Positiva saker med att vara tillfällig enbening

1. Man får tillfälle att använda alla de där strumporna som blivit singel genom mystiska försvinnanden i tvätten.

2. Eftersom tv:n står på övervåningen med en brant trappa upp, så väljer jag noga vilka program jag ska se. Inget slötittande. Istället kvalitets-tv på SVTPlay.

3. Blir lycklig över att få cykla testcykel. DET är onormalt på riktigt! Tycker dessutom att det är toppen när jag får upp pulsen över 135 på cykeln.

4. Ständig tålamodsträning. Måste ta det lugnare för det GÅR inte att göra saker fort. Hur frustrerande det än må vara.

5. Varje dag som går är en dag närmare att slippa kryckorna. Och bli hel. Noll ångest över att dagarna rusar iväg. För det gör de inte.

6. Det börjar bli höstrusk och sitta inne-tider, bra då att jag inte kan träna ute.

Stormen Simone på ingång

Att tänka om

Igår var jag hos Pär Herbertsson på Orthocenter i Malmö. Tog bort stygnen från det 15 cm långa operationssåret och fick säga hej till höger fot och underben igen. "Behöver rakas" var min första tanke. Och fossingen var en rätt ynklig syn, låg där och darrade när den blev av med stödet. Svullen och slapp, lite alienkänsla. Det var en märklig känsla att röra på fotleden, som att man inte tror att det kommer att gå.

Dagens goda nyhet var att Pär tyckte att jag kunde få slippa ut ur gipset. Så nu har jag en plastfot i stället. Den får jag ta av när jag sover och duschar. Och klädmöjligheterna ökar från endast klänning eller överdragsbyxor till att omfatta vanliga byxor.

Dagens riktigt dåliga insikt var att det kommer att dröja fyra till sex månader innan jag kan åka skidor och springa igen. Det tog en halvtimme innan det sjönk in. Faaan! Insåg att mycket av det jag hade sett fram emot i vinter inte kommer att ske. Det blir ingen hel vinter i fjällen i år. Inte alls så mycket skidåkning och annat skoj som jag tänkt mig.

En timme senare satt jag och bläddrade i kalendern: visst, Marcialonga är kört. Men det är nästan fem månader till Vasaloppet och ännu längre till Årefjällsloppet. Förberedelserna blir inte optimala, långt ifrån, men jag behöver ju inte ge upp hoppet om att åtminstone kunna åka loppen.

Jag fick klartecken att börja cykla (inomhus). Så idag var jag på gymmet. Att 25 min på en testcykel kan vara så kul!! Två veckor utan att få svettas var lång tid. Nu ska jag lägga upp ett sansat (OBS!) rehabprogram med styrka och cykel. Hur gärna jag än vill, så tänker jag inte dra igång och köra två pass om dagen. Tror att det var delvis min höga ambitionsnivå i förra rehabsvängen som ledde till den här skadan. Nu ska jag lugnt och metodiskt vänja kroppen vid belastning, tid har jag ju inte ont om...

Blir vansinnigt sugen när jag läser om träningar och tävlingar som andra ägnar sig åt. Och det är ju en positiv sak med skadeuppehåll: man är aldrig så motiverad som när man kommer tillbaks från en sådan period. Men jag har faktiskt avföljt ÅreLive på Facebook, det gör för ont att se de underbara bilderna från ett Åre som klär om till vinterskrud.

Två veckor som invalid

Det här lägret i Ramsau blev ju inte riktigt som jag tänkt mig. Men de senaste två veckorna har varit intressanta och annorlunda, det får man ge dem.

Bara det här att ligga på sjukhus. Förra måndagen, när allt det här hände: benbrott, operation osv, var faktiskt den värsta chocken att jag skulle vara tvungen att vara INLAGD på sjukhus! Men jag lärde mig snabbt att gränserna för vad man tycker är läskigt och jobbigt flyttas när man inte har något val. Nu hade jag tur som hamnade på ett litet nybyggt alpsjukhus där det inte ens luktar sjukhus. Alla, med undantag för administrationspersonen frau Huber, var väldigt gulliga och vänliga. Som rookie på sjukhus visste jag inte alls vad jag skulle vänta mig, hade till exempel hört en massa negativt om maten. Men här fick man till och med välja vad man skulle äta! Knödel, soppa, ibland efterrätt och det var ganska gott, förutom att portionerna var lite klena.

