När saker inte blir som man önskat och hoppats. När man har sårat någon man tycker väldigt mycket om. När han inte kan se hela bilden utan visar sig vara oresonlig. Då gör det ont.
Man gråter, somnar sent och vaknar tidigt. Tappar aptiten, sitter och stirrar håglöst framför sig, får inget gjort. Man ältar händelser och tankar med sig själv och med sina vänner. Analyserar och funderar. Undrar om man någonsin ska få vara lycklig och glad igen.
Man inser att man måste komma framåt men undrar hur fan det ska gå till.
I det här läget har jag kommit fram till att det mest effektiva sättet för mig att få tillbaka lite hopp och energi, det är att köra skiten ur mig på stenhårda intervaller eller snabbdistanspass. Det är där någonstans, i den fysiska smärtan och tröttheten, som min sinnesstämning ändras från ledsen och knäckt till tro på mig själv och jävlar anamma.
Det är i skidspåret eller på skogsstigar som jag hittar hoppet igen. När jag har tagit ut mig så att jag bara ramlar ihop i en liten hög, då är de tunga tankarna borta för ett tag.
Så, dags för intervaller i slalombacken!
baka! det är så jvla terapeutiskt! se en deg jäsa. känna doften i lägenheten. =) KRAM
SvaraRaderaVad är kärlek mot mjölksyra :)
SvaraRaderaJag måste verkligen försöka ta mig ut. Kan inte fortsätta älta ett svin som ändå aldrig förtjänade en.
SvaraRadera