Inför Vasan var det svåra beslutet hur jag skulle göra med fästvalla: lägga klister i botten och riskera att det sög i och glidet blev dåligt, eller gå på burkvalla och riskera sämre fäste. Jag fattade fel beslut. Glidet var bra, men jag är beroende av fäste så att jag kan använda benen ordentligt när jag åker. Min stakstyrka lämnar fortfarande en hel del att önska.
Vackert i solen ute på myrarna
Men vi tar det från början. På natten till söndagen blåste det rejält, vaknade några gånger och hörde vinden vina - tänkte att "nu blåser det ner en massa skräp i spåren, tur jag inte har klister". När vi klev upp vid strax efter 4 hade vinden lugnat sig, och när dagen grydde i Berga by var det till en strålande fin vinterdag. Starten i Vasan handlar mycket om att hålla grejerna hela, stod i startled 4 i år och det var betydligt lugnare än längre bak. Märkte redan i första backen att jag inte hade superfäste. Nu är det ju relativt platt och mycket stakning de första milen men jag var som sagt rejält trött redan i Mångsbodarna, kände att jag hade gått för mycket på överkroppen redan då. Jag stannade och vallade om i Risberg, sen var det bra ett tag men mellan Evertsberg och Oxberg var det hala skidor igen. Det var bara att ställa sig och staka även uppför. Och bita ihop, kämpa, kämpa och försöka hitta positiva saker att fokusera på.
Det här var mitt tredje Vasalopp, det första med sämre före och där spåren inte riktigt höll. Så är det ju med skidåkning att förutsättningarna varierar väldigt mycket och i år var inte året då man pressar sitt pers. Sen hade jag nog helt enkelt inte min bästa dag heller. Tråkigt att inte någon gång under loppet få känna att det gick bra.
Placeringen (136:a) var min bästa hittills (2011: 143, 2012: 186) och jag var kortare tid efter (2.01 att jämföra med 2.12 och 2.08) och bärgade medaljen med god marginal, så det var ju bra. Men det är svårt att vara nöjd när jag hade hoppats på mer.
Efter målgång och till och med tisdag morgon togs begreppet trötthet till en för mig ny och okänd nivå. Mycket tid har tillbringats i sängen. Men idag känner jag mig som mig själv igen så i morgon blir det nog lite lätt träning, abstinensen börjar göra sig påmind.
Den här upplagan av Vasaloppet kan enklast summeras med låten några åskådare spelade någonstans efter Hökberg: "What doesn't kill you makes you stronger"...
Vill rikta ett stort tack till Marcus som gjorde ett kanonjobb med skidorna och till alla er från Karlslund och andra som langade vätska och peppade! Och så klart till teamet för god stämning och ännu en trevlig helg!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar