Dags att ge upp ett mål.
 |
| Blir inget med det här i år |
Att köra Vasaloppet har varit min drivkraft genom rehabträningen i november, december och januari. Det var oerhört viktigt för mig att ha det som mål, en välmenande kompis föreslog i början av december att jag kanske skulle strunta i att tävla i vinter och bara bli hel. Jag var nära att börja gråta vid blotta tanken. Att rycka bort Vasan som mål för mig då hade betytt att jag hade lagt mig ner i en hög och skitit i det mesta.
Men när det nu närmar sig och jag mer börjat tänka på vad det innebär, så har jag bestämt mig för att inte starta. Jag vet att jag skulle ta mig genom loppet. Men för mig är det inte värt något i sig, jag har inget behov av att visa att jag kan göra det trots en bruten fot. Om jag ska åka, då vill jag känna att jag kan köra bättre eller minst lika bra som förra året.
Jag kan fortfarande inte använda benen när jag åker skidor, bara stå och dubbelstaka. Det kanske hinner rätta till sig till början av mars i och för sig. Men jag har inte bedrivit ordentlig träning sedan i mitten av juli på grund av alla dessa skador som kulminerade med en fraktur i oktober. Inga längre distanspass och väldigt lite skidåkning. Och jag inser att en (i mina ögon) dålig prestation i Vasaloppet bara skulle sänka mig. Så med en blandning av sorg och lättnad avstår jag i år.
Nu fortsätter jag träningen - fortfarande lyckligt ovetande om hur dålig jag är:)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar