Styrkeblock och tävling

Efter Marcialonga och härliga avkopplande dagar i Seefeld är jag sedan två veckor på hemmaplan i Vålådalen igen. Först blev det några lugna dagar med vila och lätt träning för att vara fräsch innan träningen mot Vasaloppet drog igång. Har också hunnit med att besöka ett par riktigt trevliga restauranger i Åre. Läs gärna mer på matdelen av bloggen.

Analysen efter Marcialonga var ju tydlig: stakningen måste förbättras!

Så med experthjälp lade jag upp en plan för ett träningsblock med fokus styrka och stakning. De senaste tio dagarna har innehållit maxstyrka, stakintervaller plus långpass och lite lätt löpning. De flesta pass gick bra att genomföra men sista dagen var jag sliten och tvingades vila en dag tidigare än planerat. Inte lätt, speciellt inte som fjällen gnistrar vita utanför fönstret, men jag höll mig i skinnet och nöjde mig med en promenad. I fredags körde jag 3*10 min intervaller och joggade en sväng, igår vila och idag var det tävling: Haldo Hanssons minne i Trångsviken, 42 km.

Jag har märkt att jag har haft svårt att tagga till på mindre skidlopp. Misstänker att jag någonstans långt inne drar mig för att bli så där riktigt trött när jag inte tycker att det är superviktigt. Det är en sak att ta ut sig helt på Vasaloppet och en annan på Orsa Ski Marathon om man säger så... Så jag satte upp ett mål för dagen: att vara på hugget från första stavtaget!

Och det blev ett av de roligaste lopp jag gjort! Fortfarande är det stakningen som är min svaghet, men det jag fick till nu var att åka i en klunga och dra nytta av andra. Är också nöjd med att jag faktiskt åkte det andra varvet snabbare än det första. Slutade som sexa, 29 min efter Evelina Bångman (som är en riktig satsande skidåkare) och 45 min efter herrsegraren. Fortfarande enorma tidsdifferenser, men jag är nöjd med min insats. Kammade dessutom hem mitt första skidpris som vuxen: en hel massa bröd från Trångsviken Bageri och lokalt producerad falukorv. Så nu har jag mat för ett tag.

Haldo Hanssons minne

Avkoppling i pensionärsparadis

I måndags lämnade vi Val di Fiemme och drog till österrikiska skidmeckat Seefeld. En mysig liten by omgiven av snygga bergstoppar. Byns vanliga klientel av söndagsglidande pensionärer blandas så här i veckan innan König Ludvig Lauf, upp med elitåkare från diverse team.

 Jag var klok nog att vila dagen efter Marcialonga i år, har kanske lärt mig något från förra året ändå. I tisdags var det dags för första passet med Vasaloppsfokus. Enbart stakning i 2.20h, mycket på grund av att jag inte hade något fäste överhuvudtaget. Sprängde en mental gräns, trodde inte att jag skulle orka staka hela vägen upp i dalen igen. Men det gjorde jag!! 


Spåren, som är mycket välskötta, fick sig en törn av det milda vädret - i onsdags var det +15 i skuggan. Efter ett lugnt pass tillbringade vi tre timmar i solen på en uteservering. Solen gassade och det blev helt nödvändigt att sitta i bara t-shirt. Jag passade även på att springa ett par pass i den sköna vårvärmen. Till min stora förvåning så har jag varit pigg på i princip alla löppass i vinter, normalt sett brukar jag tycka att det går jättetungt när jag åker mycket skidor. Bara att tacka och ta emot. I torsdags var det dags att åka hem. Kan inte i ord uttrycka hur lycklig jag är över att det i mitt fall innebär att åka till fjällen!

Marcialonga - bra. Och dåligt

Ett av skidsäsongens stora mål för mig var Marcialonga. Loppet är åkt och jag vet inte riktigt hur jag ska tycka att det gick. 

 
Dagen innan tävling, strålande sol och lite skönt glidande på stadion

Fakta: jag åkte på 4.46, åtta minuter fortare än 2012, blev 1356 totalt (1521 förra året) och 51:a (68) bland tjejerna. 1.17 efter Seraina Boner som vann, förra året var jag 1.31 efter damsegraren.

Känsla: av de första 18 km upp till vändningen i Canazei minns jag mest att jag frös och hade svårt att få igång kroppen, plus att det var kärvt i snön. När det sedan började gå svagt utför är det dags att börja staka. Inget hände. Jag tog i, kämpade och slet, försökte fokusera på tekniken och peppa mig själv. Men ALLA åkte förbi mig. Nu startade jag i fjärde led där folk ju kan åka skidor, och jag är inte så vass på att staka men mina skidor gled verkligen inget vidare. Så i 45 km var det mentalt väldigt jobbigt, kroppen var pigg men det gick liksom inte. Men Marcialonga avslutas med först 4 km svagt uppför och sedan de berömda 3 km i La Cascata. Och här fick jag äntligen utlopp för det jag hade i kroppen. Susade förbi folk och kände mig pigg och stark. Skönt med en bra avslutning på loppet!


Bild från loppet

Slutsats: ser jag till siffror ska jag väl vara nöjd, men det fanns mer i kroppen som jag inte riktigt fick ut – frustrerande. Det är i stakningen jag har mest att förbättra, så nu blir det fokus på stakträning fram till Vasaloppet! Och så kan jag också summera fem härliga dagar i underbara Val di Fiemme med glada vänner - och det är ju det viktigaste av allt!



Lycka till maskot med mitt startnummer, tillverkad av våra förtjusande värdar


Det vallas friskt i teamet...


Serviceman Janne övervakar skidtesterna