Flyttfågeln flaxar söderut

I morgon åker jag hemåt. Det blev en kort vinter, bara två månader här uppe i Vålådalen. Och lite annorlunda, med mindre träning än vanligt. Men en fin tid med skidåkning, vänner och uteliv. Ja, ute som ute i naturen. Låter bilderna tala den här gången.

Skidglädje på Lahtispåret i april

Ett av världens finaste skidspår - Sapporo

Min fina timmerstuga

Nulltjärn och Lill-Stensdalsfjället

Vy över Duved från Åre en kväll i mars

Team Oslo Sportslager-Moelven och deras langare

Några toppar:

Min sjukgymnast i Åre, Andreas, peppade mig att jobba upp rörligheten i fotleden genom att åka diagonalt. Att våga trotsa signalerna som sade "nej det är för stelt". Kan inte beskriva hur njutbart det var att kliva på uppför de branta backarna på milspåret i Vålådalen när jag mjukat upp foten med ett par kortare pass. Gick med ett par Atomic Skintec och hade därmed bergfäste, foten accepterar påfrestningen. Hjärtat bankar och jag flåsar som en tok, syran ligger på lut - men det GÅR, jag kan faktiskt!!! Skön känsla.

Årefjällsloppet, vinterns höjdpunkt här uppe, med härlig uppladdning när teamen och åkarna anländer, mycket jobb och höga förväntningar, i år kryddade av ovisshet på grund av snöbristen. Och sedan själva loppet, i solen och på det en rolig fest med en massa glada skidåkare.

Förra fredagen i en vindskyddad sänka på Ottfjället under en klarblå himmel och strålande sol. Ett stort gäng, picknick, grillad korv och kokkaffe över öppen eld. Som på badstranden fast på renfäll.

Nu är jag så löpsugen att jag sitter och surfar efter löplopp. Vad gruvligt besviken jag kommer att bli när jag inser att kroppen inte är på samma nivå som mitt optimistiska lilla huvud...

Tack till alla fina vänner som gjorde även den här vintern till ett suveränt minne! Kram på er!