Nio dagar i en annan värld

2.50 min att gå till jobbet

15 sek till skidspåret

45 sek till gymmet

Det är min vardag i Vålådalen i siffror. 

Fram till Trettonhelgen jobbar jag i receptionen på Vålådalens Fjällstation. Därför bor jag nu i ett korridorsrum som bara är något större än min walk-in closet hemma. Får tre kocktillagade mål mat om dagen och jobbar med sköna människor som fick mig att känna mig hemma direkt.

Och jag trivs rent löjligt bra här! Är som uppslukad av den lilla vackra världen på fjällstationen. Njuter av den ovanliga känslan att det inte finns någon annanstans jag hellre skulle vilja vara just nu. Att varje gång man kliver utanför dörren få mötas av ett snötäckt fjällandskap med höga toppar bort mot horisonten är bara så grymt! Min vardag är snötyngda granar, stjärnhimmel och tystnad.

Julklappsinköp på stan bland en massa stressade människor, snökaos och bilköer känns långt borta. Hittills har dagarna sett ut så att jag har jobbat ett par timmar efter frukost, sedan tränat, jobbat på eftermiddagarna för att sedan träna igen på kvällen.

Det blir många skidpass så klart, jag jobbar med att få tekniken att sitta bättre. Går lite upp och ner än så länge. Sedan har jag sett till att lägga band på mig och inte träna alltför mycket, som jag lätt gör när jag har tillfälle. Har sprungit en del, antingen väg, skoterspår eller så bara rakt ut i skogen Än så länge funkar det fint att springa i terrängen, det är bara ca 15 cm snö.

Jag är överväldigad!

Mitt beslut att dra till fjälls har gett oanat många och väldigt positiva kommentarer från vänner, kollegor och bekanta. Till exempel 100 likes hittills på Facebook - det är coolt!

Jag vill tacka för alla peppande, inspirerande och glada tillrop - så häftigt att ni bryr er!

Dessutom har jag fått inte mindre än två överlevnadskit av omtänksamma vänner. Ett på Stockholmstema med te av sorten Danderydsblandning, kaffe, en Solsidan lager och en Stockholmsöl, orienteringskarta över Bogesundslandet, lite annat - samt ett foto på gänget!

Det andra paketet fokuserar mer på kommande strapatser och innehåller valla för riktigt kallföre, mina två droger mjölk och knäckebröd, plus en lyxig choklad. Så jag kommer att klara mig finfint!

För några timmar sedan kom jag fram hit till Vålådalen efter en lite seg bilresa, min mobil dog norr om Gävle så jag kunde inte roa mig med att prata med någon. Men det var bättre det än att bilen krånglade eller något riktigt jobbigt. Det är -27 grader här, stjärnklart och meteorregnet har redan gett mig chans att önska mig något.

På tal om bilresor till Vålådalen, min kära far, som är en riktig natur- och friluftsmänniska, var väldigt noga med att skicka med mig en snöskyffel att ha i bilen. Visade sig att han en gång för länge sedan varit på fjällsemester i de här trakterna med en kompis i en Porsche. Strax innan Östra Vålådalen fastnade de i en snödriva och gled ner i diket. De klev ur bilen i lågskor och började försöka skyffla undan snö med ett lock till en skokartong...

Att gå på känsla

Jag har sagt upp mig! Från ett välbetalt stabilt jobb i ett proffsigt team där jag är uppskattad, samt både lär mig mycket och bidrar starkt. Och nu då? Ingen direkt plan mer än att jag kommer att bo i jämtländska Vålådalen från mitten på december till mitten av april. Är jag helt galen? Mycket möjligt.

Men jag har insett att jag inte uppskattar mitt älskade Stockholm som jag brukade göra. Längtan efter att vara närmare naturen och få gå all in på min passion för skidåkning har blivit allt starkare. Så varför inte förverkliga drömmen om en hel vinter i fjällen?! Jag tror dessutom att det är bra för hjärnan att få nya intryck att bearbeta, låta nya tankebanor bildas.

För mig finns det inget värre än att ångra det man inte gjorde. Läste nyligen en undersökning om vad människor som ligger på sin dödsbädd ångrar i livet. Det vanligaste är just att de inte sett till att göra det där de drömt om och att de levt sitt liv efter andras förväntningar - inte efter vad de själva egentligen velat göra.

Så klart har jag slagits med trygghetsfällan, den där som lockar med att "visst måste du ha ett jobb - ta nu det här första bästa så att du klarar dig ekonomiskt" och "tänk på pensionen". Men hittills har jag stått emot! Sen kanske jag får ångra mig bittert när jag är hemlös och utfattig om ett år...

Om fem dagar drar jag norrut!
Vad som än händer så lever jag nu i alla fall upp till mitt levnadsmotto: Hellre dö än tveka!

Det här med att vila

För att få resultat av den träning du gör, så krävs det att du vilar. Träning bryter ner - vila bygger upp.

Låter ju enkelt. Not.

