Elisabeth Hansson: Från noll till 57

När vi den där sommardagen 2010 åkte bil genom Val di Fiemme, och Johan pekade ut Cascata, stadion, starten i Moena och vi tog en löptur i Canazei - inte trodde jag då att dessa ställen skulle bli så välbekanta för mig på grund av att jag ÅKER SKIDOR genom dem vart och vartannat år. Det fanns inte riktigt i barmarksälskarens värld att åka långlopp.

Men i helgen var vi på plats igen, för femte året. Årets Marcialonga blev tyvärr kortat från 7 till 5,7 mil p g a snöbrist. Det innebar att vi startade längre upp i Val di Fassa, och därmed gick miste om en hel del uppförsåkning. Jag föll dock inte för trycket att gå på blanka skidor, jag gillar mitt fäste för mycket.

Inför loppet rådde en viss osäkerhet efter Tåsjö-debaclet förra söndagen där kroppen inte svarade överhuvudtaget, men jag valde redan där och då att inte låta det störa mig. Valde att lita på att jag skulle vara pigg när det gällde, och det är jag stolt över att jag lyckades göra. Dagarna innan loppet var jag mycket noga med att gå på energisparläge, framför allt på lördagen. Kände mig fokuserad och lugn.

Hårt jobb för Erik och Tord i Team Tynells vallatrailer

Henrik testar spåret vid Canazei

Uppladdning innebär också kaffe i solen

Marcialonga är ett lopp där man som vanlig dödlig får jobba sig upp genom startleden. Första året startade jag i absolut sista boxen, nu var jag uppe i fjärde. Det gick dock frustrerande långsamt upp till Canazei, mycket folk i vägen och man får ägna sig åt att byta spår, hitta luckor, åka bredvid spåret och greja. Precis som för två år sedan när jag åkte senast, hade jag en svagare period i all utförsstakning mellan Canazei till strax efter Predazzo. Trots jättebra skidor blev jag omåkt av en del män. Vet inte om det kan skyllas på att de väger mer, men trots att jag kämpade järnet så kändes det som att de bara enkelt seglar förbi när man stakar utför.

Några kilometer innan stadion (Lago), som kom en norsk tjej ikapp. ”Skärpning", tänkte jag, lade mig i rygg på henne och fokuserade på att hålla den och göra precis som hon. Skamlöst hängde jag på, bytte spår när hon gjorde det osv, tills jag fastnade i något och vurpade. Jobbade mig ikapp, småfastnade i något igen (troligen någon gubbe, minns inte) och jobbade ikapp igen strax innan stadion. Där dök det upp två norskor till som såg ut att vara svinbra. Fick häng där, åkte ifrån dem inne på stadion och sen såg jag dem inte igen. Var inställd på att bara hålla ryggen på första norskan tills hon körde ifrån mig, men till min förvåning släppte hon helt med 13 km kvar. Vid det laget hade jag verkligen nått mitt ”elaka” tävlingsläge och gubbarna/killarna bara skulle passeras. Maxade ner till Molina och upp igen till sista backen. Och den brukar jag göra bra, så efter omvallningen drog jag på i högt tempo. Funkade inte, till min stora förvåning jag hade inget kvar! Men enormt mycket klister på skidorna gick det inte att åka upp, det var springa som gällde och det pallade jag inte muskulärt. Så jag var ingen imponerande syn när jag släpade mig upp…

Diagonalåkningen kan totalt under loppet inte ha handlat om många minuter, i varje backe blev det stopp p g a saxande och tjuvskejtande stakåkare. Ett tag på vägen ner var jag lite bitter och tänkte att jag kanske borde ha stakat loppet ändå, men så märkte jag hur bra stakningen med frånskjut bet och det gav mod.

Jag är nöjd med mitt lopp, 36:a bland alla damer och 1088 totalt är inte så illa för en hallänning som började åka skidor för fyra år sedan.

Den här veckan handlar till en början om återhämtning med lugna pass, framåt helgen väntar lite tuffare träning. Sex veckor till Vasaloppet...