Arizona part 5 - and then I really did it...

Den här gången tvekade jag inte. Det borde jag ha gjort.

Är på väg tillbaka till Sedona och vill ta en annan väg än den jag tog på vägen norrut. Svänger av motorvägen och kör en liten bit. Oj, asfalten tar slut. En skylt: "Not recommended for other vehicles than high clearance 4WDs". "Äsch på kartan är ju den här vägen större än den jag körde igår."

Inledande idyll

Jag kör genom vacker pinjeskog, stannar och tar en picknicklunch. Lite skakig och ojämn är grusvägen, men det är ingen fara alls. 

"Tur man är van vid diverse äventyr som slutar på vägar med grässträng i mitten", tänker jag glatt och skänker en extra tanke till gps-kungen Martin Larbo.

Sedan börjar det gå nerför... Och vägen är ingen väg längre utan bara en samling hål, gupp och stora stenar.

Därefter blir det värre. I en och en halv timme rattar jag runt bland vassa stenar och halvmeterdjupa hål. Kryper fram och kommer som mest upp i 15 km/h. Tänker en massa gånger att "nu måste jag snart vara nere, bara runt den här kröken också. Det måste börja bli bättre nu, detta var nog den sista biten som var helt oländig." Möter flera jeepar och andra terrängfordon, någon gör imponerat tummen upp. 

Men jag förbannar mig själv, det här går nog in på topp 10-listan över dumma saker jag gjort. Att ge upp är inget alternativ, bilhelvetet måste ner! Det som oroar mig är att bilen ska gå sönder. Jag kör en Hyundai, sist jag gjorde det var den helt sprillans men började falla sönder efter några dagar. Och då lekte vi inte jeepsafari med den utan var i Italien på en väldigt civiliserad semester!

Bilden gör inte eländet rättvisa...

Jag sitter hyperkoncenterad, rädd att tappa fokus och göra ett misstag innan jag är nere. Skakad, inte rörd, når jag äntligen ner till en riktig väg. Har aldrig blivit lycklig över att se asfalt förut! Bilen är tokdammig men verkar hel trots ett par rejäla smällar, ingen punktering. Jag stapplar in hos vännerna i Sedona. "What happened to you, you look a little shook up? undrar de och sticker ett glas vin i handen på mig.

"Ah, you drove down Schnebly road?! In that car? Brave girl!"

Den här filmen ger en bild av hur det var, den här nedfärden sker dock i en mer rustik farkost än min (kan även konstatera att någon mer idiot kört en vanlig bil i alla fall delar av sträckan...)
http://www.youtube.com/watch?v=QjyIMC3NHIU

Vacker utsikt över Sedona fick jag i alla fall

Arizona part 4 - Oups, I did it again!

OK, here we go...

Efter en skön morgonjogg i ett kyligt Bryce Canyon, +5 och 2 700 m höjd (fick användning för supertröjan och vantarna jag packat ner) var det dags att ta sig till Lake Powell. Antingen åker man stora vägen runt, en omväg på 153 miles (25 mil), eller så tar man "the dirt road" Cottonwood Drive.

Återigen:

Å ena sidan
"Alla" avråder: det är en väldigt "rough road". Det går bara att köra i 10 mph och kommer att ta hela dagen. Man kan bli fast där ute i dagar påstås det.
Vägen blir oframkomlig för 2WD om det regnar.
Det ska börja regna idag.
Jag kör en väldigt tvåhjulsdriven Hyundai.

Å andra sidan

Det är mycket roligare att se något nytt.
Det är närmare och jag slipper "backtracka".
Så illa kan det väl inte vara.


Ja, ni vet så klart vad jag valde att göra...

1.50 senare, inklusive en massa fotostopp och ett möte med ett gäng äkta cowboys, kör jag ut på asfalten igen. Cottonwood Drive var i betydligt bättre skick än den sista biten in till parkeringen på en genomsnittlig orienteringstävling. Vänder mig om och ser att det börjat regna längre upp i området...

Eftermiddagen tillbringades i lugn och ro vid Lake Powell, den sjö som bildades när man dämde upp Colorado river på 1960-talet för att säkra vattentillgång. Märkligt ställe. Öken, sten och berg och helt plötsligt en stor sjö där det flyter runt husbåtar.

Lake Powell

Kan erkänna att jag underskattade en sevärdhet, Horseshoe bend i Colorado river, skulle besökas enligt planen. Kom dit och det var fullt av turister, japaner i parti och minut. Blev lite anti och struntade i att ta med mig kameran, skulle träna. Tog en löptur ner till kanten. Kikade ut och "wow". Mäktigt, igen.

Raincheck på den, morgonen efter stack jag dit med löparskorna på igen. Och kamera:

300 m ner till Colorado river

Morgonfärger

Arizona part 3 - omväxlande natur och en vilodag

Jag upphör inte att bli fascinerad över hur landskapet växlar här. Dagen efter Grand Canyon-äventyret startade jag upp tidigt igen, lämnade hotellet vid kl 4 för att fortsätta norrut till Lees Ferry. Här startar de båtturer som går genom Grand Canyon, de pågår mellan 8 och 24 dagar! För mig blev det en löptur längs Colorado river. Jag passade på att ta ett dopp också, floden håller 8 grader året runt.

Senare samma dag åkte jag genom skogarna vid Jacob Lake, det var så vackert att jag var tvungen att stanna och springa en sväng till. Inget skapar ju spring i benen som en fin skog!

Därefter fortsatte jag mot Zion National Park och den lilla staden Springdale.

Pedagogiska höjder med höjdkurvor i Zion National Park - perfekt för nybörjarkursen!

I Springdale tog jag mig en lugn dag efter att ha varit uppe i gryningen igen för att få vara ensam i Zion Canyon i soluppgången. Såg inte en människa. Det är en häftig känsla, men jag började känna mig sliten av alla dessa tidiga morgnar så jag åkte tillbaka till hotellet och sov i fyra timmar. Sedan blev det café- och poolhäng resten av dagen. 

Resten av Zion Canyon försökte jag se dagen efter, en väldigt vacker dal som är grönare och med mer vatten än det mesta jag sett hittills. Skulle gärna ge mig på Cross Zion Trail som är en led som beräknas ta 4-5 dagar att vandra (dvs 2-3 troligen:)). Tog mig som värsta japanen direkt vidare till nästa nationalpark: Bryce Canyon.

Stenformationer i Bryce Canyon: mängder av sandslott? Eller arméer av schackpjäser kanske?

Har blivit några mil på vägarna, men det är sällan tråkigt eftersom naturen är vacker och omväxlande.

Arizona part 2 - too early bird i Grand Canyon

Åter igen en tidig morgon för att fånga dagen. När jag sitter i bilen inser jag att jag har gått upp en timme för tidigt och att klockan bara är 3.40. Cameron, där jag övernattat ligger nämligen i Navajo Indian Reserve och där har de sommartid vilket resten av Arizona inte har, mycket praktiskt. 

Ja ja, när jag ändå är uppe. Så jag kör helt i mörker till Grand Canyon, när det verkar lagom svänger jag in på en utsiktsplats och väntar. Konturerna av den berömda dalen växer fram i gryningsljuset. Och sedan går solen upp. Jag tar ett djupt andetag och försöker fatta att jag faktiskt är här! 

Efter en picknickfrukost med utsikt i världsklass är det dags att bege sig ner över kanten ("the rim"). Min plan är en kortare hike ner till en utsiktspunkt och sedan en löptur längs kanten västerut. Men det går väldigt fort att nå den där utsiktsplatsen, och jag vill se mer! Jag träffar på en parkskötare som föreslår att jag ska fortsätta ner en bra bit till mot Colorado river, sedan ta väster på Tonto trail och därefter klippa de nästan 1 000 höjdmeterna upp till the rim igen via Angel Bright trail.

Så okej.

Å ena sidan: 
Jag har gått ner till utsiktsplatsen Cedar point på 35 min, enl skylten vid the rim skulle det ta 3-5 h ner och upp.
Jag är inte the average tourist utan lite mer vältränad än så.
Jag är i Grand Canyon - idag, inte fler dagar!


Å andra sidan:
Jag har 0,7 liter vatten, rekommenderat är typ 3 liter. Proviant i övrigt: 2 äpplen, 1 nektarin och lite mandlar.
Det kommer att bli uppemot 40 grader varmt nere i dalen lite senare på dagen.
Jag befinner mig på 2 000 m höjd.
Jag har redan varit uppe i 4h, efter att ha sovit i 5h.
Mina fingrar är svullna, det brukar de bli när jag är trött (t ex under intervallträning).

Jag knallar vidare neråt medan vildhjärnan i mig slåss med någon form av förnuft.
"Kilian Jornet skulle inte ha bangat, han hade dessutom sprungit hela vägen. Jag tänker bara gå."
Och man ska leva efter sitt motto. Mitt är "Hellre dö än tveka". 

Så, självklart ger jag mig av. 

Ganska snart får jag sällskap av parkskötaren, det visar sig att han ska gå samma väg. Dock uppdelat på två dagar... Vägen ner, South Kaibab trail, är ganska välbesökt även om det tunnar ut ju närmare botten man kommer. Men när vi svängt av västerut på Tonto trail då ser vi inte en människa, bara gräshoppor och grodor som parar sig. Parkskötaren Aaron blir min egen privata guide, lyxigt! Dessutom delar han med sig av lite dryck och snacks när vi tar rast. Han ser till att det blir rejäla pauser, annars skulle jag bara stannat och druckit en klunk vatten innan jag direkt fortsatt igen. 

Vi kommer fram till Indian Gardens där Aaron ska stanna på en ranger station. Visar sig finnas riktiga hus där nere! För mig återstår "bara" vandringen uppåt då. Inga större problem, det tar 2 timmar med två stopp för vatten. Andra har det värre, ser en stor kille ligga bredvid stigen och flämta.

8 timmar efter att jag påbörjade vandringen neråt så är jag uppe på the rim igen och får en välförtjänt lunch. 

Arizona part 1, eller tack och lov för jetlag

Morgonpromenad

Efter 22 timmars resa landar jag mitt i natten i ett 27 grader varmt Phoenix. Stupar i säng och kvittrar upp tidigt dagen efter, det är fördelen med jet lag när man reser västerut - att man helt plötsligt blir morgonpigg. Första dagen ägnade jag åt att dricka kaffe, ligga i en solstol vid poolen och åt att köpa ett par nya fina Nike Lunarglide.

Dagen efter åkte vi upp till Sedona som ligger ett par timmar norr om Phoenix, omgivet av häftiga bergsformationer. Jag stack så klart ut och sprang så fort jag kom åt. 29 grader varmt, 1 300 m höjd och torr luft - det kändes, men det var skönt att få röra på sig igen. Min kompis, som bor i Phoenix, lämnade nu av mig hos sina vänner. Ett gäng sköna bohemer där en av killarna, Steve, lämpligt nog jobbar som guide och kan typ allt om nationalparkerna i Arizona. Han skickade ut mig på en riktigt fin cykeltur i går eftermiddag. Sedona påminner lite om Åre på sitt sätt, även om det inte är så mycket folk i den jämtländska byn som tror på aliens eller magnetfält och som konstant röker marijuana. Men vad gäller friluftslivet så finns det även där oändliga möjligheter till roliga aktiviteter: mountainbike, landsvägscykel, vandring, löpning, osv...

Efter en god natts sömn utomhus på verandan hos mina nya vänner (självvalt, det fanns gott om plats inne) så stack vi ut på en jeeptur kl 5 i morse. Det blev en magisk tur, att få se solen gå upp över klipporna var väldigt fint. Dessutom var vi helt själva i området. Early bird catches the worm, som sagt. Jag låter bilderna tala istället för att försöka beskriva.

Idag har jag även hunnit med att åka runt i forsarna i en liten bäck, tittat på lavalandskapet vid Sunset Vulcano norr om Flagstaff och en gammal indianbosättning. Nu slappar jag på motellet i Cameron, en timme från Grand Canyon. Och i morgon är det dags: jag ska till GC! Känns lite overkligt, jag har velat åka dit så länge jag kan minnas.

10-mila - stämning, nervositet och lagkänsla

I helgen är det dags för 10-milastafetten. En av årets höjdpunkter för de flesta orienterare. Det är det här man tränar för under mörka vinterkvällar, det man pratar om i bastun i klubbstugan, det som svetsar samman klubben. 10-mila är stämning, nervositet och lagkänsla.

Under mina år i IFK Lidingö har jag haft förmånen att springa i framgångsrika lag och vi har nått flera framskjutna placeringar: tvåa, trea, fyra, femma, sexa... Den där vinsten gäckade oss dock länge.

Men så en solig dag i Finspång för tre år sedan hände det, det där man drömt om sedan man var liten. Fyra nervösa tjejer stod och väntade på en femte: vår sistasträckslöpare Annika Billstam som snart skulle komma in på upploppet. Ensam efter att ha avgjort stafetten till vår fördel några kilometer tidigare. Jag ryser fortfarande när jag minns stunden då jag till slut vågade tänka: "Yes, vi kommer att vinna 10-mila! Nu händer det faktiskt!"

Jag, Malin Sand, Annica Gustafsson, Signe Söes och Annika Billstam

Årets upplaga av 10-mila avgörs i Kungsängen strax väster om Stockholm. De senaste två åren har jag verkligen inte varit i toppform så här tidigt på säsongen, och det blir värre och värre. Nu är det inte ens två veckor sedan jag avslutade skidsäsongen. Jag har sprungit fem orienteringspass och ytterligare ett löppass sedan dess. Mycket kvar att göra åt löpformen alltså, men nu är ju tävlingen i morgon och inte någon annan dag. Jag har inte haft ambitionen att konkurrera om en plats i något av våra bättre lag, det blir sista sträckan i tredjelaget. Vilket är ett nog så bra lag om man sätter det i lite perspektiv, förra året placerade sig vårt tredjelag som 30:de bland ca 350 lag. I laget återfinns i år två tidigare 10-milavinnare, de andra har SM-medaljer och andra fina meriter, så rutin saknas absolut inte.

Nervös tror - och hoppas jag - att jag kommer att vara i morgon. Att få känna nervositet är en lyx. Det betyder att man är laddad och står inför att prestera i något som verkligen betyder mycket.

Taktiken är att fokusera på orienteringen, att komma in i mitt eget lopp direkt och se till att använda kompassen och hålla riktningen. Och så hoppas jag att besöket hos naprapat Martin på Access Rehab gjorde susen för mina stela lårbaksidor, de har hämmat löpningen rejält de senaste dagarna.

Följ tävlingen på http://2013.10mila.se/index.php/webb-tv-radio/. Damstarten går kl 14.30.