This used to be my playground

Nedblåst eller nedhuggen skog kan göra mig så ledsen!

Idag tog jag den första promenaden på över 20 minuter (35 min blev det) och dessutom på knöligare underlag än jag tänkt mig. Så det var väldigt positivt!

MEN, sorgen när man kommer bort till motionsspåren vid Hökafältet och den fina tallskogen har ersatts av ett kaos! Höstens stormar Simone och framför allt Sven har gått hårt åt det här området. Och då handlar det om strandskog som inte är ovan vid att det blåser. Men den här gången kom vinden tydligen i en extra olycklig riktning.

Längs de här stigarna har jag sprungit så många gånger, det var nästan så att kroppen ställde in sig på intervaller så snart jag hade parkerat. I tankarna började jag pressa mig - trots att jag bara gick. Åh, vad jag längtar efter att kunna springa mig trött igen!

Senaste veckan har foten känts allt starkare. Däremot har magen krånglat, åkte troligen på något efter ett julbord förra helgen. Aptiten har varit obefintlig sedan i tisdags och jag har gått på en strikt diet med blåbärssoppa, smörgåsrån och skumtomtar. Energinivån har varit därefter. Först idag har jag kunnat tänka tanken på vanlig mat. Och det börjar ju bli dags med tanke på att det är julafton i morgon.

GOD JUL på er!!!

Gräset är grönast...

...där man är!

Grönare än i fjällen - definitivt!

+7, lätt regn och kuling vid den sydhalländska kusten. Inte drömvädret eller drömstället för en skidåkare i december. Samtidigt fylls Facebook, Twitter och Vinterstudion av fantastiska skidbilder. Och jag jobbar med webben för Vålådalens Fjällstation: skriver om och lägger ut bilder på fina längdspår och folk som tränar. Känner en rent fysisk längtan efter snö och skidåkning, men KAN inte vara där just nu.

Frustrationen och ledsamheten ligger där och lurar, men när jag är på väg ner i källaren jobbar jag med devisen som jag fick av underbare Francis några veckor efter att jag brutit foten: "Gräset är grönast där man är". Det vill säga njut av att vara där du är och med de du är med. Det är ju så rätt och så självklart, men hur ofta tänker man så?!!

Att se det som att gräset är grönast, eller kanske att man själv beställt den godaste maten på restaurangen. För mig betyder det inte att man inte vill framåt och förbättra, men det betyder att man har förmågan att njuta av stunden och uppskatta det man har här och nu. Viktigt. Så jag försöker verkligen att göra det. I stället för att längta ihjäl mig efter skidåkning och snö, så umgås jag med familj och barndomskompisar.

Det stoppar dock inte längtan efter att åka skidor från att ligga och pyra i hjärnan. Förra söndagen var jag på väg hem efter en vecka i Stockholm. Hade tagit med mig "skräpskidorna", med baktanken att passerar jag snö någonstans så kanske jag kan prova.

Valet föll på Tranemos konstsnöspår, en inte alltför lång omväg... Jag stod och stakade en halvtimme, mest ospårat längs en skogsväg. Det var helt underbart, jag ville INTE sluta! Det var nog där och då som jag insåg hur mycket jag älskar att åka skidor. På riktigt.

Foten samarbetade helt ok i det här lilla äventyret. Det kändes hemtamt att åka, inte alls konstigt. När jag började gå igen var det en betydligt märkligare upplevelse.

Jodå, det bjuds på vackra solnedgångar även i december!

En lite ovanlig utsikt från huset. Återställandet efter stormen Svens härjningar pågår.

Nypremiär

Torsdag förra veckan
Fm: Två dagar efter operationen, dags att börja gå tycker jag. Så jag lägger kryckorna åt sidan. All kraft, kanske främst mentalt, går åt till att ta ett enda steg utan att hålla sig i något. Nästan så att jag får huvudvärk av allt fokus.

Em: Efter ytterligare några vändor med ett eller två små steg under dagen, så hade jag ärende till badrummet. Vi snackar en sträcka på ca 10 m. Greppade kryckorna men tänkte "äsch, jag testar och ser hur långt jag kan gå utan". Kom fram. Och tillbaka.

Det har varit en hel del nypremiärer den här veckan. Som ett barn på julafton har jag lyckligt öppnat paket efter paket:
Gå utan kryckor
Duscha stående
GÅ uppför trappan
Stakmaskin
Lämna kryckorna hemma och åka iväg
Köra bil
Promenad
Sjukgymnasten
Dubbla pass
Cykla utomhus

För en vecka sedan tog jag de första stegen sedan benbrottet. Idag cyklade jag en sväng utomhus och körde 2*1000 m i stakmaskinen. Känns som att det har hänt mycket och att det verkligen går åt rätt håll. Jag är i usel form så klart, men fördelen är att då märks resultat av träningen snabbare!

Och så just det, premiär för en sak till: julbord! Trulsgården i Laholm bjuder på ekologiskt och närproducerat. Dessutom gott och lagom mycket, så man mår bra när man går därifrån!

En skruv lös

Igår opererade Pär ut skruv nr 1 ur min fot. En snabb, enkel operation och allt såg tydligen bra ut därinne.

Men, en viss anspänning var det tydligen ändå. Törnrosa sov 16 timmar i "natt". Missade middag, fotbollsmatch och annat världsligt.

Igår fick jag ett mejl där Vasaloppet berättar för mig att det är 100 dagar kvar till start. Ska jag få panik eller se det som inspiration? Jag väljer att se 100 dagar som en lång tid, där man hinner göra mycket. Men också att det gäller att göra rätt och bra saker samtliga dessa dagar!

De fyra senaste veckorna har jag kört 4-6 pass per vecka på gymmet: styrka och testcykel. Mest för att hindra det värsta förfallet, men nu ska jag successivt kunna börja träna på riktigt igen.

