Bormio: Fantastiskt och inte

Frukostutsikten

Sommarens obligatoriska alptripp gick i år till Bormio/Livigno i Italien. Alperna är fantastiska på vintern, men frågan är om de inte är ännu lite bättre på sommaren...

Vi var sju personer som hyrde ett riktigt "Mästarnas mästare"-hus på en brant sluttning ovanför Grossotto söder om Bormio. Brant ja, enda lilla nackdelen träningsmässigt är att de första 30-40 minuterna på varje pass är rätt tunga när det bara går uppåt, uppåt. Jag tycker att det är jobbigt att börja springa uppför utan att ha värmt upp lite på plattare mark. Och några platta plättar var svåra att hitta! Men det går över och då går det att uppskatta de härliga vyerna, de roliga oväntade mötena med italienare, stenbockar och söta kossor, och det trevliga sällskapet.

Toppbrudar på 2 200 m

Tyvärr blev det inte mer än en och en halv löptur för mig. När jag skulle börja kliva neråt efter att vi sprungit upp på en 2 200 meters topp andra dagen på lägret, så drog det till i framsidan på vänster lår. Muskelbristning. Inte en jättestor, men tillräcklig för att jag inte kunde springa mer den veckan.

Passo dello Stelvio. Inbjuder till cykling

Det kändes riktigt riktigt tungt. Hade den kommit ensam så hade det väl varit en sak. Men i kombination med allt annat skräp jag haft den här sommaren, så blev det bara för mycket där ett par dagar. Att vara på läger, se alla andra träna på bra och själv vara hänvisad till en solstol och ett antal cappucinos. Jo, det kunde så klart vara värre, men det är ju inte det man vill och inte därför man är där. De två sista dagarna funkade det i alla fall gå uppför slalombackar och ta kabinbanan ner, och på så sätt få lite träning.

Gick upp från Bormio och fick lön för mödan

En helt OK utsikt att möta när man slår upp de blå

Matglädje: solmogen frukt och grönsaker

Och så pastan, den underbara pastan!

Fjällnjutning och total löparlycka

Även om jag (för en gångs skull) valde att inse mina begränsningar och inte starta i Fjällmaran, så hade jag ställt in mig på att få en dos fjälluft. Därför åkte jag upp till Vålådalen ändå. Hade inte varit tillbaka sedan jag lämnade för vintern i slutet av april. Det var lite blandade känslor att återvända, men snabbt var jag inne i livet på fjällstationen igen.

Efter min förkylning hade jag hunnit köra två vettiga pass innan jag kom upp till fjällen. Mitt mål med de fem dagarna i Vålådalen var att komma igång genom att springa lite längre och lugna pass. I fredags blev det en tur med många fotostopp längs Blanktjärnsrundan. Det är den banan som är det korta alternativet till fjällmaran. Den går i skogen söder om Vålåldalen längs myrar och vackra tjärnar med turkosgrönt vatten.

AXA Fjällmaraton
På lördagsmorgonen vibrerade det i luften av spänning. Löparna surrade runt på gårdsplanen en halvtimme innan bussarna till start skulle avgå. Väl i Edsåsdalen gav sig sedan 710 löpare iväg för att hantera 43 km och 1 800 höjdmeter. Visst kändes det trist att inte vara en av dem, men jag var säker i mitt beslut.

Så jag gick och tog en kaffe istället, körde sedan till Ottsjö där jag stack iväg uppför Hållfjället. Passade på att kolla in löparna litegrann, de flesta höll god fart på väg uppför dagens andra berg. Men mest tuggade jag på ute på myrarna, blev två rätt tunga timmar. Tur att matsäcken så att säga finns på plats, hjortron och blåbär i överflöd.

Tillbaka vid målet i Vålådalen kunde jag njuta av att orka mingla med alla löparna, ta en öl i badtunnan och sedan ha en trevlig bankett. Förra året när jag hade sprungit var jag inte lika pigg...

Film och bilder från Fjällmaran

Mys på fjället
De följande dagarna blev det en regnig och kall tur uppför Ottfjället på ganska tunga ben, ett pass mot Stensdalen där regn byttes mot sol och tunga ben mot pigga. En riktig njutning där det bara var jag, skogen och renarna.

I tisdags inleddes dagen med tunga regnmoln och en storfrukost på Åre Bageri. Molnen skingrades och solen kom fram precis när jag stack ut för att träna. Jag hade inte någon egentlig plan, men började tassa iväg på den grusväg som går snett uppför Åreskutan i serpentiner. Segt inledningsvis, men jag tänkte att "springer jag uppför i 30 minuter så är det bra för att vara jag just nu". Det klarade jag, så då blev nästa mål 40 min, och sen 50 min... Vid det laget var jag uppe vid starten för Skutskjutet. Fantastiskt vackert och härlig utsikt. "Äh, så klart jag ska ända upp!" Och troligen hade jag omedvetet tänkt mig det hela tiden. Så jag tuggade vidare och kunde kliva upp på toppen, ganska fräsch och väldigt nöjd med mig själv. Hade inte alls väntar mig att jag skulle orka springa hela vägen upp. Fint att kunna överraska sig själv positivt ibland. Det kanske är lite fånigt men jag var riktigt lycklig! En härlig naturupplevelse och det bästa som hänt mig träningsmässigt på två månader.

Nu mellanlandar jag i Bohuslän ett par dagar innan det bär av till Italien och en veckas träning i bergen runt Livigno.

Ps: För er som blir sugna på fjällöpning kan jag rekommendera det löparläger med Lena Gavelin (som för övrigt vann damklassen i Fjällmaran) som hålls i Vålådalen den 6-8 sept. Läs mer här: Löparläger i Vålådalen

Sommarens mål i stöpet

Efter O-ringen var jag taggad att äntligen komma i form igen. Men träningsstarten blev uppskjuten. Igen. I tisdags morse vaknade jag med ont i halsen. Så det blev en knapp veckas vila att lägga till de tre vilodagar jag lade in efter äventyret i Boden för att vara på den säkra sidan.

Den här sommaren vill sig inte riktigt träningsmässigt. Hittills har jag 26 träningsdagar sedan den 17 juni och då snackar vi flera dagar med bara lätt jogg och annat som inte räknas. När jag borde ligga på 3-4h om dagen med långa löpturer, rullskidor, cykel, paddling och styrka, så har jag inte gjort ett dugg.

Därför har jag bestämt mig för att det inte blir någon start i AXA Fjällmaraton på lördag. Det var sommarens stora mål, men det skulle bara vara korkat att ge sig på en så tuff tävling med den träningsbakgrund jag har nu. Jag kommer dock att åka upp till Vålådalen och hoppas kunna träna långa lugna pass i de underbara fjällen. Längtar verkligen dit. Och så ska jag så klart heja på alla de tuffingar som springer de 43 vackra kilometerna mellan Edsåsdalen och Vålådalen. Eftersom jag sprang förra året så vet jag att det inte är något man gör hur som helst.

Det positiva med allt det här är att jag blir oerhört sugen på att få träna ordentligt igen! Att känna sig så här otränad är inte kul. Det är som att inte ha kontroll på sin kropp riktigt. Och eftersom jag är så kass just nu så kan det bara bli bättre, hoppas jag...

Det finns bara en väg... och det är framåt! Till att börja med mot fjällen.