Jag fick betala i blod för mitt motto "Hellre dö..." den här gången. Var ute på ett eftermiddagspass på rullskidor, solen sken över den finska landsbygden och jag kände mig pigg. Åkte upp för en liten backe med väldigt dålig asfalt, guppig och hålig. Sedan övergick vägen i grus och jag vände. Och då blev det följaktligen nedförsbacke. Tänkte tanken att jag kanske borde ta av skidorna och gå ca 30 meter för att ta det lite säkert. Men nej, inte min stil. Hade just börjat rulla när jag mötte en bil och blev tvungen att styra ut på riktigt dålig asfalt. Allt blev oerhört skakigt och instabilt, lyckades hålla mig på benen tills bilen passerat men sen insåg jag att det inte skulle gå. Styrde mot diket och fick in halva mig på gräset och resten på grus innan jag ramlade. Facit: rejäla skrapsår på armbåge och höft. Men det värsta var axeln märkte jag när jag kommit hem.
Nåväl, vår naprapat sa att det inte skulle bli värre av att jag sprang, så hopplåstrad, med en rejäl dos värktabletter i kroppen och tejpad axel blev det start i Venlastafetten. En ganska ointressant bana bjöds på andra sträckan, tallhed och mycket löpning. Axeln kändes, det gjorde den, och jag blev nog lite passiv på grund av den. Jag har ännu inte hittat den bortskidade löpformen, men det innebär å andra sidan att jag inte missar många meter eftersom det går så sakta. Levererade kartan till lagkompisen Elin och så var det dags att förbereda sig för nästa lopp.
Vi i Lidingös tredjelag blev tyvärr det enda av våra damlag som fick ett resultat i stafetten, en felstämpling och en överhoppad kontroll förstörde dagen för de andra. Vi landade på en 73:e plats.
Tio timmar senare stod jag i växlingsfållan igen, kl var 6 på morgonen - en fullständigt strålande junimorgon. Ljust hade det varit länge, fågelkvitter och vackra vyer mötte på väg till arenan. Så, debut i Jukolastafetten med tjejerna från IFK Ön. Genom natten hade de sprungit som klockor, enligt plan skulle vi tappa ca 2 min/km på herrtäten och det var exakt vad vi gjorde hela stafetten.
Herrstarten i Jukola
Så jag sprintade iväg över tallheden igen, faktiskt med piggare ben den här gången. Mycket gubbs att springa om, och att freda sig ifrån vid kontrollerna där de hovrar i klungor och försöker få en titt på kartan för att ta reda på var de är någonstans. Fast då bråkar de med fel tjej, även om jag hade en axel ur spel så är det inget fel på armbågarna. Min 12 km långa sjätte sträcka nådde längre ut i skogen och jag fick njuta av lite riktig orientering. Mot slutet var det race över tallheden igen och då blev jag riktigt trött. Men ett bra lopp i vacker morgonskog var det! 276:a blev vi, och vi slog faktiskt Venla Winners, med segrarna från damstafetten i laget, med en dryg minut.
När jag kom tillbaka till boendet och väckte rumskompisen Anna som sprungit andra sträckan, bubblade jag av glädje. Hög på en kavlekick. Svårt att förklara varför det var så kul att springa med killar runt 300:e plats, men det är faktiskt i Jukolan viesti som den riktiga feelingen finns trots allt.
Jag har inte varit så motiverad för orientering de senaste åren, men nu tror jag suget är på återtåg. För det vill jag tacka klubbkompisar och vänner som skapade en grym stämning hela vägen! Och kanske alla de där killarna jag fick springa om...
Axeln då? Ja, förra veckan var inte något vidare; värk och mycket begränsad rörlighet - har knappt kunnat klä av mig själv. Men vila, rörlighetsövningar och naprapatbesök gör att det sakta bättrar sig. Troligen var axeln delvis ur led. Som ni förstår så är det inte läge för varken rullskidor, paddling, styrketräning eller ens cykel just nu. Återstår löpning. Och det är ju inte det sämsta! Det är långt till skidsäsongen och närmast väntar troligen O-ringen och sedan AXA Fjällmaraton. Så nu får jag chansen att mata på med löpningen och kanske även springa bort en del skidmuskler som jag inte behöver just nu.
...har något gott med sig.
Cool video från herrstarten: http://vimeo.com/68754873