Igår kom också Vasalöparen, bläddrade lite i den idag och hittade en artikel om en man som råkat ut för en bilolycka med benbrott, hjärnblödning och annat otäckt som följd. Olyckan inträffade den 10 oktober förra året, han åkte Vasaloppet i vintras...

Nykär

Jag är nykär! I min egen fot!

Efter ett samtal med läkaren idag fick jag klartecken att gå på den utan min "gipspjäxa". Så snart vi lagt på drog jag av pjäxan, satte ner foten och klev på - med kryckorna så klart. Men de känslor detta lilla satte igång! Jag grät av glädje. Låter sjukt och jag kan inte förklara det, men det var som en rent fysisk reaktion.

Jag fick också OK att cykla utan pjäxan. Så i 30 minuter på gymmet fick även högerskon komma till användning. Stor glädje detta med! Så skönt att börja känna igen sin fot. Och känna att den finns här för  mig och verkar vara redo att samarbeta. Jag vet att det är en lång väg kvar, och att det säkert kommer bakslag. Men just nu njuter jag av det här.

Positiva saker med att vara tillfällig enbening

1. Man får tillfälle att använda alla de där strumporna som blivit singel genom mystiska försvinnanden i tvätten.

2. Eftersom tv:n står på övervåningen med en brant trappa upp, så väljer jag noga vilka program jag ska se. Inget slötittande. Istället kvalitets-tv på SVTPlay.

3. Blir lycklig över att få cykla testcykel. DET är onormalt på riktigt! Tycker dessutom att det är toppen när jag får upp pulsen över 135 på cykeln.

4. Ständig tålamodsträning. Måste ta det lugnare för det GÅR inte att göra saker fort. Hur frustrerande det än må vara.

5. Varje dag som går är en dag närmare att slippa kryckorna. Och bli hel. Noll ångest över att dagarna rusar iväg. För det gör de inte.

6. Det börjar bli höstrusk och sitta inne-tider, bra då att jag inte kan träna ute.

Stormen Simone på ingång

Att tänka om

Igår var jag hos Pär Herbertsson på Orthocenter i Malmö. Tog bort stygnen från det 15 cm långa operationssåret och fick säga hej till höger fot och underben igen. "Behöver rakas" var min första tanke. Och fossingen var en rätt ynklig syn, låg där och darrade när den blev av med stödet. Svullen och slapp, lite alienkänsla. Det var en märklig känsla att röra på fotleden, som att man inte tror att det kommer att gå.

Dagens goda nyhet var att Pär tyckte att jag kunde få slippa ut ur gipset. Så nu har jag en plastfot i stället. Den får jag ta av när jag sover och duschar. Och klädmöjligheterna ökar från endast klänning eller överdragsbyxor till att omfatta vanliga byxor.

Dagens riktigt dåliga insikt var att det kommer att dröja fyra till sex månader innan jag kan åka skidor och springa igen. Det tog en halvtimme innan det sjönk in. Faaan! Insåg att mycket av det jag hade sett fram emot i vinter inte kommer att ske. Det blir ingen hel vinter i fjällen i år. Inte alls så mycket skidåkning och annat skoj som jag tänkt mig.

En timme senare satt jag och bläddrade i kalendern: visst, Marcialonga är kört. Men det är nästan fem månader till Vasaloppet och ännu längre till Årefjällsloppet. Förberedelserna blir inte optimala, långt ifrån, men jag behöver ju inte ge upp hoppet om att åtminstone kunna åka loppen.

Jag fick klartecken att börja cykla (inomhus). Så idag var jag på gymmet. Att 25 min på en testcykel kan vara så kul!! Två veckor utan att få svettas var lång tid. Nu ska jag lägga upp ett sansat (OBS!) rehabprogram med styrka och cykel. Hur gärna jag än vill, så tänker jag inte dra igång och köra två pass om dagen. Tror att det var delvis min höga ambitionsnivå i förra rehabsvängen som ledde till den här skadan. Nu ska jag lugnt och metodiskt vänja kroppen vid belastning, tid har jag ju inte ont om...

Blir vansinnigt sugen när jag läser om träningar och tävlingar som andra ägnar sig åt. Och det är ju en positiv sak med skadeuppehåll: man är aldrig så motiverad som när man kommer tillbaks från en sådan period. Men jag har faktiskt avföljt ÅreLive på Facebook, det gör för ont att se de underbara bilderna från ett Åre som klär om till vinterskrud.

Två veckor som invalid

Det här lägret i Ramsau blev ju inte riktigt som jag tänkt mig. Men de senaste två veckorna har varit intressanta och annorlunda, det får man ge dem.

Bara det här att ligga på sjukhus. Förra måndagen, när allt det här hände: benbrott, operation osv, var faktiskt den värsta chocken att jag skulle vara tvungen att vara INLAGD på sjukhus! Men jag lärde mig snabbt att gränserna för vad man tycker är läskigt och jobbigt flyttas när man inte har något val. Nu hade jag tur som hamnade på ett litet nybyggt alpsjukhus där det inte ens luktar sjukhus. Alla, med undantag för administrationspersonen frau Huber, var väldigt gulliga och vänliga. Som rookie på sjukhus visste jag inte alls vad jag skulle vänta mig, hade till exempel hört en massa negativt om maten. Men här fick man till och med välja vad man skulle äta! Knödel, soppa, ibland efterrätt och det var ganska gott, förutom att portionerna var lite klena.

Efter fem dagar på Krankenhaus tyckte de att jag var redo att möta verkligheten igen. Tack vare gott försäkringsskydd ordnades hemtransporten hyfsat smidigt och via ambulans till München kunde jag flyga hem. Samtidigt började snön falla över Schladming och hösten byttes snabbt till vinter.

Har man bråttom på flygplatser kan jag rekommendera rullstol, man får gå före i kön till säkerhetskontrollen, åka en sådan där liten bil på Kastrup, slipper bära väskor och alla är vänliga. Så efter en hel dags resande landar jag äntligen i Göteborg, helt slut. Bara för att upptäcka att min väska befinner sig i Frankfurt... Orka!!!

Väl ute ur den skyddade verkstaden som sjukhuset utgör, ställs man inför vissa utmaningar vad gäller problemlösning. Hoppar man på kryckor så kan man inte bära något i händerna. Då får man öva upp pricksäkerheten i att kasta saker. Och det går att hoppa rätt långt på ett ben, fast inte med en kaffekopp i handen - termosmugg är bättre. Kan man inte ta kryckorna uppför den branta trappan till övervåningen (där tv:n står), ja då får man lita till ett friskt ben och två armar. Fotbollslandskamper ska ses, så är det bara. Saker tar längre tid än vanligt, jag får lära mig att vara lite mer tålmodig helt enkelt (inte min mest framträdande egenskap). Och så försöker jag hela tiden effektivisera genom att tänka i flera steg så att jag ska slippa hoppa fram och tillbaka hemma. Är jag på ett ställe gör jag flera saker när jag ändå är där.

Jag, som ändå är ganska vältränad, stark och har bra balans, tycker att det är jobbigt emellanåt. Man får till exempel svinont i händerna av att hoppa på kryckor. Hur klarar sig då en gammal person som råkar ut för något liknande?! Kommer även att tänka på hjältarna i Mot alla odds som tog sig genom Afrika, på kryckor, i rullstol och med proteser.

Så, en dryg vecka på hemmaplan. Har mest ägnat den åt jobb, är inne i en intensiv fas med att skriva texter åt Glasriket Magasin. Nu är jag ännu gladare för mitt hus på stranden. Måste jag ändå sitta stilla är det ju mycket bättre att göra det med en fantastisk havsutsikt! Jag kan hoppa genom grinden i trädgården, rakt ut i sanddynerna och är nere vid havet på någon minut. Dessutom har oktober hittills bjudit på underbart väder, det går finfint att sitta ute och fika fortfarande. Har smugit igång med lite "träning", kör bål- och armstyrka hemmavid och hoppas kunna återvända till gymmet snart.

Det är förresten påfallande vilka olika synsätt som råder inom vården i olika länder. Enligt den österrikiske läkaren skulle jag ta blodförtunnande sprutor i sex veckor, men den svenske ortopeden jag träffade sa att de ofta inte alls ger det längre. Samma sak med olika typer av gips, hur länge man ska ha det, ska skruvar tas ut eller inte... Milt sagt förvirrande. Men nu är jag i goda händer, på tisdag ska jag ner till Ortocenter och Pär Herbertsson, duktig ortoped som bl a är läkare åt MFF. Känns tryggt!

Oflyt? Jag?

Krankenhaus, fibulafraktur, gipsraum... Nya glosor jag gärna hade sluppit lära mig.

Från träning på underbara Dachstein...

...till krankenhaus.

Sommaren har varit strulig, den har varit den ena olycksfallsskadan efter den andra. Men sedan i slutet av augusti har jag kört disciplinerad rehab och har kunnat trappa upp träningen. Cykel, löpning och sedan test på rullskidor också. Hoppet växte om att kunna börja träna ordentligt och få springa några orienteringstävlingar så här i slutet av säsongen. Blev en start på medel-SM, främst för att terrängen i Sandsjöbacka söder om Göteborg var så lockande. Är ganska nöjd med kvalloppet efter omständigheterna, men i finalen fanns det inget kvar i kroppen.

Sedan var det dags att åka till en av mina favoritplatser på jorden: Ramsau i Österrike. För tredje året ett höstläger med skidåkning på Dachsteinglaciären på förmiddagarna, och som andra pass löpturer i ett vackert Ramsau med träden skiftande i rött och gult. Med en bristande träningsbakgrund de senaste månaderna fick jag ta det lugnare än jag hade önskat, men det var ändå härligt. Kroppen svarade helt ok och det var så underbart att få åka skidor igen - dessutom i en fantastisk miljö. 

Det rullade på fint i fyra dagar. I måndags skulle vi köra lite teknik, bland annat en balansövning på en skida. Det gick bra flera varv, men så högg klistret fast i snön och när jag skulle parera vred jag till vristen på något sätt. Föll omkull och kände direkt att "det här Hansson, var inte bra". Så det blev direkttransport till sjukhuset i Schladming. Hade hunnit börja hoppas att det bara var en riktigt allvarlig stukning, jag hade inte så himla ont. Men när jag kommer tillbaka till läkaren är röntgenbilderna uppe på dataskärmen, och jag ser en svart skugga i benet som jag misstänker inte ska vara där. Mycket riktigt. En fraktur på ett ben i vaden och en fraktur längre ner i vristen. 

"Vi brukar rekommendera operation", säger läkaren. 

Jag tänker blixtsnabbt: Vi är i en skidort, här är den här typen av skada vardagsmat för ortopederna. "Kan ni göra det här?"

"Ja då." 

"Nu?" 

"Ja, vi behöver bara förbereda lite". 

Så, 4 timmar och 15 min efter att jag burits in på akuten på Eriks rygg, rullas jag ut från operationssalen, hopskruvad, sydd, med bloddräneringsslang från foten och droppslang i armvecket.

För er som inte vet det, så är jag en riktig mes när det gäller sjukhus, skalpeller, stygn, kanyler osv. Har varit lyckligt förskonad från närkontakt med sådant. Det var en anledning till att jag ville göra operationen på en gång, innan jag byggt upp ångesten. Rädslan hann liksom inte ikapp. 

Tisdag var en dag på mycket smärtstillande. Jobbade lite mellan varven, men mest ägnade jag dagen åt att ringa på en sköterska och be om mer droger. På kvällen kom en av mina bästa vänner, som bor i Salzburg, på besök. En stor kram är verkligen den bästa medicinen! 

Onsdag var stora gipsdagen: på med gips och bort med den äckliga dräneringen. Så nu slapp jag släpa runt på en liten flaska med mitt eget blod i. En grej som gör mig svimfärdig när jag ser det på andra. 

Första attacken kom när jag satt och åt lunch. Plötsligt kände jag hur hela kroppen gick igång på högvarv. Fattade ingenting, tänkte bara att "äsch nu äter jag för fort". När jag hade käkat lade jag mig på sängen för att lugna ner mig. Men det blev bara värre. Kände mig yr och började gråta hejdlöst utan anledning. Fick panik över kanylen i armen och var ytterst nära att bara slita ut den. Ringde på sjuksyster och fick något lugnande örtbaserat grejs.

Några timmar senare var det dags igen och då fick jag panik över att jag kände mig instängd i gipset. Fick sedan en attack till på kvällen. Jag kan inte förklara vad som hände, satt helt lugnt och jobbade och helt plötsligt freakade systemet ur. Kanske var det oron och känslorna som kom ifatt mig, eller så var det helt enkelt en detox efter alla mediciner jag fick dygnet innan. Ett smakprov på hur det skulle kännas att avgiftas från riktiga droger?

Lugnade mig med att lyssna på Özz Nûjens sommarprat för andra gången. Skrattade mig återigen fördärvad åt hans uppspelning av kungens "nu vänder vi blad"-anförande på Hunneberg. Kungen förklarar hur löshundsjakt går till in i detalj, medan alla bara står där och undrar om han satt på Camilla Henemark eller inte. Man tror inte att det är sant. Den mannen är vår regent! Jag har alltid tänkt att monarkin är bra för varumärket Sverige, men efter att ha hört kungen svamla runt i sju minuter - så blev jag republikan på direkten! Igår kväll var det tre avsnitt av Niklas mat som fick utgöra min terapi.

Lugnar nerverna med favoritkocken Niklas Ekstedt

Det har varit många tårar och en hel del smärta de här dagarna. Och det är långt ifrån över än, skruvar ska ut, sår ska läkas och sedan väntar rehabträningen. Förhoppningar som går om intet, ännu en motgång när jag redan var ganska nere - det gör ont. Men så finns ju ni, underbara vänner. Tack alla ni som hör av er på olika sätt och visar att ni bryr er! Det betyder så otroligt mycket!!

Ett särskilt tack till 

Katja, min vän och jourhavande läkare dygnet runt

Lucie, för att du körde hela vägen hit och kramade mig

Louise, för att du styrde upp allt när jag bara försvann

Puss och kram!

Strövtåg i hembygden och 174 dagar kvar...

Förra måndagen flyttade jag in i ett hus vid havet. När jag var ute och gick på stranden råkade jag få se ett antal stugor som ligger helt perfekt nere vid stranden med otrolig utsikt. Visade sig att en kompis känner någon som äger och hyr ut ett av husen. En liten stad har sina fördelar!

Utsikt från mitt lilla hus

Och tajmingen kunde inte vara bättre. Det har varit en fantastisk sensommarvecka. Jag har badat minst en gång om dagen, suttit på altanen och tittat ut över Laholmsbukten - ja, verkligen njutit av att bo vid havet.

Det här mötte mig när jag vaknade i morse

Det är två veckor sedan jag kom hem från Italien, veckor som mest har handlat om rehabträning. Varannan dag har jag varit på gymmet och kört styrka för axeln och låret. Sedan en vecka tillbaka har jag också testat att springa, lite mer och mer varannan dag. Jag har fortfarande ont i axeln, men rörligheten har ökat en hel del. Skidsäsongen närmar sig och nu behöver jag få igång överkroppen igen! Jag testar mig fram och ser vilka styrkeövningar som funkar att göra. Upptäckte häromdagen att roddmaskinen nog kan bli en kompis ett tag. 

Det känns skönt att vara inne i träningsrutinen igen. Nu hoppas jag bara kunna trappa upp mängden så småningom. Sommaren blev något helt annat än jag tänkt mig vad gäller träningen. Så oerhört många träningstimmar som inte har blivit gjorda. Men jag vägrar få panik! Det första skidloppet som är viktigt, Marcialonga, går sista helgen i januari och det viktigaste, Vasaloppet, startar om 174 dagar. Man hinner mycket på 174 dagar. Speciellt om man gör rätt saker...

I går var jag på en orienteringstävling i skånska Tyringe, jag tävlade inte utan sprang en öppen bana för att inte frestas att springa för hårt. Men det var så kul att jag glömde att ta det lugnt. Låret gav sig till känna mot slutet av banan, så jag fick lugna ner mig. Min teknik var inte bra, men jag hoppas få chansen att förbättra den under den närmaste tiden.

Jag är ju tillbaka i hembygden på det sydhalländska slätten. Och detta är en bra tid här nere. Lugnet lägger sig nu när det bara är några tyskar i husbil kvar av turistsäsongen. På fälten vajar två meter hög majs, plommon, äpplen, björnbär och en massa andra solmogna godsaker finns att tillgå. 

Min lilla hemby

Hallands Väderö från Torekov

Torekovs strand och Kullaberg borta i horisonten

Torekov

Utsikt över Laholmsbukten från Café Utsikten

Det är också kul att hinna umgås mer med barndomskompisarna och familjen. Fira syrrans födelsedag på plats har jag inte gjort på ett bra tag!

Och så några solnedgångsbilder till=)

Hökafältet, Mellbystrand

Hemifrån altanen

Hemifrån

Ni får ursäkta denna ohämmade hyllning till hembygden. Det går säkert över framåt november när det regnar horisontellt och blåser kuling tre veckor i rad...

Bormio: Fantastiskt och inte

Frukostutsikten

Sommarens obligatoriska alptripp gick i år till Bormio/Livigno i Italien. Alperna är fantastiska på vintern, men frågan är om de inte är ännu lite bättre på sommaren...

Vi var sju personer som hyrde ett riktigt "Mästarnas mästare"-hus på en brant sluttning ovanför Grossotto söder om Bormio. Brant ja, enda lilla nackdelen träningsmässigt är att de första 30-40 minuterna på varje pass är rätt tunga när det bara går uppåt, uppåt. Jag tycker att det är jobbigt att börja springa uppför utan att ha värmt upp lite på plattare mark. Och några platta plättar var svåra att hitta! Men det går över och då går det att uppskatta de härliga vyerna, de roliga oväntade mötena med italienare, stenbockar och söta kossor, och det trevliga sällskapet.

Toppbrudar på 2 200 m

Tyvärr blev det inte mer än en och en halv löptur för mig. När jag skulle börja kliva neråt efter att vi sprungit upp på en 2 200 meters topp andra dagen på lägret, så drog det till i framsidan på vänster lår. Muskelbristning. Inte en jättestor, men tillräcklig för att jag inte kunde springa mer den veckan.

Passo dello Stelvio. Inbjuder till cykling

Det kändes riktigt riktigt tungt. Hade den kommit ensam så hade det väl varit en sak. Men i kombination med allt annat skräp jag haft den här sommaren, så blev det bara för mycket där ett par dagar. Att vara på läger, se alla andra träna på bra och själv vara hänvisad till en solstol och ett antal cappucinos. Jo, det kunde så klart vara värre, men det är ju inte det man vill och inte därför man är där. De två sista dagarna funkade det i alla fall gå uppför slalombackar och ta kabinbanan ner, och på så sätt få lite träning.

Gick upp från Bormio och fick lön för mödan

En helt OK utsikt att möta när man slår upp de blå

Matglädje: solmogen frukt och grönsaker

Och så pastan, den underbara pastan!

Fjällnjutning och total löparlycka

Även om jag (för en gångs skull) valde att inse mina begränsningar och inte starta i Fjällmaran, så hade jag ställt in mig på att få en dos fjälluft. Därför åkte jag upp till Vålådalen ändå. Hade inte varit tillbaka sedan jag lämnade för vintern i slutet av april. Det var lite blandade känslor att återvända, men snabbt var jag inne i livet på fjällstationen igen.

Efter min förkylning hade jag hunnit köra två vettiga pass innan jag kom upp till fjällen. Mitt mål med de fem dagarna i Vålådalen var att komma igång genom att springa lite längre och lugna pass. I fredags blev det en tur med många fotostopp längs Blanktjärnsrundan. Det är den banan som är det korta alternativet till fjällmaran. Den går i skogen söder om Vålåldalen längs myrar och vackra tjärnar med turkosgrönt vatten.

AXA Fjällmaraton
På lördagsmorgonen vibrerade det i luften av spänning. Löparna surrade runt på gårdsplanen en halvtimme innan bussarna till start skulle avgå. Väl i Edsåsdalen gav sig sedan 710 löpare iväg för att hantera 43 km och 1 800 höjdmeter. Visst kändes det trist att inte vara en av dem, men jag var säker i mitt beslut.

Så jag gick och tog en kaffe istället, körde sedan till Ottsjö där jag stack iväg uppför Hållfjället. Passade på att kolla in löparna litegrann, de flesta höll god fart på väg uppför dagens andra berg. Men mest tuggade jag på ute på myrarna, blev två rätt tunga timmar. Tur att matsäcken så att säga finns på plats, hjortron och blåbär i överflöd.

Tillbaka vid målet i Vålådalen kunde jag njuta av att orka mingla med alla löparna, ta en öl i badtunnan och sedan ha en trevlig bankett. Förra året när jag hade sprungit var jag inte lika pigg...

Film och bilder från Fjällmaran

Mys på fjället
De följande dagarna blev det en regnig och kall tur uppför Ottfjället på ganska tunga ben, ett pass mot Stensdalen där regn byttes mot sol och tunga ben mot pigga. En riktig njutning där det bara var jag, skogen och renarna.

I tisdags inleddes dagen med tunga regnmoln och en storfrukost på Åre Bageri. Molnen skingrades och solen kom fram precis när jag stack ut för att träna. Jag hade inte någon egentlig plan, men började tassa iväg på den grusväg som går snett uppför Åreskutan i serpentiner. Segt inledningsvis, men jag tänkte att "springer jag uppför i 30 minuter så är det bra för att vara jag just nu". Det klarade jag, så då blev nästa mål 40 min, och sen 50 min... Vid det laget var jag uppe vid starten för Skutskjutet. Fantastiskt vackert och härlig utsikt. "Äh, så klart jag ska ända upp!" Och troligen hade jag omedvetet tänkt mig det hela tiden. Så jag tuggade vidare och kunde kliva upp på toppen, ganska fräsch och väldigt nöjd med mig själv. Hade inte alls väntar mig att jag skulle orka springa hela vägen upp. Fint att kunna överraska sig själv positivt ibland. Det kanske är lite fånigt men jag var riktigt lycklig! En härlig naturupplevelse och det bästa som hänt mig träningsmässigt på två månader.

Nu mellanlandar jag i Bohuslän ett par dagar innan det bär av till Italien och en veckas träning i bergen runt Livigno.

Ps: För er som blir sugna på fjällöpning kan jag rekommendera det löparläger med Lena Gavelin (som för övrigt vann damklassen i Fjällmaran) som hålls i Vålådalen den 6-8 sept. Läs mer här: Löparläger i Vålådalen

Sommarens mål i stöpet

Efter O-ringen var jag taggad att äntligen komma i form igen. Men träningsstarten blev uppskjuten. Igen. I tisdags morse vaknade jag med ont i halsen. Så det blev en knapp veckas vila att lägga till de tre vilodagar jag lade in efter äventyret i Boden för att vara på den säkra sidan.

Den här sommaren vill sig inte riktigt träningsmässigt. Hittills har jag 26 träningsdagar sedan den 17 juni och då snackar vi flera dagar med bara lätt jogg och annat som inte räknas. När jag borde ligga på 3-4h om dagen med långa löpturer, rullskidor, cykel, paddling och styrka, så har jag inte gjort ett dugg.

Därför har jag bestämt mig för att det inte blir någon start i AXA Fjällmaraton på lördag. Det var sommarens stora mål, men det skulle bara vara korkat att ge sig på en så tuff tävling med den träningsbakgrund jag har nu. Jag kommer dock att åka upp till Vålådalen och hoppas kunna träna långa lugna pass i de underbara fjällen. Längtar verkligen dit. Och så ska jag så klart heja på alla de tuffingar som springer de 43 vackra kilometerna mellan Edsåsdalen och Vålådalen. Eftersom jag sprang förra året så vet jag att det inte är något man gör hur som helst.

Det positiva med allt det här är att jag blir oerhört sugen på att få träna ordentligt igen! Att känna sig så här otränad är inte kul. Det är som att inte ha kontroll på sin kropp riktigt. Och eftersom jag är så kass just nu så kan det bara bli bättre, hoppas jag...

Det finns bara en väg... och det är framåt! Till att börja med mot fjällen.

O-ringen i Boden: pool och onda fötter

Utsikt på tredje etappen. Foto: O-ringen Boden 2013

Har just upplevt ett för mig annorlunda O-ringen: ingen elitklass, inget tävlingsfokus, ingen nedjogg, inget kollande på resultat eller analyserande av sträcktider. Men däremot poolbad, bastu, vattenmelon och solande.

Efter alla mina skadebekymmer senaste månaderna var det inte läge att ta årets upplaga av O-ringen på så stort allvar. Förhoppningen var mest att få en bra träningsvecka och ha roligt både i skogen och utanför.

Kan konstatera att jag var sämre än jag trodde. Löpformen på stig var inte så tokig innan tävlandet drog igång, men att springa i skogen är en helt annan sak. Ingen nyhet men det blev extra tydligt i tuff stenbunden Norrbottenterräng. Fantastiskt kul orientering och fantastiskt vidrigt att springa med onda fötter. I stort sett varje steg jag har tagit i skogen den här veckan har gjort ont. Speciellt de två första etapperna var hårda, jag gick stora delar av banan - bokstavligt talat, tråkigt nog. Varje sten, gren och stubbe kändes som en potentiell skaderisk. Orienteringstekniken blev till stor del lidande eftersom fokus och tävlingsinstinkt försvann. Efter vilodagen bjöd etapp 3 och 4 uppe i Storklinten på lite vänligare terräng och det gick något bättre. Sista etappen handlade mest om att ta sig igenom utan misstag, fysisk form obefintlig.

Så, hur gick det? Ingen aning, jag tittade inte i resultatlistan en enda gång på hela veckan. Men är det någon som undrar så hittar ni mig i D21L.
Fick jag en bra träningsvecka? Antar det.
Hade jag roligt i skogen? Nja, ibland. Vill ju kunna vara offensiv och ha fullt fokus, det är så jag vill ha det!
Hade jag roligt utanför skogen? Ja! Boden bjöd på galet fint väder hela veckan, vi har bott kungligt och ätit gott. Som bonus fick jag uppleva att anlända till arenan för första etappen kl 06.44. Långt innan någon annan deltagare kom dit, långt innan många arrangörer också för den delen. Starta först i O-ringen har jag aldrig gjort förut!

Tidig morgon vid Rödberget

Vittjärvs IK har gjort ett gigantiskt arbete med att på få personer arrangera ett O-ringen av god kvalitet. Visst märktes vissa missar här och var, men om inte annat uppvägdes det av bra banor i toppenterräng. Stort tack!

I övrigt kan jag rekommendera bad i Aldersjön, fika på Café Rävastens eftr och ett besök på Försvarsmuséet i Boden.

Det går bra nu. NOT

Är på väg att ta tillbaka rubriken på mitt senaste inlägg "Inget ont..." För nu vet jag inte riktigt vad det positiva är med situationen.

Efter en veckas löpträning, där det funkade bra både med tvåtimmarspass och intervaller, kände jag att löpformen faktiskt började komma smygande. Axeln blev inte bättre men inte heller sämre av löpningen, så jag tänkte att nu testar jag och springer lite orientering. Första etappen av Gränsjakten strax öster om Strömstad förra fredagen bjöd på fin och tuff terräng, väldigt nära VM-området för 2016.

Härligt att ha en karta i handen igen! I fem kontroller. Sedan ramlade jag ner i något slags hål och slog i smalbenet. Drog ner strumpan och konstaterade att det var troligare att kvällen skulle sluta på akuten än på prispallen. Självklart befann jag mig längst bort på banan så det var bara att börja traska hemåt. Ont som fan gjorde det också. På akuten i Strömstad var det ingen kö, fick stelkrampsspruta, såret rengjort och hoplimmat (?!) på 20 minuter.

MEN, vårdapparaten var lite väl snabb kanske. Det här med att försluta sår är vanskligt, eventuella kvarvarande bakterier får då jobba helt i fred. Men för att förebygga började jag en antibiotikakur direkt. Nu följde några smärtsamma dagar. Kunde inte gå ordentligt, sova eller knappt bara vara, utan smärtstillande. Så det blev ett nytt läkarbesök. Visade sig att jag hade en bakterie som krävde en annan slags antibiotika. Nytt försök, nytt löpförbud - vilket i praktiken innebär träningsförbud. Har liksom inget kvar som jag kan träna nu. En mental prövning och det brukar härda. Så där hittade jag kanske något gott i alla fall!

Möjligen är det goda att jag kunde avverka intensiva jobbdygn i Almedalen där jag ansvarade för Trygg-Hansas aktiviteter (bland annat en mycket lyckad debatt mellan de politiska ungdomsförbunden ledd av Özz Nûjen), utan att "behöva" tänka på träning.

