Nio dagar i en annan värld

2.50 min att gå till jobbet

15 sek till skidspåret

45 sek till gymmet

Det är min vardag i Vålådalen i siffror. 

Fram till Trettonhelgen jobbar jag i receptionen på Vålådalens Fjällstation. Därför bor jag nu i ett korridorsrum som bara är något större än min walk-in closet hemma. Får tre kocktillagade mål mat om dagen och jobbar med sköna människor som fick mig att känna mig hemma direkt.

Och jag trivs rent löjligt bra här! Är som uppslukad av den lilla vackra världen på fjällstationen. Njuter av den ovanliga känslan att det inte finns någon annanstans jag hellre skulle vilja vara just nu. Att varje gång man kliver utanför dörren få mötas av ett snötäckt fjällandskap med höga toppar bort mot horisonten är bara så grymt! Min vardag är snötyngda granar, stjärnhimmel och tystnad.

Julklappsinköp på stan bland en massa stressade människor, snökaos och bilköer känns långt borta. Hittills har dagarna sett ut så att jag har jobbat ett par timmar efter frukost, sedan tränat, jobbat på eftermiddagarna för att sedan träna igen på kvällen.

Det blir många skidpass så klart, jag jobbar med att få tekniken att sitta bättre. Går lite upp och ner än så länge. Sedan har jag sett till att lägga band på mig och inte träna alltför mycket, som jag lätt gör när jag har tillfälle. Har sprungit en del, antingen väg, skoterspår eller så bara rakt ut i skogen Än så länge funkar det fint att springa i terrängen, det är bara ca 15 cm snö.

Jag är överväldigad!

Mitt beslut att dra till fjälls har gett oanat många och väldigt positiva kommentarer från vänner, kollegor och bekanta. Till exempel 100 likes hittills på Facebook - det är coolt!

Jag vill tacka för alla peppande, inspirerande och glada tillrop - så häftigt att ni bryr er!

Dessutom har jag fått inte mindre än två överlevnadskit av omtänksamma vänner. Ett på Stockholmstema med te av sorten Danderydsblandning, kaffe, en Solsidan lager och en Stockholmsöl, orienteringskarta över Bogesundslandet, lite annat - samt ett foto på gänget!

Det andra paketet fokuserar mer på kommande strapatser och innehåller valla för riktigt kallföre, mina två droger mjölk och knäckebröd, plus en lyxig choklad. Så jag kommer att klara mig finfint!

För några timmar sedan kom jag fram hit till Vålådalen efter en lite seg bilresa, min mobil dog norr om Gävle så jag kunde inte roa mig med att prata med någon. Men det var bättre det än att bilen krånglade eller något riktigt jobbigt. Det är -27 grader här, stjärnklart och meteorregnet har redan gett mig chans att önska mig något.

På tal om bilresor till Vålådalen, min kära far, som är en riktig natur- och friluftsmänniska, var väldigt noga med att skicka med mig en snöskyffel att ha i bilen. Visade sig att han en gång för länge sedan varit på fjällsemester i de här trakterna med en kompis i en Porsche. Strax innan Östra Vålådalen fastnade de i en snödriva och gled ner i diket. De klev ur bilen i lågskor och började försöka skyffla undan snö med ett lock till en skokartong...

Att gå på känsla

Jag har sagt upp mig! Från ett välbetalt stabilt jobb i ett proffsigt team där jag är uppskattad, samt både lär mig mycket och bidrar starkt. Och nu då? Ingen direkt plan mer än att jag kommer att bo i jämtländska Vålådalen från mitten på december till mitten av april. Är jag helt galen? Mycket möjligt.

Men jag har insett att jag inte uppskattar mitt älskade Stockholm som jag brukade göra. Längtan efter att vara närmare naturen och få gå all in på min passion för skidåkning har blivit allt starkare. Så varför inte förverkliga drömmen om en hel vinter i fjällen?! Jag tror dessutom att det är bra för hjärnan att få nya intryck att bearbeta, låta nya tankebanor bildas.

För mig finns det inget värre än att ångra det man inte gjorde. Läste nyligen en undersökning om vad människor som ligger på sin dödsbädd ångrar i livet. Det vanligaste är just att de inte sett till att göra det där de drömt om och att de levt sitt liv efter andras förväntningar - inte efter vad de själva egentligen velat göra.

Så klart har jag slagits med trygghetsfällan, den där som lockar med att "visst måste du ha ett jobb - ta nu det här första bästa så att du klarar dig ekonomiskt" och "tänk på pensionen". Men hittills har jag stått emot! Sen kanske jag får ångra mig bittert när jag är hemlös och utfattig om ett år...

Om fem dagar drar jag norrut!
Vad som än händer så lever jag nu i alla fall upp till mitt levnadsmotto: Hellre dö än tveka!