Fjällnjutning och total löparlycka

Även om jag (för en gångs skull) valde att inse mina begränsningar och inte starta i Fjällmaran, så hade jag ställt in mig på att få en dos fjälluft. Därför åkte jag upp till Vålådalen ändå. Hade inte varit tillbaka sedan jag lämnade för vintern i slutet av april. Det var lite blandade känslor att återvända, men snabbt var jag inne i livet på fjällstationen igen.

Efter min förkylning hade jag hunnit köra två vettiga pass innan jag kom upp till fjällen. Mitt mål med de fem dagarna i Vålådalen var att komma igång genom att springa lite längre och lugna pass. I fredags blev det en tur med många fotostopp längs Blanktjärnsrundan. Det är den banan som är det korta alternativet till fjällmaran. Den går i skogen söder om Vålåldalen längs myrar och vackra tjärnar med turkosgrönt vatten.

AXA Fjällmaraton
På lördagsmorgonen vibrerade det i luften av spänning. Löparna surrade runt på gårdsplanen en halvtimme innan bussarna till start skulle avgå. Väl i Edsåsdalen gav sig sedan 710 löpare iväg för att hantera 43 km och 1 800 höjdmeter. Visst kändes det trist att inte vara en av dem, men jag var säker i mitt beslut.

Så jag gick och tog en kaffe istället, körde sedan till Ottsjö där jag stack iväg uppför Hållfjället. Passade på att kolla in löparna litegrann, de flesta höll god fart på väg uppför dagens andra berg. Men mest tuggade jag på ute på myrarna, blev två rätt tunga timmar. Tur att matsäcken så att säga finns på plats, hjortron och blåbär i överflöd.

Tillbaka vid målet i Vålådalen kunde jag njuta av att orka mingla med alla löparna, ta en öl i badtunnan och sedan ha en trevlig bankett. Förra året när jag hade sprungit var jag inte lika pigg...

Film och bilder från Fjällmaran

Mys på fjället
De följande dagarna blev det en regnig och kall tur uppför Ottfjället på ganska tunga ben, ett pass mot Stensdalen där regn byttes mot sol och tunga ben mot pigga. En riktig njutning där det bara var jag, skogen och renarna.

I tisdags inleddes dagen med tunga regnmoln och en storfrukost på Åre Bageri. Molnen skingrades och solen kom fram precis när jag stack ut för att träna. Jag hade inte någon egentlig plan, men började tassa iväg på den grusväg som går snett uppför Åreskutan i serpentiner. Segt inledningsvis, men jag tänkte att "springer jag uppför i 30 minuter så är det bra för att vara jag just nu". Det klarade jag, så då blev nästa mål 40 min, och sen 50 min... Vid det laget var jag uppe vid starten för Skutskjutet. Fantastiskt vackert och härlig utsikt. "Äh, så klart jag ska ända upp!" Och troligen hade jag omedvetet tänkt mig det hela tiden. Så jag tuggade vidare och kunde kliva upp på toppen, ganska fräsch och väldigt nöjd med mig själv. Hade inte alls väntar mig att jag skulle orka springa hela vägen upp. Fint att kunna överraska sig själv positivt ibland. Det kanske är lite fånigt men jag var riktigt lycklig! En härlig naturupplevelse och det bästa som hänt mig träningsmässigt på två månader.

Nu mellanlandar jag i Bohuslän ett par dagar innan det bär av till Italien och en veckas träning i bergen runt Livigno.

Ps: För er som blir sugna på fjällöpning kan jag rekommendera det löparläger med Lena Gavelin (som för övrigt vann damklassen i Fjällmaran) som hålls i Vålådalen den 6-8 sept. Läs mer här: Löparläger i Vålådalen