Och det kunde vara värre, mina stora mål ligger ännu på betryggande tidsavstånd. Jag lider med ett par vänner som missar VM i orientering nu nästa vecka på grund av skador och skräp. Och jag känner mig ödmjuk när jag drar mig för att duscha eftersom det gör ont att lyfta armarna när jag tvättar håret, det svider i såren och de måste läggas om igen efteråt. Hur är det då inte att ha en "riktig" skada?!

Inget ont som inte...

Fem dagar i Finland före och under Jukolahelgen innebar glädje, skratt och roliga upplevelser med sköna människor. Men också en hel del smärta.

Jag fick betala i blod för mitt motto "Hellre dö..." den här gången. Var ute på ett eftermiddagspass på rullskidor, solen sken över den finska landsbygden och jag kände mig pigg. Åkte upp för en liten backe med väldigt dålig asfalt, guppig och hålig. Sedan övergick vägen i grus och jag vände. Och då blev det följaktligen nedförsbacke. Tänkte tanken att jag kanske borde ta av skidorna och gå ca 30 meter för att ta det lite säkert. Men nej, inte min stil. Hade just börjat rulla när jag mötte en bil och blev tvungen att styra ut på riktigt dålig asfalt. Allt blev oerhört skakigt och instabilt, lyckades hålla mig på benen tills bilen passerat men sen insåg jag att det inte skulle gå. Styrde mot diket och fick in halva mig på gräset och resten på grus innan jag ramlade. Facit: rejäla skrapsår på armbåge och höft. Men det värsta var axeln märkte jag när jag kommit hem.

Nåväl, vår naprapat sa att det inte skulle bli värre av att jag sprang, så hopplåstrad, med en rejäl dos värktabletter i kroppen och tejpad axel blev det start i Venlastafetten. En ganska ointressant bana bjöds på andra sträckan, tallhed och mycket löpning. Axeln kändes, det gjorde den, och jag blev nog lite passiv på grund av den. Jag har ännu inte hittat den bortskidade löpformen, men det innebär å andra sidan att jag inte missar många meter eftersom det går så sakta.  Levererade kartan till lagkompisen Elin och så var det dags att förbereda sig för nästa lopp.

Vi i Lidingös tredjelag blev tyvärr det enda av våra damlag som fick ett resultat i stafetten, en felstämpling och en överhoppad kontroll förstörde dagen för de andra. Vi landade på en 73:e plats.

Tio timmar senare stod jag i växlingsfållan igen, kl var 6 på morgonen - en fullständigt strålande junimorgon. Ljust hade det varit länge, fågelkvitter och vackra vyer mötte på väg till arenan. Så, debut i Jukolastafetten med tjejerna från IFK Ön. Genom natten hade de sprungit som klockor, enligt plan skulle vi tappa ca 2 min/km på herrtäten och det var exakt vad vi gjorde hela stafetten.

Herrstarten i Jukola

Så jag sprintade iväg över tallheden igen, faktiskt med piggare ben den här gången. Mycket gubbs att springa om, och att freda sig ifrån vid kontrollerna där de hovrar i klungor och försöker få en titt på kartan för att ta reda på var de är någonstans. Fast då bråkar de med fel tjej, även om jag hade en axel ur spel så är det inget fel på armbågarna. Min 12 km långa sjätte sträcka nådde längre ut i skogen och jag fick njuta av lite riktig orientering. Mot slutet var det race över tallheden igen och då blev jag riktigt trött. Men ett bra lopp i vacker morgonskog var det! 276:a blev vi, och vi slog faktiskt Venla Winners, med segrarna från damstafetten i laget, med en dryg minut.

När jag kom tillbaka till boendet och väckte rumskompisen Anna som sprungit andra sträckan, bubblade jag av glädje. Hög på en kavlekick. Svårt att förklara varför det var så kul att springa med killar runt 300:e plats, men det är faktiskt i Jukolan viesti som den riktiga feelingen finns trots allt.

Jag har inte varit så motiverad för orientering de senaste åren, men nu tror jag suget är på återtåg. För det vill jag tacka klubbkompisar och vänner som skapade en grym stämning hela vägen! Och kanske alla de där killarna jag fick springa om...

Axeln då? Ja, förra veckan var inte något vidare; värk och mycket begränsad rörlighet - har knappt kunnat klä av mig själv. Men vila, rörlighetsövningar och naprapatbesök gör att det sakta bättrar sig. Troligen var axeln delvis ur led. Som ni förstår så är det inte läge för varken rullskidor, paddling, styrketräning eller ens cykel just nu. Återstår löpning. Och det är ju inte det sämsta! Det är långt till skidsäsongen och närmast väntar troligen O-ringen och sedan AXA Fjällmaraton. Så nu får jag chansen att mata på med löpningen och kanske även springa bort en del skidmuskler som jag inte behöver just nu.

...har något gott med sig.
Cool video från herrstarten: http://vimeo.com/68754873

Venla OCH premiär i Jukola!!

I morgon är det dags för det som brukar vara årets roligaste orienteringsupplevelse: Venlastafetten, eller Jukola som herrstafetten heter. Det är Finlands motsvarighet till 10-mila, stafetten flyttar runt i landet och arrangörerna sparar inte på krutet för att skapa ett topparrangemang.

Jukola är en finländsk klassiker i stil med Vasaloppet, något man ska ha genomfört som finne. Företags- och kompislag är vanliga, och här handlar det om "vanliga" människor som inte är orienterare. Man ser många gubbar och damer som tar det lilla lugna i skogen. En av mina starkaste minnesbilder från Jukola är ett gäng svettiga smutsiga killar som står i en ring utanför ett tält och röker varsin cigarett i gryningen. Inte en särskilt vanlig syn på en orienteringstävling.

I år blir det premiär för mig i herrstafetten. IFK Lidingös tjejer har nämligen ett lag där. Har fått sjätte och näst sista sträckan på min lott. 12 km ska avverkas, blir spännande!

Men först är det Venla, vilket så klart är huvudmålet för oss tjejer. Jag ska springa sträcka 2 i vårt tredjelag. Löpformen är fortfarande inte vad den borde vara, men jag har åtminstone varit på plats här i Jämsä (mellan Tammerfors och Jyväskylä) sedan i onsdags och har känt på terrängen. Så orienteringstekniskt vet jag hur jag ska göra.

1 236 damlag och 1 623 herrlag är anmälda, det innebär totalt drygt 16 000 löpare.

Damstart på lördag kl 13.00 svensk tid, herrstafetten startar lördag kväll kl 22.00
Följ tävlingen här

Framgångarna ingen slump, det handlar om stafettkultur

6:a, 13:de, 40:de och 69:a. En imponerade laginsats av IFK Lidingös damer på 10-mila. Igen!

Förra året hade vi tre lag topp 30 på 10-mila, på SM-stafetten i höstas var tre lag bland de elva bästa med tredjelaget som 10:a.

Det här är ingen ny företeelse, 2008 hade vi till exempel tre lag bland de 32 bästa på Jukola. Vi har dessutom hunnit med att vinna både 10-mila och SM, plus noterat ett antal pallplatser i de tre stora stafetterna.

Under mina första år i IFK Lidingö var vi ett topplag på pappret med idel landslagslöpare, men faktum är att vi fick till det i typ var femte stafett. Nu springer de allra flesta bra varje gång.

Att vi är så många som preseterar på hög nivå på stafetterna handlar mycket om att vi har skapat en riktigt bra stafettkultur bland tjejerna i klubben.

Långsiktigt arbete ger resultat
Inför säsongen 2007 kontaktade jag Anna Bogren, flerfaldig världsmästare och meriterad landslagslöpare. Jag ville höra om hon var intresserad av att arbeta med tjejgänget i Lidingö och hjälpa oss att nå vår fulla potential. Jag upplevde att vi behövde mer fokus på tjejerna i klubben och en speciell satsning på oss.

Samarbetet med Anna har inneburit ett strukturerat arbete vad gäller att förbereda oss inför viktiga stafetter. Vi diskuterar terrängtyper, orienteringsteknik och taktik, hur man tacklar mentala utmaningar före och under loppet. Självklart tränar vi i relevant terräng, både på hemmaplan och där tävlingen ska avgöras. Mycket tid ägnas också åt att prata om hur vi är och agerar som individer, insikten att vi alla är olika styr hur vi löpare behandlar varandra och hur coacherna jobbar med oss.

Vi har skapat en stafettkultur som ger trygghet. Även om löparna har kommit och gått under de här åren  så består kulturen. Nya löpare integreras på ett sätt som i alla fall jag upplever som framgångsrikt. Världsstjärnor, så väl som de som främst satsar på stafetterna bidrar aktivt. Vi delar med oss av tankar och erfarenheter, peppar och respekterar varandra.


Nu går vi in i de sista förberedelserna för världens största och häftigaste stafett, Jukola! Från och med i morgon så droppar löparna över till Finland och finputsar tekniken i Jämsäterrängen.

Damstart på lördag kl 13.00 svensk tid, herrstafetten startar på lördag kväll kl 22.00.
Följ tävlingen här: http://www.jukola.com/2013/en/

Arizona part 5 - and then I really did it...

Den här gången tvekade jag inte. Det borde jag ha gjort.

Är på väg tillbaka till Sedona och vill ta en annan väg än den jag tog på vägen norrut. Svänger av motorvägen och kör en liten bit. Oj, asfalten tar slut. En skylt: "Not recommended for other vehicles than high clearance 4WDs". "Äsch på kartan är ju den här vägen större än den jag körde igår."

Inledande idyll

Jag kör genom vacker pinjeskog, stannar och tar en picknicklunch. Lite skakig och ojämn är grusvägen, men det är ingen fara alls. 

"Tur man är van vid diverse äventyr som slutar på vägar med grässträng i mitten", tänker jag glatt och skänker en extra tanke till gps-kungen Martin Larbo.

Sedan börjar det gå nerför... Och vägen är ingen väg längre utan bara en samling hål, gupp och stora stenar.

Därefter blir det värre. I en och en halv timme rattar jag runt bland vassa stenar och halvmeterdjupa hål. Kryper fram och kommer som mest upp i 15 km/h. Tänker en massa gånger att "nu måste jag snart vara nere, bara runt den här kröken också. Det måste börja bli bättre nu, detta var nog den sista biten som var helt oländig." Möter flera jeepar och andra terrängfordon, någon gör imponerat tummen upp. 

Men jag förbannar mig själv, det här går nog in på topp 10-listan över dumma saker jag gjort. Att ge upp är inget alternativ, bilhelvetet måste ner! Det som oroar mig är att bilen ska gå sönder. Jag kör en Hyundai, sist jag gjorde det var den helt sprillans men började falla sönder efter några dagar. Och då lekte vi inte jeepsafari med den utan var i Italien på en väldigt civiliserad semester!

Bilden gör inte eländet rättvisa...

Jag sitter hyperkoncenterad, rädd att tappa fokus och göra ett misstag innan jag är nere. Skakad, inte rörd, når jag äntligen ner till en riktig väg. Har aldrig blivit lycklig över att se asfalt förut! Bilen är tokdammig men verkar hel trots ett par rejäla smällar, ingen punktering. Jag stapplar in hos vännerna i Sedona. "What happened to you, you look a little shook up? undrar de och sticker ett glas vin i handen på mig.

"Ah, you drove down Schnebly road?! In that car? Brave girl!"

Den här filmen ger en bild av hur det var, den här nedfärden sker dock i en mer rustik farkost än min (kan även konstatera att någon mer idiot kört en vanlig bil i alla fall delar av sträckan...)
http://www.youtube.com/watch?v=QjyIMC3NHIU

Vacker utsikt över Sedona fick jag i alla fall