Grönare än i fjällen - definitivt! |
Frustrationen och ledsamheten ligger där och lurar, men när jag är på väg ner i källaren jobbar jag med devisen som jag fick av underbare Francis några veckor efter att jag brutit foten: "Gräset är grönast där man är". Det vill säga njut av att vara där du är och med de du är med. Det är ju så rätt och så självklart, men hur ofta tänker man så?!!
Att se det som att gräset är grönast, eller kanske att man själv beställt den godaste maten på restaurangen. För mig betyder det inte att man inte vill framåt och förbättra, men det betyder att man har förmågan att njuta av stunden och uppskatta det man har här och nu. Viktigt. Så jag försöker verkligen att göra det. I stället för att längta ihjäl mig efter skidåkning och snö, så umgås jag med familj och barndomskompisar.
Det stoppar dock inte längtan efter att åka skidor från att ligga och pyra i hjärnan. Förra söndagen var jag på väg hem efter en vecka i Stockholm. Hade tagit med mig "skräpskidorna", med baktanken att passerar jag snö någonstans så kanske jag kan prova.
Valet föll på Tranemos konstsnöspår, en inte alltför lång omväg... Jag stod och stakade en halvtimme, mest ospårat längs en skogsväg. Det var helt underbart, jag ville INTE sluta! Det var nog där och då som jag insåg hur mycket jag älskar att åka skidor. På riktigt.
Foten samarbetade helt ok i det här lilla äventyret. Det kändes hemtamt att åka, inte alls konstigt. När jag började gå igen var det en betydligt märkligare upplevelse.
Jodå, det bjuds på vackra solnedgångar även i december! |
En lite ovanlig utsikt från huset. Återställandet efter stormen Svens härjningar pågår. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar