Vasaloppet 2015 - jodå, man kan alltid bli lite tröttare

Foto: Thomas Furuheim

Inför årets stora mål kände jag bara harmoni, glädje och trygghet - med uppladdningen, med skidorna, med sällskapet. Trots att vi visste att det skulle bli ett vidrigt tungt lopp, så var nervositeten knappt närvarande. Uppladdningsmiddagen i lördags blev korv stroganoff efter att jag drömt om det några nätter innan. När vi ätit kom jag på att det ju är ett klassisk recept för framgång - eller vad säger mina lagkamrater från 10-mila 2010;)?

Väl i Berga by möts man av något som snarast ser ut som ett 10-milagärde på söndagseftermiddagen efter två dygns spöregn. Ute i startfållan övergick leran i decimeterdjupt snöslask, och det var långt ifrån det sista fotbadet för dagen.

Jag fick en relativt smidig start utan större incidenter, det gör verkligen skillnad att stå i ett anständigt startled. Uppe på myrarna var det blött, stavarna sjönk ner och ibland fick man nästan slita upp dem. Hade riktigt fina skidor de första milen, även om klistret så klart sög i när man körde ner i vattenhålen. Försökte köra taktiskt och hitta ryggar för att inte ta all vind själv.

Redan någonstans vid 55 km kvar började jag känna mig rejält sliten. Det var med en blandning av förvåning och lätt desperation som jag insåg att kampen mot tröttheten börjar redan nu.

Tejpbitarna med orden "Dario" och "Kalla" på respektive ben, använde jag för att peppa mig själv. Dario Cologna för hans diagonalteknik i det lösa femmilsföret i Falun, Charlotte Kalla för hennes imponerande sätt att ta sig tillbaka in i tremilsloppet när hon egentligen var slut. Nu lyckades inte jag åstadkomma en liknande vändning av mitt lopp, men jag höll åtminstone ihop det. Efter vägundergången vid Vasslan trycker Louise i mig lite cola och en bit choklad medan hon säger att jag ligger topp 50 - det blir en kick. Och så lånade jag mammalediga Evves mantra "Fortsätt, fortsätt".

Inte någonstans fick man en meter gratis, vattenpölar, snöslask och bitvis näst intill barmark fick mig att sända mer än en medlidsam tanke till åkarna i startleden längre bak. I år var det fler uppförsbackar än vad jag mindes att Vasaloppet innehåller. Jag var så monumentalt trött att jag ett tag åkte och funderande på om det är Oxberg eller Hökberg som kommer först...

Foto: Thomas Furuheim

Med 400 m kvar till mål funderade jag helt ärligt på om jag skulle klara att ta mig dit. Och när jag väl gjorde det, så var jag alldeles för trött för att bli glad över att jag gjort en riktigt bra lopp. Det visade sig att jag blev 41:a - vilket för mig är ett sensationellt bra resultat.

Nu med lite distans är jag så stolt över mig själv. Målet var topp 100, vilket inte alls var givet att klara. Jag presterade som bäst i den tävling som betydde mest och jag gav aldrig upp trots att det var skittufft där ute!

Ett stort tack till alla som var delaktiga i den här helgen - Kalle, Majken och resten av Ski Team Etixx för skönt häng och inget snarkande, Karlslund för den positiva glada langningen och Erik för grymma skidor!

Plac: 41 (totalt 1697)
Tid: 6.05.53

Den här bilden speglar bara en enda sak
- lättnaden över att vara i mål.
Allt annat var helt oväsentligt.