Dagens goda nyhet var att Pär tyckte att jag kunde få slippa ut ur gipset. Så nu har jag en plastfot i stället. Den får jag ta av när jag sover och duschar. Och klädmöjligheterna ökar från endast klänning eller överdragsbyxor till att omfatta vanliga byxor.
Dagens riktigt dåliga insikt var att det kommer att dröja fyra till sex månader innan jag kan åka skidor och springa igen. Det tog en halvtimme innan det sjönk in. Faaan! Insåg att mycket av det jag hade sett fram emot i vinter inte kommer att ske. Det blir ingen hel vinter i fjällen i år. Inte alls så mycket skidåkning och annat skoj som jag tänkt mig.
En timme senare satt jag och bläddrade i kalendern: visst, Marcialonga är kört. Men det är nästan fem månader till Vasaloppet och ännu längre till Årefjällsloppet. Förberedelserna blir inte optimala, långt ifrån, men jag behöver ju inte ge upp hoppet om att åtminstone kunna åka loppen.
Jag fick klartecken att börja cykla (inomhus). Så idag var jag på gymmet. Att 25 min på en testcykel kan vara så kul!! Två veckor utan att få svettas var lång tid. Nu ska jag lägga upp ett sansat (OBS!) rehabprogram med styrka och cykel. Hur gärna jag än vill, så tänker jag inte dra igång och köra två pass om dagen. Tror att det var delvis min höga ambitionsnivå i förra rehabsvängen som ledde till den här skadan. Nu ska jag lugnt och metodiskt vänja kroppen vid belastning, tid har jag ju inte ont om...
Blir vansinnigt sugen när jag läser om träningar och tävlingar som andra ägnar sig åt. Och det är ju en positiv sak med skadeuppehåll: man är aldrig så motiverad som när man kommer tillbaks från en sådan period. Men jag har faktiskt avföljt ÅreLive på Facebook, det gör för ont att se de underbara bilderna från ett Åre som klär om till vinterskrud.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar