Smålandskavlen - en kylslagen historia

-8 grader, vitt på marken och strålande sol. Skidtävling? Nej, årets sista orienteringstävling!

Tävlingsarenan på morgonen. Foto: Katja Mjösund.

Klavreström, ett litet fd brukssamhälle söder om Vetlanda, var skådeplatsen för Smålandskavlen 2012. Efter ett stabilt lopp på nattsträckan av Elin S gick jag ut i jaktstarten på första dagsträckan som 15:de. Kastade vantarna det sista jag gjorde innan jag stack iväg. Och ångrade mig bittert de första sju minuterna, det kändes som att fingrarna skulle frysa av. Inte blev det bättre av att jag ramlade i en mosse och körde ner dem i kallt, kallt vatten. Kroppen i övrigt var helt ok, betydligt bättre än dagen innan då jag var väldigt seg på mitt långpass.

Tyvärr var min sträcka bara 4,5 km, lite fjuttigt när man ändå har åkt hela vägen till Småland. Blev två misstag, båda beroende på att jag inte höll riktningen utan gled i väg på sträckan. Tappade totalt två minuter på detta och det är inte godkänt. Plockade dock upp laget till 10 plats och var 45 sek från bästa sträcktid.

Efter mig gjorde Elin C ett fint lopp och vår inlånade Felicity tog oss i mål som 25:a. Lidingös förstalag var stabila som 6:a och killarna 9:a.

Nu lägger jag orienteringssäsongen 2012 till handlingarna, en liten utvärdering ska dock göras i veckan. I kväll blir det maxstyrka, och från och med nu totalt fokus på skidsäsongen!

Smålandskavlen

Oktoberracet

I dag sprang jag årets sista individuella tävling, tror jag... OK Enen arrangerade en medeldistans vid Lillkyrka söder om Enköping. Snabblöpt flack terräng och lite småtätt emellanåt. Tyckte att jag var ganska pigg, trots två löppass på totalt 2.45h igår, och det kändes som att orienteringen flöt på ok. Gjorde två bommar, totalt på 1.40. För mycket på en snabblöpt medeldistans, absolut. Men jag fick storstryk och var nästan sex minuter efter Cathrine Taylor, OK Linné. En evighet på en medel!

Väl hemma tog jag en ordentlig titt på hur jag sprungit och på sträcktiderna. Visade sig att jag tappat mest tid på de mer tekniska sträckorna, däremot var jag i topp på flera av de enklare löpbetonade sträckorna. I år har jag varken tränat eller tävlat så mycket orientering, det är helt säkert det som visar sig i sådana här lopp. Jag är för långsam i min orienteringsteknik nu. En bra lärdom till nästa år.

Mycket positivt att formen är god!

Sträcktider

Träningsläger i paradiset (Ramsau)

För proffsen är det inget ovanligt, men för oss vanliga dödliga är fyra dagar i träningsparadiset Ramsau helt fantastiskt. Helst skulle man ju vilja göra som de och vara där minst tio dagar, men det är ju så mycket man ska få de ynkliga semesterdagarna att räcka till.

Så, fyra dagar - vad gör man med dem? Dag ett fick inledas med att sickla bort paraffin från skidorna som legat i sommardvala och sedan chansa på att klister skulle funka uppe på glaciären. Väl uppe på Dachstein (2 600 m höjd) täckte vi med lite varm burkvalla och kastade oss ut i den första av måånga kurvor på spåret. Det var lite svåråkt, speciellt som det var första gången på snö och tekniken inte var klockren. Lösa, hala spår ställer krav på att man vågar (och orkar!) trycka till i diagonalåkningen. Eftersom det är på höjd så gäller det att hålla koll på pulsen och inte gå för hårt så att syran kommer. Det blev två rätt tuffa timmar. På eftermiddagen var det dags för upptäcksfärd runt Rittisberg. Ramsau ligger på en platå vilket innebär att det finns lite mindre kuperade områden också, ganska skönt om man ska springa en del. Mitt utlovade entimmespass blev nästan två timmar, men mitt tappra löpsällskapet klagade inte. Solen sken och Ramsau bjöd på vackra vyer.

Sömnproblem är inget man har på läger, blev lite irriterad när någon skickade ett sms "så sent på kvällen", såg då på mobilen att klockan var 21.22... Och detta sköna att kunna sova en stund efter lunch, aldrig sover man ju så gott som mitt på dagen!

Dag två spenderades ungefär som dag ett, löppasset på eftermiddagen blev längre och tuffare då vi tog oss upp på ett bergspass på 2 400 m. Vackert, vackert och stenigt, stenigt. Nu gassade solen så att jag till och med kunde springa i bara sport-bh ett tag. Sent på kvällen började regnet vräka ned, inte utan att man oroligt undrade om det regnade eller snöade uppe på glaciären...

