tisdag 19 augusti 2014

Något slags comeback?

Jag var långt ifrån redo för det. Inte säker på att foten skulle hålla. Eller om jag skulle orka springa så långt. Formen usel, endast 15 löppass överhuvudtaget sedan i början av maj och bara ett par stycken med något slags fart. Stor risk att vara riktigt pinsamt dålig.

Men jag hade liksom hamnat i ett läge där inget av det där längre spelade någon roll - jag måste få springa och jag måste få tävla!

Löptävlingen Prinsens (=Bertil) Minne i Halmstad fick det bli. Tävlingen hade funnits i tankarna ett tag, syrrans sambo har haft 10 km loppet som mål för att börja löpträna och han har pratat mycket om det.

Så, bära eller brista. Fem kilometer är inte långt, men det längsta jag sprungit i fart på 3,5 månader är tre km och det gjorde jag i tisdags. Taktiken var att ägna första kilometern åt "uppvärmning", springa km 2-4 i kontrollerad fart och sedan maxa ur allt sista km. Enda tanken i starten var att ta det lugnt, inte min starka sida men det gick OK. Efter 3,5 km dog benen - ganska väntat - så någon farthöjning blev det inte tal om, snarare att inte sacka för mycket. Pressade mig in i mål på 22.38. Så klart långt sämre än vad det borde vara, men vad galet skönt det var att ta ut sig totalt. Så fantastiskt härligt att hela eftermiddagen vara alldeles mosig. Vad jag har saknat den känslan!

Långsam, trött och glad trea i Prinsens Minne