This used to be my playground

Nedblåst eller nedhuggen skog kan göra mig så ledsen!

Idag tog jag den första promenaden på över 20 minuter (35 min blev det) och dessutom på knöligare underlag än jag tänkt mig. Så det var väldigt positivt!

MEN, sorgen när man kommer bort till motionsspåren vid Hökafältet och den fina tallskogen har ersatts av ett kaos! Höstens stormar Simone och framför allt Sven har gått hårt åt det här området. Och då handlar det om strandskog som inte är ovan vid att det blåser. Men den här gången kom vinden tydligen i en extra olycklig riktning.

Längs de här stigarna har jag sprungit så många gånger, det var nästan så att kroppen ställde in sig på intervaller så snart jag hade parkerat. I tankarna började jag pressa mig - trots att jag bara gick. Åh, vad jag längtar efter att kunna springa mig trött igen!

Senaste veckan har foten känts allt starkare. Däremot har magen krånglat, åkte troligen på något efter ett julbord förra helgen. Aptiten har varit obefintlig sedan i tisdags och jag har gått på en strikt diet med blåbärssoppa, smörgåsrån och skumtomtar. Energinivån har varit därefter. Först idag har jag kunnat tänka tanken på vanlig mat. Och det börjar ju bli dags med tanke på att det är julafton i morgon.

GOD JUL på er!!!

Gräset är grönast...

...där man är!

Grönare än i fjällen - definitivt!

+7, lätt regn och kuling vid den sydhalländska kusten. Inte drömvädret eller drömstället för en skidåkare i december. Samtidigt fylls Facebook, Twitter och Vinterstudion av fantastiska skidbilder. Och jag jobbar med webben för Vålådalens Fjällstation: skriver om och lägger ut bilder på fina längdspår och folk som tränar. Känner en rent fysisk längtan efter snö och skidåkning, men KAN inte vara där just nu.

Frustrationen och ledsamheten ligger där och lurar, men när jag är på väg ner i källaren jobbar jag med devisen som jag fick av underbare Francis några veckor efter att jag brutit foten: "Gräset är grönast där man är". Det vill säga njut av att vara där du är och med de du är med. Det är ju så rätt och så självklart, men hur ofta tänker man så?!!

Att se det som att gräset är grönast, eller kanske att man själv beställt den godaste maten på restaurangen. För mig betyder det inte att man inte vill framåt och förbättra, men det betyder att man har förmågan att njuta av stunden och uppskatta det man har här och nu. Viktigt. Så jag försöker verkligen att göra det. I stället för att längta ihjäl mig efter skidåkning och snö, så umgås jag med familj och barndomskompisar.

Det stoppar dock inte längtan efter att åka skidor från att ligga och pyra i hjärnan. Förra söndagen var jag på väg hem efter en vecka i Stockholm. Hade tagit med mig "skräpskidorna", med baktanken att passerar jag snö någonstans så kanske jag kan prova.

Valet föll på Tranemos konstsnöspår, en inte alltför lång omväg... Jag stod och stakade en halvtimme, mest ospårat längs en skogsväg. Det var helt underbart, jag ville INTE sluta! Det var nog där och då som jag insåg hur mycket jag älskar att åka skidor. På riktigt.

Foten samarbetade helt ok i det här lilla äventyret. Det kändes hemtamt att åka, inte alls konstigt. När jag började gå igen var det en betydligt märkligare upplevelse.

Jodå, det bjuds på vackra solnedgångar även i december!

En lite ovanlig utsikt från huset. Återställandet efter stormen Svens härjningar pågår.