Vintern stängd...

Hemma vid havet

En vinter går fort, samtidigt som den är lång. På ett sätt känns det inte alls länge sedan som jag flyttade upp till Vålådalen den 23 november. Men det har hänt mycket sedan dess. Det har varit en härlig vinter, med så mycket skidåkning jag har kunnat önska mig, goda tävlingsresultat och så det där andra som är det viktigaste: sköna vänner, skratt och upplevelser.

En fantastisk tur till Sylarna fick avsluta vintern 
- en helt suverän dag!

Nu är jag trots allt mätt på skidåkning för ett tag. Jag är ju sydlänning i grund och botten, och längtan till vårvärme, grönska och hav finns där.

För två veckor sedan lämnade jag Vålådalen, först för Stockholm och jobb i några dagar. En kulturkrock att komma från det glesbefolkade fjället och se mer folk på en timme på stan än vad jag ser på en vecka i Jämtland... Ganska roligt att som f d stockholmare betrakta det hela lite utifrån: stressade, lättirriterade, Iphonefokuserade människor... Men så klart har jag även varma känslor för min gamla hemstad, få städer är vackrare, med restauranger, caféer och butiker i överflöd - visst gillar jag det! Och så hann jag träffa fina vänner över goda middagar. Det enda jag egentligen saknar med att inte bo där längre är just vännerna.

Utsikten från min lilla trädgård

Nu har jag varit hemma vid havet i Mellbystrand i en vecka. Det här med barmark är fina grejer - oj, vad jag tycker om att skutta ut i skogen bland vitsipporna! Men till god löpform återstår en bra bit... Har även rastat rullskidorna, vilket var riktigt kul. Gäller att njuta av träningen nu, för från onsdag är jag konvalescent ett tag. Det är dags att operera ut lite rester från fotfrakturen hösten 2013: tolv skruvar och en platta. Efter det väntar två månaders rehabträning. En mental utmaning som jag försöker ladda för.

Vackert i bokskogen nu

Jag har även funderat igenom och utvärderat den gångna säsongen, det som sammanfattar den bäst är: "Oj då, var jag så bra?!" Den här vintern har jag nått resultat som jag inte ens drömt om. Den största förbättringen är nog tekniken, träning ger resultat och det känns väldigt kul! En annan aspekt jag är mycket nöjd med är mitt fokus på de tävlingar där jag verkligen ville lyckas. Jag känner att jag fick ut det bästa av mig själv när det verkligen gällde. De prestationerna hoppas jag ger motivation när jag nu går in i en period av rehab- och uppbyggnadsträning.

Håll tummarna för mig på onsdag är ni snälla!

Fotojobb till Magasin Laholm i veckan. Nej, jag badade inte!

Årefjällsloppet 7.5

Övre delen av tävlingsbanan på Ottfjället
(med specialtillstånd från Länsstyrelsen) bjöd på ren magi.
Foto: Magnus Östh

På grund av den snöbrist som härskat i Åretrakten hela vintern, blev Årefjällsloppet 2015 enbart en Vålådalshistoria med start, varvning två gånger och mål vid fjällstationen.

Av de tre veckorna sedan Vasaloppet hade två varit smockfulla med intensivt jobb, sedan återstod en vecka för återhämtning och laddning. Kan erkänna att jag inte lyckades uppbåda samma sug och fokus som inför Vasan. Men jag gjorde vad jag kunde, och trevliga dagar med lugn träning och fint häng med Team Etixx gav inspiration. Inför loppet kände jag mig lite defensiv, jag vet ju exakt hur jobbigt det är att köra Lake Placid uppför i hårt tempo, vilka backar det finns på Sapporospåret och hur Lahtispåret känns när benen är stumma... Säkert kan den bristande mentala taggningen ha bidragit till denna känsla.

Dagen innan loppet toksnöade det, välbehövlig påfyllning för att göra tv-bilderna snyggare. På tävlingen var det strålande sol, vindstilla och vita fjällvidder på min underbara hemmaplan. Fantastiskt att alla besökare fick uppleva Vålådalen när det är som allra bäst!

Foto: Magnus Östh

Fick en lugn och harmonisk start, det märks att deltagarantalet är mindre än på storloppen. Här behöver man heller inte vara lika skraj att folk ska klanta till det i utförsbackarna. Mitt enda önskemål till vallachefen var FÄSTE! Det är en rejält kuperad bana som erbjuds. Jag hade fina skidor första 20 km, sedan hade det blivit så varmt i solgasset att det inte fäste i spåret i klättringen upp på fjället. Men det går ju att springa utanför spåret. Trots att jag var rätt sliten när jag diagonalade upp på kalfjället och trots att det är min vardag att vistas där, så var det magiskt. Sapporospåret är min favorit, kuperat och skojigt med grymma vyer, sedan nerför vägen i en jäkla fart och så var det bara den där milen en gång till kvar... Jag var sliten, men fick lite ny kraft av att åka om en av tjejerna som startat i elitledet 15 minuter före.

Foto: Malin J Henaes

Resultatet? 29:a bland damerna. Jag har svårt att utvärdera om det är bra eller ej, men "alla" andra verkar tycka att jag åkte jättebra så jag väljer att tro på dem. Att tävla på hemmaplan ger lite extra energi i form av många som hejar - tack! Fick värdefull langaservice från kära klubben Karlslund och från Team Etixx! Och ett stort tack till Jonas som lade ner jobb på att ge mig fina skidor!

Kvällen avslutades med bankett i Åre, alltid trevligt att se folk byta tränings- och tävlingskläderna mot feststass.

Festläge med Johan, Majken och Malin.

Vasaloppet 2015 - jodå, man kan alltid bli lite tröttare

Foto: Thomas Furuheim

Inför årets stora mål kände jag bara harmoni, glädje och trygghet - med uppladdningen, med skidorna, med sällskapet. Trots att vi visste att det skulle bli ett vidrigt tungt lopp, så var nervositeten knappt närvarande. Uppladdningsmiddagen i lördags blev korv stroganoff efter att jag drömt om det några nätter innan. När vi ätit kom jag på att det ju är ett klassisk recept för framgång - eller vad säger mina lagkamrater från 10-mila 2010;)?

Väl i Berga by möts man av något som snarast ser ut som ett 10-milagärde på söndagseftermiddagen efter två dygns spöregn. Ute i startfållan övergick leran i decimeterdjupt snöslask, och det var långt ifrån det sista fotbadet för dagen.

Jag fick en relativt smidig start utan större incidenter, det gör verkligen skillnad att stå i ett anständigt startled. Uppe på myrarna var det blött, stavarna sjönk ner och ibland fick man nästan slita upp dem. Hade riktigt fina skidor de första milen, även om klistret så klart sög i när man körde ner i vattenhålen. Försökte köra taktiskt och hitta ryggar för att inte ta all vind själv.

Redan någonstans vid 55 km kvar började jag känna mig rejält sliten. Det var med en blandning av förvåning och lätt desperation som jag insåg att kampen mot tröttheten börjar redan nu.

Tejpbitarna med orden "Dario" och "Kalla" på respektive ben, använde jag för att peppa mig själv. Dario Cologna för hans diagonalteknik i det lösa femmilsföret i Falun, Charlotte Kalla för hennes imponerande sätt att ta sig tillbaka in i tremilsloppet när hon egentligen var slut. Nu lyckades inte jag åstadkomma en liknande vändning av mitt lopp, men jag höll åtminstone ihop det. Efter vägundergången vid Vasslan trycker Louise i mig lite cola och en bit choklad medan hon säger att jag ligger topp 50 - det blir en kick. Och så lånade jag mammalediga Evves mantra "Fortsätt, fortsätt".

Inte någonstans fick man en meter gratis, vattenpölar, snöslask och bitvis näst intill barmark fick mig att sända mer än en medlidsam tanke till åkarna i startleden längre bak. I år var det fler uppförsbackar än vad jag mindes att Vasaloppet innehåller. Jag var så monumentalt trött att jag ett tag åkte och funderande på om det är Oxberg eller Hökberg som kommer först...

Foto: Thomas Furuheim

Med 400 m kvar till mål funderade jag helt ärligt på om jag skulle klara att ta mig dit. Och när jag väl gjorde det, så var jag alldeles för trött för att bli glad över att jag gjort en riktigt bra lopp. Det visade sig att jag blev 41:a - vilket för mig är ett sensationellt bra resultat.

Nu med lite distans är jag så stolt över mig själv. Målet var topp 100, vilket inte alls var givet att klara. Jag presterade som bäst i den tävling som betydde mest och jag gav aldrig upp trots att det var skittufft där ute!

Ett stort tack till alla som var delaktiga i den här helgen - Kalle, Majken och resten av Ski Team Etixx för skönt häng och inget snarkande, Karlslund för den positiva glada langningen och Erik för grymma skidor!

Plac: 41 (totalt 1697)
Tid: 6.05.53

Den här bilden speglar bara en enda sak
- lättnaden över att vara i mål.
Allt annat var helt oväsentligt.

Vår...

Maffig soluppgång i morse

Det ska ju inte vara så här - än. Men oj, vad härligt det är när solen värmer, man kan åka i uppkavlade ärmar och bara njuta.

Har varit lite osäker på kroppen de senaste dagarna, så planen var ett lugnt pass idag. Och en stor bonus var det trevliga sällskapet i de något blöta spåren.

Ett VM-silver och en massage hos Åsa "Magic fingers" Johnson på det, så kan jag summera en mycket bra dag.

Insnöad...

Jo, jag vet att vissa av er anser att jag varit det rätt länge. Men nu är det bokstavligt! Sedan i natt har det snöstormat på allvar. När jag skulle titta ut i morse så såg jag ingenting. Med ett par decimeter snö på vägen, plus drivor, så känns det inte som en bra idé att ta ut bilen. Så middagen på Werséns får hända utan mig i kväll. Ingen anledning till oro dock, jag har gott om mat hemma.

Även träningen blir lite lidande under sådana här förhållanden, svaga punkter som skruvfyllda fötter och rullskidkraschade axlar, trivs inte med att sladda runt i lössnö utan stavfäste. Så det blev bara en kort löptur idag. Nya tag i morgon!

Och det är ju så att den här snöstormen när den väl gett sig av, får positiva konsekvenser i form av fina skidspår.

Fyllde år igår, då ska man göra roliga saker så jag lekte loss i en Tesla. Vilken körglädje, vilken väghållning, vilken acceleration! Noll till väldigt mycket mer än hastighetsgränsen på E14, på några få sekunder. Jag småskrek av lycka, jag bara älskar farten! Två små nackdelar hittade jag, förutom priset på 700 000 kr, så räcker elen bara i 40-50 mil. Så då är den ändå inget för mig...

Sapporo - äntligen!

Det måste vara ett av världens vackraste och roligaste skidspår, Sapporo i Vålådalen. Längtan dit upp har varit stor när jag snurrat runt på elljusspåret nere vid fjällstationen. Nu har det äntligen blivit så mycket snö uppe på fjället att det gick att preparera det. Min premiärtur idag var helt fantastisk!

Fick dessutom trevligt sällskap på andra varvet i form av Kickan Randall och hennes man Jeff.

Och ett äntligen till: igår tog jag mig upp till kabinbanan där Åre Kafferosteri håller till och köpte bryggkaffe. Fick ett intressant snack om kaffe och idag bryggde jag första koppen. En helt annan grej än vanligt java från mataffären, mycket mer smak.

Plågad i stakmaskinen

500 m intervaller tar ut sin rätt

Åt en inspirerande lunch med sköna Sara (Traningsgladje.se) på Huset i Åre idag. Vi pratade nutid och framtid, och om några av våra gemensamma nämnare: Åre och Halmstad. Nästan så att jag började längta hem, men först ska vi njuta av de sköna vintermånader som kommer nu!

När man är inne i byn får man passa på att proviantera, så det blev en sväng till Apoteket och mataffären innan det var dags för dagens huvudnummer. Först styrka och sedan stakintervaller på Skierg. Första riktigt hårda passet sedan Marcialonga för en dryg vecka sedan. När man har vilat och tränat lugnt ett tag, kan det ibland vara svårt att komma in i zonen där det handlar om att plåga sig igen. Första femhundringen blev lite att hitta tempot och tekniken, sedan var det bara att köra. Älskar verkligen att bli så där trött!

Från noll till 57 - Marcialonga 2015

När vi den där sommardagen 2010 åkte bil genom Val di Fiemme, och Johan pekade ut Cascata, stadion, starten i Moena och vi tog en löptur i Canazei - inte trodde jag då att dessa ställen skulle bli så välbekanta för mig på grund av att jag ÅKER SKIDOR genom dem vart och vartannat år. Det fanns inte riktigt i barmarksälskarens värld att åka långlopp.

Men i helgen var vi på plats igen, för femte året. Årets Marcialonga blev tyvärr kortat från 7 till 5,7 mil p g a snöbrist. Det innebar att vi startade längre upp i Val di Fassa, och därmed gick miste om en hel del uppförsåkning. Jag föll dock inte för trycket att gå på blanka skidor, jag gillar mitt fäste för mycket.

Inför loppet rådde en viss osäkerhet efter Tåsjö-debaclet förra söndagen där kroppen inte svarade överhuvudtaget, men jag valde redan där och då att inte låta det störa mig. Valde att lita på att jag skulle vara pigg när det gällde, och det är jag stolt över att jag lyckades göra. Dagarna innan loppet var jag mycket noga med att gå på energisparläge, framför allt på lördagen. Kände mig fokuserad och lugn.

Hårt jobb för Erik och Tord i Team Tynells vallatrailer

Henrik testar spåret vid Canazei

Uppladdning innebär också kaffe i solen

Marcialonga är ett lopp där man som vanlig dödlig får jobba sig upp genom startleden. Första året startade jag i absolut sista boxen, nu var jag uppe i fjärde. Det gick dock frustrerande långsamt upp till Canazei, mycket folk i vägen och man får ägna sig åt att byta spår, hitta luckor, åka bredvid spåret och greja. Precis som för två år sedan när jag åkte senast, hade jag en svagare period i all utförsstakning mellan Canazei till strax efter Predazzo. Trots jättebra skidor blev jag omåkt av en del män. Vet inte om det kan skyllas på att de väger mer, men trots att jag kämpade järnet så kändes det som att de bara enkelt seglar förbi när man stakar utför.

Några kilometer innan stadion (Lago), som kom en norsk tjej ikapp. ”Skärpning", tänkte jag, lade mig i rygg på henne och fokuserade på att hålla den och göra precis som hon. Skamlöst hängde jag på, bytte spår när hon gjorde det osv, tills jag fastnade i något och vurpade. Jobbade mig ikapp, småfastnade i något igen (troligen någon gubbe, minns inte) och jobbade ikapp igen strax innan stadion. Där dök det upp två norskor till som såg ut att vara svinbra. Fick häng där, åkte ifrån dem inne på stadion och sen såg jag dem inte igen. Var inställd på att bara hålla ryggen på första norskan tills hon körde ifrån mig, men till min förvåning släppte hon helt med 13 km kvar. Vid det laget hade jag verkligen nått mitt ”elaka” tävlingsläge och gubbarna/killarna bara skulle passeras. Maxade ner till Molina och upp igen till sista backen. Och den brukar jag göra bra, så efter omvallningen drog jag på i högt tempo. Funkade inte, till min stora förvåning jag hade inget kvar! Men enormt mycket klister på skidorna gick det inte att åka upp, det var springa som gällde och det pallade jag inte muskulärt. Så jag var ingen imponerande syn när jag släpade mig upp…

Diagonalåkningen kan totalt under loppet inte ha handlat om många minuter, i varje backe blev det stopp p g a saxande och tjuvskejtande stakåkare. Ett tag på vägen ner var jag lite bitter och tänkte att jag kanske borde ha stakat loppet ändå, men så märkte jag hur bra stakningen med frånskjut bet och det gav mod.

Jag är nöjd med mitt lopp, 36:a bland alla damer och 1088 totalt är inte så illa för en hallänning som började åka skidor för fyra år sedan.

Den här veckan handlar till en början om återhämtning med lugna pass, framåt helgen väntar lite tuffare träning. Sex veckor till Vasaloppet...

Annica dagen efter, pigg och glad efter ett bra lopp.

Man ska fira när man har åkt bra,
jag och Kalle körde loss på sushi...

...och på autobahn

Från 100 till noll...

Lite skidteknik. Foto: Jonas Kullman

För 1,5 vecka sedan var jag så pigg, så på g och så nära en bra form. Sedan tog jag en vilodag (med lite styrketräning) och hamnade efter det i zombietillstånd i flera dagar.

Jag hade bedrivit hård, men väl avvägd, träning och hade i övrigt en mycket måttlig belastning utan resor och liknande. Och ändå var jag galet trött i flera dagar förra veckan, så där så att man bara vill sova hela tiden.

Man kan verkligen undra hur kroppen funkar ibland. Men säger den till, så gör den - bara att försöka lyssna. Så jag tog vilodagar och när jag tränade var det lugnt och lätt. I söndags var jag anmäld till ett lopp, det första på nästan två år för mig. Tidigt, tidigt åkte vi iväg till Hoting och Tåsjö Classic Ski. Vi talar om en ort 15 mil norr om Östersund, fortfarande exotiskt för en sydlänning som mig när det står Dorotea på vägskyltarna.

Det snöade och jag hade svårt att få fäste när jag testade innan start, lade på ett par lager valla till och hoppades på det bästa. Starten gick och för mig hände - inte mycket. Det fanns inget i kroppen överhuvudtaget, gick inte att trycka på och öka farten, det var bara ett lugnt tempo som var möjligt. Så där åkte jag, i snön, i lösa spår utan fäste och jag kan inte påstå att det var så många positiva tankar som for genom huvudet.

Men man har alltid ett val i sitt förhållningssätt. Jag avskyr att ge upp och bryta lopp, men den här gången valde jag att kliva av efter 20 km, se det som "shit happens", strunta i att bryta ihop och bara gå vidare direkt. Så klart hade jag velat få med mig en bra känsla inför Marcialonga nu på söndag, men nu blev det inte så. Kroppen får bestämma och den var inte redo att tävla. Dagarna som återstår nu får handla om att tänka snälla pepptankar om mig själv och samla så mycket energi som möjligt. I morgon reser vi till Dolomiterna!

Fiffigt nog fick jag direkt efter tävlingen annat att tänka på, med Salomon/Atomic hade vi ett gäng journalister på besök för att ge dem chansen att prova på Crosscountry Fit, d v s längdåkning för den som vill komplettera sin övriga träning utan krångel. Det blev två grymt roliga dagar, så kul att lära känna nya intressanta människor med mycket energi. Och fantastiskt att få dem att upptäcka och tycka om det jag själv älskar att göra - åka skidor!

Och så de obligatoriska sol, snö och perfekta skidspår bilderna från Vålådalen

Ps: Är det någon som vill följa Marcialonga på TV, så sänder TV12 från 7.45 (starten går kl 9.00), TV4 Play och swixskiclassics.com

Ja, idag får jag åka skidor!

Tillbaks på rälsen i Vålådalen

Första tanken när jag vaknade i morse var faktiskt: "Ja! Idag får jag åka skidor" En vilodag igår och så är längtan så stor. Lätt stört möjligen, men väldigt härligt att känna så.

Åka skidor, jobba med skidor, se på skidor... Mitt liv i nötskal de här Tour de Ski och Swix Ski Classics-dagarna. Nu lugnar det ner sig lite och jag ska ägna mig även åt annat jobb, håller på med ett stort skribentjobb för Magasin Glasriket.

Träningen går enligt plan, den här veckan var tuff med mycket intervaller och högintensiv träning. Kroppen svarar bra, vilket är superkul. Passade också på att ta en tekniklektion, det var givande - inte minst för att jag fick en bekräftelse på att jag utvecklats tekniskt - och så fick jag ett lagom antal detaljer att slipa på.

Två veckor till Marcialonga. Det börjar kännas nu. En hel del tankar på hur det faktiskt känns att åka loppet börjar dyka upp. Toakön innan start, uppförsknixarna mot vändningen i Canazei, sockersnön i byarna, min favoritsträcka kring Val di Fiemme-stadion, tröttheten i sista backen, tantens balkong i Cavalese - då man vet att man är uppe, det magonda och hostan efter loppet... Och ja, jag längtar efter alltihop!

På söndag blir det tävlingspremiär för vintern, 21 månader sedan jag senast tävlade på skidor. Tåsjödalen Classic Ski blir en ny erfarenhet för mig.

Lunchhak med utsikt i Trysil

Gym med utsikt, Sport's Gym i Åre.
Och en trött jag efter intervaller i stakmaskin. 

Ottsjön med Ottfjället i bakgrunden.

Och äntligen faller snön på allvar över Vålådalen! Nog för att jag gillar att springa, och det är ju smidigt när det är barmark vid sidan av skidspåret, men det är så här det ska vara - vitt och vackert!