Elisabeth Hansson: Den långa marschen från sidan

I år var det helt enkelt inte möjligt för mig att åka Marcialonga. Men att inte följa med gänget ner till Italien kändes för tråkigt, så de fick med sig en maskot/vallare/langare.

Kalle och jag glassar i solen i Moena dagen före tävling

Det här mötte oss när vi klev
utanför dörren på morgnarna. Hanterbart.

Efterhand växte ansvaret till att innefatta två Ski Classics team: Team Oslo Sportslager-Moelven och Team Ski Run. Tillsammans med Linus langade jag åt totalt fyra åkare.

Vätskelangningen planeras

Erik i Team Ski Run repar så att jag
ska känna igen honom vid langningen

Så årets Marcialonga blev ingen tävling för mig, men inte så långt ifrån heller. Det var förberedelser, prestation och eftersnack precis som vanligt. Dock hade jag betydligt mer krafter kvar i Cavalese än vad jag brukar ha. Fördelen med att inte tävla är att man kan träna mer dagarna innan loppet och hitta på fler andra saker, när man inte behöver tänka på att vila och spara energi.

En titt in i Team Tynells stora buss där Erik vallar...

...medan Majken och Kalle laddar i solen

Att misslyckas med langningen till två killar i tätklungan är inte ett alternativ. Så när täten kommer till första stället jag står på, då är jag lite spänd. Det är dock inga problem att se Erik som artigt kliver ut ett spår för att lättare nå mig. Efter två langningar vid samma ställe, där spåren möts, kastade jag mig i bilen för att hinna ner till Moena innan täten. Såg helikoptern hovra över norra delen av byn och hann precis slänga bilen i vägkanten och få fram flaskorna innan killarna var där.

Eftersom man är väldigt fokuserad på att hitta sina langningsobjekt i klungan, vet man inte ens vem som leder (ja förutom den gången Erik var först då!). Men man KÄNNER den kollektiva energin, kraften och laddningen hos åkarna när tätklungan sveper förbi. Mäktigt!

Jag = den tjocka tjejen i västen

Efter loppet blev det ett besök på tävlingens sjukstuga. Nej, den här gången var det inte jag som ställt till det! Det var Majken som drabbades av vätskebrist efter loppet, och Katja som fick en stavspets i ansiktet. Allt gick bra, alla är återhämtade, hoplimmade och mår bra.

Kan erkänna att jag inför den här helgen var lite rädd för eftersnacket, att känna mig utanför då alla diskuterar loppet. Men eftersom jag fick förmånen att vara delaktig i andras prestationer, känns det som att jag upplevt loppet ändå. På ett annat sätt än jag önskat från början, men kul var det! Och så glömmer vi inte Team NoSpirit där många imponerade med fina prestationer - grattis!