Att bli sig själv igen

Det tog sin lilla tid att bli sig själv igen efter Vasaloppet. Drygt 1,5 vecka närmare bestämt. Var så klart för ivrig att börja träna igen, men det är svårt när vårsolen värmer, spåren är som räls och man börjar bli rastlös.

Men det gick inte, jag försökte träna flera gånger, släpade mig runt i 40 min och kunde inte njuta ens av en tur på Lill-Sapporo i kanonväder. Då är något fel! Var lite låg och deppig också, ett tydligt tecken på vilobehov. Det positiva var att jag inte kände mig stressad över att jag inte kunde träna, det var mest det att jag ville utnyttja vackra dagar på bästa sätt. Men då kan man åka till Fröå gruva och äta väldigt god lunch och sedan njuta av den vackra utsikten i solen. Eller sticka till Trillevallen med ett gäng trevliga människor, dra några alpinåk och äta god pizza.

Men plötsligt händer det! Jag var ute och teståkte en del av banan inför Årefjällsloppet och rätt var det var så var kroppen med i matchen. Och framför allt så började huvudet tänka tankar om att det faktiskt nog skulle gå att tävla i 7,5 mil en vecka senare.

Sedan dess har jag tränat en del, bland annat åkt den sista delen av loppet, mellan Sundet och Åre. Har blivit ett intervallpass, men också mycket lugn och ro. De flesta dagar har varit fullkomligt strålande så jag har försökt vara utomhus så mycket som möjligt. Har fuskat lite och åkt alpint i Åre. Fuskat, för att jag egentligen lovat mig själv att inte göra något med förhöjd skaderisk innan sista tävlingen för säsongen. Fick mig en tankeställare under den där månskensturen i december när jag vred till knät.

En annan sak jag har hunnit med är att testa segelflyg! Att sväva ljudlöst i en liten tunn farkost över Ottfjället och se fjällvärlden breda ut sig åt alla håll var helt fantastiskt.

Nu börjar det dra ihop sig till säsongens sista tävling: det helt nya Årefjällsloppet som är final i långloppscupen Swix Ski Classics. Loppet går "här hemma", från Vallbo via Vålådalen, Ottsjö, Edsåsdalen och Sundet/Duved till Åre. Jag har kunnat åka de flesta delarna av loppet och det känns bra att ha god koll på vad som väntar. Och det som väntar är vackert, vackert och ganska tufft. Flera rejäla backar väntar men det blir också långa partier med snälla utförslöpor. Framför allt så är det magiskt fint, oavsett var man är på banan så kan man höja blicken och mötas av gnistrande vita fjälltoppar: Anarismassivet, Ottfjället, Lilla Stensdalsfjällen, Åreskutan...

Jag TROR att det här ska bli kul! Vasaloppet var en väldigt jobbig upplevelse och det sitter fortfarande i mentalt. Känner mig rätt osäker på formen också, men den är som den är nu. Får hoppas på en rolig säsongsavslutning!

Inspurt mot Åre och målet vid Holiday Club