Efter fem dagar på Krankenhaus tyckte de att jag var redo att möta verkligheten igen. Tack vare gott försäkringsskydd ordnades hemtransporten hyfsat smidigt och via ambulans till München kunde jag flyga hem. Samtidigt började snön falla över Schladming och hösten byttes snabbt till vinter.

Har man bråttom på flygplatser kan jag rekommendera rullstol, man får gå före i kön till säkerhetskontrollen, åka en sådan där liten bil på Kastrup, slipper bära väskor och alla är vänliga. Så efter en hel dags resande landar jag äntligen i Göteborg, helt slut. Bara för att upptäcka att min väska befinner sig i Frankfurt... Orka!!!

Väl ute ur den skyddade verkstaden som sjukhuset utgör, ställs man inför vissa utmaningar vad gäller problemlösning. Hoppar man på kryckor så kan man inte bära något i händerna. Då får man öva upp pricksäkerheten i att kasta saker. Och det går att hoppa rätt långt på ett ben, fast inte med en kaffekopp i handen - termosmugg är bättre. Kan man inte ta kryckorna uppför den branta trappan till övervåningen (där tv:n står), ja då får man lita till ett friskt ben och två armar. Fotbollslandskamper ska ses, så är det bara. Saker tar längre tid än vanligt, jag får lära mig att vara lite mer tålmodig helt enkelt (inte min mest framträdande egenskap). Och så försöker jag hela tiden effektivisera genom att tänka i flera steg så att jag ska slippa hoppa fram och tillbaka hemma. Är jag på ett ställe gör jag flera saker när jag ändå är där.

Jag, som ändå är ganska vältränad, stark och har bra balans, tycker att det är jobbigt emellanåt. Man får till exempel svinont i händerna av att hoppa på kryckor. Hur klarar sig då en gammal person som råkar ut för något liknande?! Kommer även att tänka på hjältarna i Mot alla odds som tog sig genom Afrika, på kryckor, i rullstol och med proteser.

Så, en dryg vecka på hemmaplan. Har mest ägnat den åt jobb, är inne i en intensiv fas med att skriva texter åt Glasriket Magasin. Nu är jag ännu gladare för mitt hus på stranden. Måste jag ändå sitta stilla är det ju mycket bättre att göra det med en fantastisk havsutsikt! Jag kan hoppa genom grinden i trädgården, rakt ut i sanddynerna och är nere vid havet på någon minut. Dessutom har oktober hittills bjudit på underbart väder, det går finfint att sitta ute och fika fortfarande. Har smugit igång med lite "träning", kör bål- och armstyrka hemmavid och hoppas kunna återvända till gymmet snart.

Det är förresten påfallande vilka olika synsätt som råder inom vården i olika länder. Enligt den österrikiske läkaren skulle jag ta blodförtunnande sprutor i sex veckor, men den svenske ortopeden jag träffade sa att de ofta inte alls ger det längre. Samma sak med olika typer av gips, hur länge man ska ha det, ska skruvar tas ut eller inte... Milt sagt förvirrande. Men nu är jag i goda händer, på tisdag ska jag ner till Ortocenter och Pär Herbertsson, duktig ortoped som bl a är läkare åt MFF. Känns tryggt!

Oflyt? Jag?

Krankenhaus, fibulafraktur, gipsraum... Nya glosor jag gärna hade sluppit lära mig.

Från träning på underbara Dachstein...

...till krankenhaus.

Sommaren har varit strulig, den har varit den ena olycksfallsskadan efter den andra. Men sedan i slutet av augusti har jag kört disciplinerad rehab och har kunnat trappa upp träningen. Cykel, löpning och sedan test på rullskidor också. Hoppet växte om att kunna börja träna ordentligt och få springa några orienteringstävlingar så här i slutet av säsongen. Blev en start på medel-SM, främst för att terrängen i Sandsjöbacka söder om Göteborg var så lockande. Är ganska nöjd med kvalloppet efter omständigheterna, men i finalen fanns det inget kvar i kroppen.

Sedan var det dags att åka till en av mina favoritplatser på jorden: Ramsau i Österrike. För tredje året ett höstläger med skidåkning på Dachsteinglaciären på förmiddagarna, och som andra pass löpturer i ett vackert Ramsau med träden skiftande i rött och gult. Med en bristande träningsbakgrund de senaste månaderna fick jag ta det lugnare än jag hade önskat, men det var ändå härligt. Kroppen svarade helt ok och det var så underbart att få åka skidor igen - dessutom i en fantastisk miljö. 

Det rullade på fint i fyra dagar. I måndags skulle vi köra lite teknik, bland annat en balansövning på en skida. Det gick bra flera varv, men så högg klistret fast i snön och när jag skulle parera vred jag till vristen på något sätt. Föll omkull och kände direkt att "det här Hansson, var inte bra". Så det blev direkttransport till sjukhuset i Schladming. Hade hunnit börja hoppas att det bara var en riktigt allvarlig stukning, jag hade inte så himla ont. Men när jag kommer tillbaka till läkaren är röntgenbilderna uppe på dataskärmen, och jag ser en svart skugga i benet som jag misstänker inte ska vara där. Mycket riktigt. En fraktur på ett ben i vaden och en fraktur längre ner i vristen. 

"Vi brukar rekommendera operation", säger läkaren. 

Jag tänker blixtsnabbt: Vi är i en skidort, här är den här typen av skada vardagsmat för ortopederna. "Kan ni göra det här?"

"Ja då." 

"Nu?" 

"Ja, vi behöver bara förbereda lite". 

Så, 4 timmar och 15 min efter att jag burits in på akuten på Eriks rygg, rullas jag ut från operationssalen, hopskruvad, sydd, med bloddräneringsslang från foten och droppslang i armvecket.

För er som inte vet det, så är jag en riktig mes när det gäller sjukhus, skalpeller, stygn, kanyler osv. Har varit lyckligt förskonad från närkontakt med sådant. Det var en anledning till att jag ville göra operationen på en gång, innan jag byggt upp ångesten. Rädslan hann liksom inte ikapp. 

Tisdag var en dag på mycket smärtstillande. Jobbade lite mellan varven, men mest ägnade jag dagen åt att ringa på en sköterska och be om mer droger. På kvällen kom en av mina bästa vänner, som bor i Salzburg, på besök. En stor kram är verkligen den bästa medicinen! 

Onsdag var stora gipsdagen: på med gips och bort med den äckliga dräneringen. Så nu slapp jag släpa runt på en liten flaska med mitt eget blod i. En grej som gör mig svimfärdig när jag ser det på andra. 

Första attacken kom när jag satt och åt lunch. Plötsligt kände jag hur hela kroppen gick igång på högvarv. Fattade ingenting, tänkte bara att "äsch nu äter jag för fort". När jag hade käkat lade jag mig på sängen för att lugna ner mig. Men det blev bara värre. Kände mig yr och började gråta hejdlöst utan anledning. Fick panik över kanylen i armen och var ytterst nära att bara slita ut den. Ringde på sjuksyster och fick något lugnande örtbaserat grejs.

Några timmar senare var det dags igen och då fick jag panik över att jag kände mig instängd i gipset. Fick sedan en attack till på kvällen. Jag kan inte förklara vad som hände, satt helt lugnt och jobbade och helt plötsligt freakade systemet ur. Kanske var det oron och känslorna som kom ifatt mig, eller så var det helt enkelt en detox efter alla mediciner jag fick dygnet innan. Ett smakprov på hur det skulle kännas att avgiftas från riktiga droger?

Lugnade mig med att lyssna på Özz Nûjens sommarprat för andra gången. Skrattade mig återigen fördärvad åt hans uppspelning av kungens "nu vänder vi blad"-anförande på Hunneberg. Kungen förklarar hur löshundsjakt går till in i detalj, medan alla bara står där och undrar om han satt på Camilla Henemark eller inte. Man tror inte att det är sant. Den mannen är vår regent! Jag har alltid tänkt att monarkin är bra för varumärket Sverige, men efter att ha hört kungen svamla runt i sju minuter - så blev jag republikan på direkten! Igår kväll var det tre avsnitt av Niklas mat som fick utgöra min terapi.

Lugnar nerverna med favoritkocken Niklas Ekstedt

Det har varit många tårar och en hel del smärta de här dagarna. Och det är långt ifrån över än, skruvar ska ut, sår ska läkas och sedan väntar rehabträningen. Förhoppningar som går om intet, ännu en motgång när jag redan var ganska nere - det gör ont. Men så finns ju ni, underbara vänner. Tack alla ni som hör av er på olika sätt och visar att ni bryr er! Det betyder så otroligt mycket!!

Ett särskilt tack till 

Katja, min vän och jourhavande läkare dygnet runt

Lucie, för att du körde hela vägen hit och kramade mig

Louise, för att du styrde upp allt när jag bara försvann

Puss och kram!