Seger i Terry Troffy

Igår var det en fullspäckad Lidingödag som inleddes med en sprint på Bosön. Jag var inte riktigt på hugget, start kl 9.15 är lite tidigt för en kvällsmänniska som mig. Men det gick OK i alla fall. Och ovanligt att vara färdigtränad innan kl 10... Efter några timmars återhämtning framför tv-sändningen från längdskidpremiären i Bruksvallarna, var det dags för en av klubbens mest prestigefulla tävlingar: Terry Troffy.

Troffyn som de första tio åren hette Tjompen och därefter Spiken Troffy i ett decennium, är alltså inne på sitt tredje årtionde. Troffyn ställer krav på kunskap, list, lokalkännedom och taktik - men framför allt handlar det om att välja rätt person att samarbeta med. Fjolårets vinnare, och därmed årets banläggare, Antonio - en av italienarna som står för de latinska inslagen i klubben - hade valt ett italienskt tema för årets upplaga. Det gällde att ha koll på sina italienska glosor, Italiens geografi och turistattraktioner.

Parade tidigt ihop mig med en kvick hjärna i form av Micke J, tillsammans löste vi kontroll efter kontroll galant. Men det tog sin lilla tid, vi var ute i nästan två timmar och då sprang vi på bra mest hela tiden. Så bra att det faktiskt blev en seger för mig i damklassen, min andra inteckning i den fantastiskt snygga vandringstrofén som passar så bra i mitt gästrum.

Så det var skönt att mjuka upp musklerna i bastun innan de högklackade åkte på för IFK Lidingö SOKs 80-årsfest. Gamla stjärnor blandades med nya, bland hedersgästerna fanns 83-årige Gunnar Bergström som var med och tog herrarnas hittills enda 10-milaseger 1951. Mest bejublad blev dock "Call me maybe"-videon där elitkillarna kastar kläderna. Inte på Youtube än men det är bara en tidsfråga hoppas vi!