Svaret fick vi på morgonen dag tre när kabinbanan nådde ut ur den täta dimman precis vid toppen och ett underbart gnistrande vinterlandskap bredde ut sig. En decimeter ny snö som pistats och spårats föredömligt redan kl 8 på morgonen. Nu började tekniken ta sig också! På kvällen en lugn löprunda runt Kummelsberg som bjöd på möten med mer än en OS-medaljör.

Förutom den vackra naturen och de suveräna träningsmöjligheterna så är det också väldigt inspirerande att se en massa duktiga idrottare träna runtomkring en hela tiden. Bli omskejtad av Justyna Kowalczyk, möta Axel Teichman i löpspåret och Lukas Bauer i matsalen, passera ett gäng ryssar som kör spänsthopp på en äng, se ett långloppsteam på rullskidbanan och ett annat som kör elghufs i en slalombacke. Högkvalitativ träning pågår överallt!

Kul att ändå kunna lära ut ett och annat: Team Coop som belägrade vallarummet på hotellet, har två italienska supervallare som betraktade oss med förundran när vi värmde klistret med strykjärn innan vi tog bort det. "Ah, new strategy for cleaning skies?!" Funkar mycket bra kan meddelas!

På vårt pensionat Zechmanhof är kombon längdskidor och hästsport inget ovanligt, vallarummet ligger mer eller mindre i stallet och man får passa sig så man inte råkar sätta en stallkatt i klistret...

Dag fyra strålade solen om möjligt ännu mer än tidigare dagar och föret var kanonbra. Tyvärr var inte min kropp med på det hjärnan ville, jag var för sliten för ett riktigt långt pass tyvärr. Men nöjd med bra träning ändå: nästan fyra timmar om dagen. Nu gäller det att vila upp sig lite och låta kroppen tillgodogöra sig träningen.

Äntligen anmäld till årets höjdare

Italienska 7-milsloppet Marcialonga är en upplevelse man inte vill vara utan. Loppet inleds i Val di Fassa för att sedan komma över i Val di Fiemme, man passerar skidstadion och Tour de Ski-backen på vägen mot vändningen längst ner. Sedan återstår en knapp mil med först snällt sluttande slakmotor och sist en rejäl backe på tre kilometer innan man är uppe i Cavalese och når mållinjen. Det är vackert hela vägen med Dolomitertopparna runt om och man passerar många små fina byar.

Första starten gjorde jag som total långloppsnybörjare 2011. Stakade iväg från starten i Moena i sista startgrupp och hade egentligen ingen aning om vad som väntade. Det visade sig handla om två mils sicksackåkning mellan långsammare skidlöpare, "fram och förbi" blev ledordet, spårbyte var femte meter var det som gällde upp till vändningen i Canazei. Sedan blev det lite lugnare men fortfarande köer uppför och utför backarna som var rätt isiga och fulla med omkullfallna italienare. Tävlingsdjävulen hade så klart fått fatt i mig direkt efter start och en och annan skrek lite småsurt om "piano, piano". Jag som aldrig åkt längre än tre mil skidor förut var ändå lite defensiv och hade gott om krafter hela vägen, kunde till och med lägga in en spurt i solgasset i sista backen. Kom i mål på 5:25 och hade fått mersmak för långlopp.

I vintras var förväntningarna lite högre. Mina gamla tunga skidor utbytta mot ett par Featherlight från Atomic och vallanojan betydligt större dagen innan tävlingen. Någon försökte på kvällen skoja till det om att "det snöar ute". Inte uppskattat... Hur som, nu var det ett antal startboxar längre fram som vi stod och trängdes innan start. Den här gången gav jag järnet från start, fortfarande mycket folk i vägen men de var i alla fall lite bättre på att åka skidor och inte lika många ramlade i backarna. Största meriten från loppet var nog att jag åkte om Petra Majdic efter en mil, så klart var hon väl bara ute och sällskapsåkte med typ sin mormor - men ändå. Den höga utgångsfarten fick konsekvenser. Med 17 km kvar var jag seriöst trött och sista tio gick på ren vilja. Stannade och vallade om innan den branta backen, som alla utom de allra bästa killarna gör, låg bokstavligt talat i famnen på en Swixkille medan en annan lade på klister åt mig. Fin service! Upp kom jag och persade gjorde jag på 4:54.

Självklart vill jag göra om det här och försöka åka ännu bättre, men arrangörerna kom i våras på den usla idén att diskriminera mellan åkare från olika länder. För nordbor blev det enbart möjligt att anmäla sig genom att köpa dyra paketresor hos vissa utvalda resebolag. En helg skulle då gå på ca 10 000 kr. Italienare kunde anmäla sig som vanligt och dessutom till lägre pris. Platserna via reseföretagen tog slut snabbt och det såg hopplöst ut. Vi och många med oss har upprepade gånger mejlat arrangörerna och påtalat det trista och orättvisa i systemet som ju även drabbar alla de som hyr ut privata lägenheter.

I morse öppnade dock anmälan och jag och de andra i skidteamet lyckades alla hinna anmäla oss under de få timmar det tog innan platserna var slut!! Så nu är lyckan total och planeringen för en härlig skidvecka kan börja!