Nolla en bricka..

...vänta på fem pip från en klocka i en startfålla, göra en 30 sekunders miss på en kontroll, försöka pressa sig på stigar, spurta i en målfålla...

Att det kan vara så underbart, det är rätt märkligt. Men äntligen, äntligen, efter sju månaders uppehåll fick jag tävla igen! Att det dessutom blev i orientering var en extra bonus och inget jag vågat hoppas på under hösten och vintern. Premiären var inget märkvärdigt i sig, D21 Kort på FK Finns tävling i Ljungby, 5,1 km, inte så rolig bana utan mycket stiglöpning och lite risigt däremellan. Men det bekom inte mig, jag njöt även i grönområdena. Vad jag har saknat dessa charmiga bonntävlingar, en eloge till funktionärerna som lät deltagarna parkera vid arenan och hade funktionärsparkeringen några hundra meter bort. Resultatet? Jo, jag vann. Med 13 minuter, men det fanns ju en långklass.

Förra helgen var det lite mer allvar. 10-mila avgjordes i Eksjö. Jag var med som coach och fick uppleva det hela från sidlinjen. Kan erkänna att det var lite tufft att inte få springa. Stafett är ju det allra roligaste! Men jag kände mig inte redo att ingå i ett lag när jag inte testat foten på tävling innan.

Så, först damstafetten - IFK Lidingö startar med tre lag. På första sträckan är lag 1 och 3 bland de fem bästa, efter tre sträckor är andralaget 11 och lagen slutar som 7, 17 och 44. Det är så hög klass att det nästan inte går att greppa!

Ett stort grattis till goda vännen och f d lagkompisen Signe Söes som nu tog OK Pan Århus till deras första 10-milaseger genom ett fint lopp på sista sträckan. Glädjande att se Signe!

Lagbygge!

I år hade det gjorts förändringar i herrstafetten och starten gick redan en timme efter damernas målgång, ingen rast ingen ro för en coach. Den tidiga starten på lördagskvällen innebar att de första sträckorna gick i dagsljus, andra förändringar var att långa natten nu låg så sent som sträcka 6 och att sista sträckan var kort, bara 8,5 km.

Under natten försökte jag coacha herrarnas andralag efter bästa förmåga. Att springa i ett andralag kan vara lite knepigt. Några har hoppats på förstalaget och har behövt bearbeta besvikelsen, andra kommer in "underifrån" och kanske känner sig osäkra på om de ska kunna hålla den fart som krävs. Samtidigt vet de att de har ett bra lag och kan placera sig riktigt högt om alla lyckas. Och det kan på sitt sätt innebära en press i sig. Men killarna imponerade stort, med disciplin och fokus gjorde de sitt allra bästa stafetten igenom. De växlade som tvåa efter tre sträckor och var åtta efter fjärde. Till slut blev de 42:a - bra jobbat alla!

Det favorittippade förstalaget då? Jo, äntligen fick killarna betalt för flera år av stabila stafetter med topp 10 placeringar. Det var så härligt att se löparna på de sista sträckorna få gå ut i täten och verkligen vara med när slaget om segern skulle stå. Även om det inte räckte ända fram den här gången så kommer det att göra det snart!

Pojkband eller förstalag?
Världens näst bästa stafettlag!

Ett litet PS: Jag väljer att inte sabba denna hyllning till orienteringssporten med att berätta om gårdagens mindre roliga upplevelse i Store Dyrehave i Hilleröd. Vi nöjer oss med att konstatera att jag ännu inte är redo för risig terräng full av vindfällen och grönområden, utan betalar för denna utflykt med en ond fot. Men Danmark kompenserade delvis genom att bjuda på strålande sommarväder, och pölsen är ju alltid god.