Drömuppdrag!

För ett par veckor sedan blev det klart att jag har ett nytt uppdrag som Community Manager för Atomic och Salomon på längdsidan! Ska jobba med sociala medier - ha hand om Facebooksidorna, Instagram och hålla koll på vad som skrivs om varumärkena på bloggar o dyl. Känns hur kul som helst och jag ser verkligen fram emot det här!

Och på tal om jobb, så kan jag också berätta att jag även i år kommer jag att vara projektledare för Trygg-Hansas aktiviteter i Almedalen. Just nu pågår arbetet med att slipa fram ett spännande koncept. I fjol gjorde vi ett seminarium där ordförandena i de politiska ungdomsförbunden diskuterade framtidens välfärd under ledning av Özz Nûjen. Det blev en stor succé och en av de mest omtalade aktiviteterna under Almedalsveckan.

En av fördelarna med att köra eget är just den här bredden på uppdrag. Att få sätta sig in i olika typer av verksamheter och frågeställningar, träffa människor från olika håll - det är stimulerande!

Följ gärna Salomon och Atomic på Facebook: Salomon Nordic, respektive Atomic Nordic. Och på Instagram: salomonnordicswe och atomicnordicswe

Vasaloppet 2014 har gjort sitt

Dags att stirra mig själv i vitögat. Inse hur jag fungerar.
Dags att ge upp ett mål.

Blir inget med det här i år

Att köra Vasaloppet har varit min drivkraft genom rehabträningen i november, december och januari. Det var oerhört viktigt för mig att ha det som mål, en välmenande kompis föreslog i början av december att jag kanske skulle strunta i att tävla i vinter och bara bli hel. Jag var nära att börja gråta vid blotta tanken. Att rycka bort Vasan som mål för mig då hade betytt att jag hade lagt mig ner i en hög och skitit i det mesta.

Men när det nu närmar sig och jag mer börjat tänka på vad det innebär, så har jag bestämt mig för att inte starta. Jag vet att jag skulle ta mig genom loppet. Men för mig är det inte värt något i sig, jag har inget behov av att visa att jag kan göra det trots en bruten fot. Om jag ska åka, då vill jag känna att jag kan köra bättre eller minst lika bra som förra året.

Jag kan fortfarande inte använda benen när jag åker skidor, bara stå och dubbelstaka. Det kanske hinner rätta till sig till början av mars i och för sig. Men jag har inte bedrivit ordentlig träning sedan i mitten av juli på grund av alla dessa skador som kulminerade med en fraktur i oktober. Inga längre distanspass och väldigt lite skidåkning. Och jag inser att en (i mina ögon) dålig prestation i Vasaloppet bara skulle sänka mig. Så med en blandning av sorg och lättnad avstår jag i år.

Nu fortsätter jag träningen - fortfarande lyckligt ovetande om hur dålig jag är:)

Den långa marschen från sidan - Marcialonga

I år var det helt enkelt inte möjligt för mig att åka Marcialonga. Men att inte följa med gänget ner till Italien kändes för tråkigt, så de fick med sig en maskot/vallare/langare.

Kalle och jag glassar i solen i Moena dagen före tävling 

Det här mötte oss när vi klev
 utanför dörren på morgnarna. Hanterbart.

Efterhand växte ansvaret till att innefatta två Ski Classics team: Team Oslo Sportslager-Moelven och Team Ski Run. Tillsammans med Linus langade jag åt totalt fyra åkare.

Vätskelangningen planeras

Erik i Team Ski Run repar så att jag
 ska känna igen honom vid langningen

Så årets Marcialonga blev ingen tävling för mig, men inte så långt ifrån heller. Det var förberedelser, prestation och eftersnack precis som vanligt. Dock hade jag betydligt mer krafter kvar i Cavalese än vad jag brukar ha. Fördelen med att inte tävla är att man kan träna mer dagarna innan loppet och hitta på fler andra saker, när man inte behöver tänka på att vila och spara energi.

En titt in i Team Tynells stora buss där Erik vallar...

...medan Majken och Kalle laddar i solen

Att misslyckas med langningen till två killar i tätklungan är inte ett alternativ. Så när täten kommer till första stället jag står på, då är jag lite spänd. Det är dock inga problem att se Erik som artigt kliver ut ett spår för att lättare nå mig. Efter två langningar vid samma ställe, där spåren möts, kastade jag mig i bilen för att hinna ner till Moena innan täten. Såg helikoptern hovra över norra delen av byn och hann precis slänga bilen i vägkanten och få fram flaskorna innan killarna var där.

Eftersom man är väldigt fokuserad på att hitta sina langningsobjekt i klungan, vet man inte ens vem som leder (ja förutom den gången Erik var först då!). Men man KÄNNER den kollektiva energin, kraften och laddningen hos åkarna när tätklungan sveper förbi. Mäktigt!

Jag = den tjocka tjejen i västen

Efter loppet blev det ett besök på tävlingens sjukstuga. Nej, den här gången var det inte jag som ställt till det! Det var Majken som drabbades av vätskebrist efter loppet, och Katja som fick en stavspets i ansiktet. Allt gick bra, alla är återhämtade, hoplimmade och mår bra.

Kan erkänna att jag inför den här helgen var lite rädd för eftersnacket, att känna mig utanför då alla diskuterar loppet. Men eftersom jag fick förmånen att vara delaktig i andras prestationer, känns det som att jag upplevt loppet ändå. På ett annat sätt än jag önskat från början, men kul var det! Och så glömmer vi inte Team NoSpirit där många imponerade med fina prestationer - grattis!

Nöjd och fräsch Martin efter 70 km

Cavalese, ett vackert mål att nå

Gott om snö vid Passo San Pellegrino

Italienvistelsen avslutades på Passo Lavazè

Kan förresten konstatera att med blå ögon och lite charm kan man klara sig undan böter från il Carabinieri efter en i högsta grad olaglig omkörning.