Att vilja vilja…

Lite av en varningssignal: åka runt här och INTE njuta av det!

Offensiv, nervös, fokuserad och lite elak. Så vill jag känna inför en viktig tävling, så älskar jag att känna. När huvud och kropp har samverkat för att skapa det där läget där jag presterar som bäst. Det är en ganska lång process som jag inte riktigt medvetet styr över och som kan ta sig lite underliga uttryck ibland. Men jag vet hur den känns, och jag vet att den bygger på glädje, lust och vilja. Glädjen och lusten i att få tävla och pressa kroppen, viljan att prestera så bra jag kan när det verkligen gäller. Och de senaste åren har jag lyckats mycket bra med att plocka ut allt just på tävlingsdagen.

Även den här vintern har jag haft alla förutsättningar. En hel och frisk kropp, möjlighet att träna precis hur mycket skidor jag vill och tid för vila där emellan. Men det allra viktigaste har saknats - motivationen och viljan. Jag har verkligen försökt. Jag har gjort träningen, jag har försökt tänka rätt och vara positiv. Men det finns inte där! Jag kan bli kortvarigt inspirerad av samtal, av andras prestationer och av ett bra hårt pass. Men till skillnad från till exempel förra säsongen, så kommer inte glöden inifrån så där som den ska. Det här har gnagt i mig hela vintern. Jag borde kanske klara att förlika mig med det, tycka att det är okej att inte gå all in, kanske rent av nyttigt. Tävla för att ”det är roligt”. Men, nej, det driver inte mig. Tyvärr. Jag önskar verkligen att det vore så.

Jag bedömer att jag har gjort 85 procent av insatsen, inte 100. Och det är inte så jag vill ha det! Jag vill göra allt så bra som möjligt, känna att jag har förberett mig så väl jag bara kunnat. Men jag har inte haft det fokus som krävs för att göra det. Jag har gjort andra val än de optimala: jag har gått på topptur, varit skidinstruktör i Österrike, ätit choklad, druckit vin, frusit på sprinttävlingar, läst för länge på kvällarna, tagit cityweekend i Stockholm. Är det så farligt då? Nej, jag har gjort roliga saker med människor jag tycker om. MEN jag har valt den breda vägen, inte den smalare, brantare som leder till att jag presterar så bra som möjligt när det väl gäller. Förra vintern var allt det här självklart, jag hade bara en sak för ögonen: att åka bra på Vasaloppet. Då blir allt väldigt enkelt, alla val görs med detta som högsta prio.

Varför har då viljan saknats den här vintern? Det är en gammal sanning att man behöver trivas med livet som helhet för att prestera som idrottare. När mental energi läcker åt andra håll, då finns inte kraften att fokusera på det som ger framgång och gör dig som bäst. Och det är där jag hittar min förklaring. Normalt pirrar det till i magen när jag åker förbi starten i Berga by, eller passerar Mora - oavsett tid på året. När jag tänker på att åka Vasaloppet nu, då är det en tanke som dyker upp i huvudet - och i magen: Jag vill inte!

Så, vad gör jag nu? Åker Vasaloppet och hoppas att det kanske går bra ändå? Att formen infinner sig helt plötsligt? Att jag klarar att göra den mentala insats som krävs? Eller avstår jag, av feghet eller självinsikt? För att det inte lockar och känns kul? Jag bestämmer mig troligen i morgon.