Italienska 7-milsloppet Marcialonga är en upplevelse man inte vill vara utan. Loppet inleds i Val di Fassa för att sedan komma över i Val di Fiemme, man passerar skidstadion och Tour de Ski-backen på vägen mot vändningen längst ner. Sedan återstår en knapp mil med först snällt sluttande slakmotor och sist en rejäl backe på tre kilometer innan man är uppe i Cavalese och når mållinjen. Det är vackert hela vägen med Dolomitertopparna runt om och man passerar många små fina byar.
Första starten gjorde jag som total långloppsnybörjare 2011. Stakade iväg från starten i Moena i sista startgrupp och hade egentligen ingen aning om vad som väntade. Det visade sig handla om två mils sicksackåkning mellan långsammare skidlöpare, "fram och förbi" blev ledordet, spårbyte var femte meter var det som gällde upp till vändningen i Canazei. Sedan blev det lite lugnare men fortfarande köer uppför och utför backarna som var rätt isiga och fulla med omkullfallna italienare. Tävlingsdjävulen hade så klart fått fatt i mig direkt efter start och en och annan skrek lite småsurt om "piano, piano". Jag som aldrig åkt längre än tre mil skidor förut var ändå lite defensiv och hade gott om krafter hela vägen, kunde till och med lägga in en spurt i solgasset i sista backen. Kom i mål på 5:25 och hade fått mersmak för långlopp.
I vintras var förväntningarna lite högre. Mina gamla tunga skidor utbytta mot ett par Featherlight från Atomic och vallanojan betydligt större dagen innan tävlingen. Någon försökte på kvällen skoja till det om att "det snöar ute". Inte uppskattat... Hur som, nu var det ett antal startboxar längre fram som vi stod och trängdes innan start. Den här gången gav jag järnet från start, fortfarande mycket folk i vägen men de var i alla fall lite bättre på att åka skidor och inte lika många ramlade i backarna. Största meriten från loppet var nog att jag åkte om Petra Majdic efter en mil, så klart var hon väl bara ute och sällskapsåkte med typ sin mormor - men ändå. Den höga utgångsfarten fick konsekvenser. Med 17 km kvar var jag seriöst trött och sista tio gick på ren vilja. Stannade och vallade om innan den branta backen, som alla utom de allra bästa killarna gör, låg bokstavligt talat i famnen på en Swixkille medan en annan lade på klister åt mig. Fin service! Upp kom jag och persade gjorde jag på 4:54.
Självklart vill jag göra om det här och försöka åka ännu bättre, men arrangörerna kom i våras på den usla idén att diskriminera mellan åkare från olika länder. För nordbor blev det enbart möjligt att anmäla sig genom att köpa dyra paketresor hos vissa utvalda resebolag. En helg skulle då gå på ca 10 000 kr. Italienare kunde anmäla sig som vanligt och dessutom till lägre pris. Platserna via reseföretagen tog slut snabbt och det såg hopplöst ut. Vi och många med oss har upprepade gånger mejlat arrangörerna och påtalat det trista och orättvisa i systemet som ju även drabbar alla de som hyr ut privata lägenheter.
I morse öppnade dock anmälan och jag och de andra i skidteamet lyckades alla hinna anmäla oss under de få timmar det tog innan platserna var slut!! Så nu är lyckan total och planeringen för en härlig skidvecka kan börja!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar