Nu har jag befunnit mig i Vålådalen i en månad. En härlig fantastisk vacker månad med skyhög livskvalitet!
Huvudanledningen till att jag är här är ju att jag ska bli en bättre skidåkare. De senaste dagarna har jag tvivlat starkt på att jag blivit det hittills i alla fall. Tyckte att tekniken var bättre i början än vad den är nu. Trots att jag fått experthjälp.
Ca 40 timmar skidor, kompletterat med löpning och styrka till en totaltid på runt 50 timmar, har det blivit än så länge. Inga enorma mängder men sedan en dryg vecka jobbar jag inte så mycket, vilket ger mer utrymme att nöta i spåren.
Men, det gäller för mig att lyssna på kroppen. De senaste åren har jag vid ett par tillfällen lyckats träna alldeles för mycket, vilket krävt långa perioder av återhämtning. I fjol körde jag till exempel hårt över nyårshelgen, fortsatte med mycket träning på hemmaplan, åkte Grotfallsrundan och Marcialonga. Sen var jag kaputt och tvingades vila i stort sett hela månaden fram till Vasaloppet. Var till och med tveksam till om jag skulle kunna starta. Inte alls optimalt!
Ett tecken på att jag bör tagga ner är att jag börjar känna mig lite låg och smådeppig. Kruxet är att det dröjer länge innan man blir det i den här miljön! Men med hjälp av coach Thomas tror jag att det ska gå bra att hålla balansen.
På tal om balans, jag måste förbättra min kurvtagning i nerförsbackarna. Sapporospåret uppe på Ottfjället är en kuperad historia, uppför är en sak - det är ju bara jobbigt. Men man ska ner också... Häromdagen var spåren väldigt snabba efter att det varit töväder och sedan frusit på, grymt roligt - det kittlade i magen som om man åkte berg och dalbana på ett par ställen!
Bilderna i det här inlägget är just från Sapporospåren, där åkte jag ett tretimmars pass i måndags och njöt av varje sekund. Såg inte en människa på hela tiden, solen strålade och kroppen var med på noterna. Fick tvinga mig att åka ner när "tiden var ute".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar