 2.08) och bärgade medaljen med god marginal, så det var ju bra. Men det är svårt att vara nöjd när jag hade hoppats på mer.

Efter målgång och till och med tisdag morgon togs begreppet trötthet till en för mig ny och okänd nivå. Mycket tid har tillbringats i sängen. Men idag känner jag mig som mig själv igen så i morgon blir det nog lite lätt träning, abstinensen börjar göra sig påmind.

Den här upplagan av Vasaloppet kan enklast summeras med låten några åskådare spelade någonstans efter Hökberg: "What doesn't kill you makes you stronger"...

Vill rikta ett stort tack till Marcus som gjorde ett kanonjobb med skidorna och till alla er från Karlslund och andra som langade vätska och peppade! Och så klart till teamet för god stämning och ännu en trevlig helg!

Inte mycket kvar att be för...

Första lördagen i mars. Ätuppladdningen avklarad igår vid lunch. Väderprognosen kollad för 18:de gången. Beslutet fattat om fäst- och glidvalla. Likaså om när vi ska åka ner till Berga by i morgon bitti. Den träning jag har gjort, den har jag gjort - mer går inte att göra nu. Har även sovit gott och länge i flera nätter för att lagra överskott inför den korta natt som kommer. Nu är det en kaffe i solen och lugn och ro som gäller. Medan servicemannen börjar jobba...

Mitt tredje Vasalopp. Det går inte att komma ifrån att det är skidsäsongens stora mål. Jag är nervös men det är en skön nervositet, det är ju det här man tränar för! Senaste tiden har bestått av ett intervallblock med fem pass som avslutades i söndags för att förhoppningsvis boosta formen. Sedan har det varit vila, mys i solen i Vålådalen, testande av skidor och en massa ätande i två och en halv dag.

Inte förrän jag själv åkte första gången förstod jag på riktigt hur speciellt Vasaloppet är. Det är tradition, historia och kultur djupt förankrad i den svenska folksjälen. Det är häftigt att vara en del av den där adrenalinstinna folkmassan som ger sig i väg kl 8 i morgon bitti. Men det är också behäftat med vissa risker. Att hålla stavar och skidor hela på startrakan och i första backen är viktigt, likaså att undvika fallande medtävlande i utförsbackarna senare under loppet.

I år startar jag i led 4, ska bli kul att se om det är ett lagom tempo för mig. Hoppas kunna använda mig av mina nyvunna insikter i det här med klungåkning och dra nytta av andra åkare. Mitt mål är att vara positiv och offensiv hela vägen. Håll tummarna!

Hit längtar jag...