Vintern stängd...

Hemma vid havet

En vinter går fort, samtidigt som den är lång. På ett sätt känns det inte alls länge sedan som jag flyttade upp till Vålådalen den 23 november. Men det har hänt mycket sedan dess. Det har varit en härlig vinter, med så mycket skidåkning jag har kunnat önska mig, goda tävlingsresultat och så det där andra som är det viktigaste: sköna vänner, skratt och upplevelser.

En fantastisk tur till Sylarna fick avsluta vintern 
- en helt suverän dag!

Nu är jag trots allt mätt på skidåkning för ett tag. Jag är ju sydlänning i grund och botten, och längtan till vårvärme, grönska och hav finns där.

För två veckor sedan lämnade jag Vålådalen, först för Stockholm och jobb i några dagar. En kulturkrock att komma från det glesbefolkade fjället och se mer folk på en timme på stan än vad jag ser på en vecka i Jämtland... Ganska roligt att som f d stockholmare betrakta det hela lite utifrån: stressade, lättirriterade, Iphonefokuserade människor... Men så klart har jag även varma känslor för min gamla hemstad, få städer är vackrare, med restauranger, caféer och butiker i överflöd - visst gillar jag det! Och så hann jag träffa fina vänner över goda middagar. Det enda jag egentligen saknar med att inte bo där längre är just vännerna.

Utsikten från min lilla trädgård

Nu har jag varit hemma vid havet i Mellbystrand i en vecka. Det här med barmark är fina grejer - oj, vad jag tycker om att skutta ut i skogen bland vitsipporna! Men till god löpform återstår en bra bit... Har även rastat rullskidorna, vilket var riktigt kul. Gäller att njuta av träningen nu, för från onsdag är jag konvalescent ett tag. Det är dags att operera ut lite rester från fotfrakturen hösten 2013: tolv skruvar och en platta. Efter det väntar två månaders rehabträning. En mental utmaning som jag försöker ladda för.

Vackert i bokskogen nu

Jag har även funderat igenom och utvärderat den gångna säsongen, det som sammanfattar den bäst är: "Oj då, var jag så bra?!" Den här vintern har jag nått resultat som jag inte ens drömt om. Den största förbättringen är nog tekniken, träning ger resultat och det känns väldigt kul! En annan aspekt jag är mycket nöjd med är mitt fokus på de tävlingar där jag verkligen ville lyckas. Jag känner att jag fick ut det bästa av mig själv när det verkligen gällde. De prestationerna hoppas jag ger motivation när jag nu går in i en period av rehab- och uppbyggnadsträning.

Håll tummarna för mig på onsdag är ni snälla!

Fotojobb till Magasin Laholm i veckan. Nej, jag badade inte!

Årefjällsloppet 7.5

Övre delen av tävlingsbanan på Ottfjället
(med specialtillstånd från Länsstyrelsen) bjöd på ren magi.
Foto: Magnus Östh

På grund av den snöbrist som härskat i Åretrakten hela vintern, blev Årefjällsloppet 2015 enbart en Vålådalshistoria med start, varvning två gånger och mål vid fjällstationen.

Av de tre veckorna sedan Vasaloppet hade två varit smockfulla med intensivt jobb, sedan återstod en vecka för återhämtning och laddning. Kan erkänna att jag inte lyckades uppbåda samma sug och fokus som inför Vasan. Men jag gjorde vad jag kunde, och trevliga dagar med lugn träning och fint häng med Team Etixx gav inspiration. Inför loppet kände jag mig lite defensiv, jag vet ju exakt hur jobbigt det är att köra Lake Placid uppför i hårt tempo, vilka backar det finns på Sapporospåret och hur Lahtispåret känns när benen är stumma... Säkert kan den bristande mentala taggningen ha bidragit till denna känsla.

Dagen innan loppet toksnöade det, välbehövlig påfyllning för att göra tv-bilderna snyggare. På tävlingen var det strålande sol, vindstilla och vita fjällvidder på min underbara hemmaplan. Fantastiskt att alla besökare fick uppleva Vålådalen när det är som allra bäst!

Foto: Magnus Östh

Fick en lugn och harmonisk start, det märks att deltagarantalet är mindre än på storloppen. Här behöver man heller inte vara lika skraj att folk ska klanta till det i utförsbackarna. Mitt enda önskemål till vallachefen var FÄSTE! Det är en rejält kuperad bana som erbjuds. Jag hade fina skidor första 20 km, sedan hade det blivit så varmt i solgasset att det inte fäste i spåret i klättringen upp på fjället. Men det går ju att springa utanför spåret. Trots att jag var rätt sliten när jag diagonalade upp på kalfjället och trots att det är min vardag att vistas där, så var det magiskt. Sapporospåret är min favorit, kuperat och skojigt med grymma vyer, sedan nerför vägen i en jäkla fart och så var det bara den där milen en gång till kvar... Jag var sliten, men fick lite ny kraft av att åka om en av tjejerna som startat i elitledet 15 minuter före.

Foto: Malin J Henaes

Resultatet? 29:a bland damerna. Jag har svårt att utvärdera om det är bra eller ej, men "alla" andra verkar tycka att jag åkte jättebra så jag väljer att tro på dem. Att tävla på hemmaplan ger lite extra energi i form av många som hejar - tack! Fick värdefull langaservice från kära klubben Karlslund och från Team Etixx! Och ett stort tack till Jonas som lade ner jobb på att ge mig fina skidor!

Kvällen avslutades med bankett i Åre, alltid trevligt att se folk byta tränings- och tävlingskläderna mot feststass.

Festläge med Johan, Majken och Malin.