Första svårigheten är att inse att man behöver vila. Nu. Inte om två dagar när träningsplanen säger vila, då kan det vara för sent. "Jag ska bara köra det här passet också som planerat för då är jag ju duktig."

Nästa svårighet är att stå ut med sig själv medan man vilar. Efter ett par dagars vila brukar jag känna mig lat, fet och otränad.

Förra veckan var jag trött, på lite dåligt humör och hade ingen riktig lust att träna. Det är ett tecken som jag har lärt mig betyder att jag behöver ta det lugnt. Länge trodde jag att det handlade om att jag var lat. Men efter att ha åkt på en rejäl överträningssmäll så har jag försökt bli bättre på att lyssna på de här signalerna. Det går väl så där, funkar ibland men ibland är jag för ivrig.

När man efteråt står med facit i backspegeln framstår det ofta som självklart att man blev sliten eller rent av övertränad, då ser man mönstren och kan förstå varför det blev för mycket. Men när man är inne i det är det så lätt att bara se vad man gjort den senaste veckan. Att tänka "jo, det går segt att springa nu, men det är ju någon vecka sedan jag körde intervaller".

Däremot är det enklare att se hur en träningskompis totalbelastning ser ut och att tycka att "nu verkar du sliten och borde vila några dagar". Men att säga det till sig själv - det är bland det svåraste som finns. Därför försöker jag bli bättre på att lyssna på min tränare och mina vänner.

Just det här med totalbelastning, alltså träning, tävling och så allt det där andra: jobb, resor, sociala aktiviteter, det är där jag går bort mig - tror alltid att jag ska orka och hinna mer än vad jag gör. Därför har jag infört en regel för mig själv: max en social aktivitet under veckodagarna, med det menar jag grejer som att gå på bio, ut och äta middag osv. Träning är ju också socialt!

Jag tror att nyckeln till framgång är att kunna vila med gott samvete. De idrottare jag känner som verkligen har lyckats fullt ut inom sina idrotter, är personer som har förmågan att känna in vad de behöver och sen göra det, oavsett om det handlar om att vila, gå ut och ta en öl, åka hem till föräldrarna eller något annat. De klarar att höja blicken och se att det viktigaste inte är att fullfölja planen till punkt och pricka, utan att få en bra helhet. De vet när de ska vara hårda mot sig själva och när de ska vara snälla.

Ett lysande exempel på en person som har full koll på detta är Lucie Rothauer (Böhm), österrikisk världsmästare i orientering. En tjej med modet att säga "nej, nu tar jag en vilovecka och slappnar av ordentligt, det är det jag behöver".

Seger i Terry Troffy

Igår var det en fullspäckad Lidingödag som inleddes med en sprint på Bosön. Jag var inte riktigt på hugget, start kl 9.15 är lite tidigt för en kvällsmänniska som mig. Men det gick OK i alla fall. Och ovanligt att vara färdigtränad innan kl 10... Efter några timmars återhämtning framför tv-sändningen från längdskidpremiären i Bruksvallarna, var det dags för en av klubbens mest prestigefulla tävlingar: Terry Troffy.

Troffyn som de första tio åren hette Tjompen och därefter Spiken Troffy i ett decennium, är alltså inne på sitt tredje årtionde. Troffyn ställer krav på kunskap, list, lokalkännedom och taktik - men framför allt handlar det om att välja rätt person att samarbeta med. Fjolårets vinnare, och därmed årets banläggare, Antonio - en av italienarna som står för de latinska inslagen i klubben - hade valt ett italienskt tema för årets upplaga. Det gällde att ha koll på sina italienska glosor, Italiens geografi och turistattraktioner.

Parade tidigt ihop mig med en kvick hjärna i form av Micke J, tillsammans löste vi kontroll efter kontroll galant. Men det tog sin lilla tid, vi var ute i nästan två timmar och då sprang vi på bra mest hela tiden. Så bra att det faktiskt blev en seger för mig i damklassen, min andra inteckning i den fantastiskt snygga vandringstrofén som passar så bra i mitt gästrum.

Så det var skönt att mjuka upp musklerna i bastun innan de högklackade åkte på för IFK Lidingö SOKs 80-årsfest. Gamla stjärnor blandades med nya, bland hedersgästerna fanns 83-årige Gunnar Bergström som var med och tog herrarnas hittills enda 10-milaseger 1951. Mest bejublad blev dock "Call me maybe"-videon där elitkillarna kastar kläderna. Inte på Youtube än men det är bara en tidsfråga hoppas vi!

Café Tornhuset, Gustavsberg

Efter två timmars rullskidåkning och löpning på Ingarö är så klart aptiten på topp, men jag vågar ändå säga att Café Tornhuset levererar. En ruggig novemberdag sitter deras Potatis- och purjosoppa för 80 kr perfekt, tillsammans med egenbakat gott bröd av flera olika sorter i obegränsad mängd blir man garanterat mätt.

Cafét lockar med mycket gott, inte minst alla praliner som radas upp i den klassiska kondisdisken, men också mackor med pålägg av typen chèvre och salami. Cafét består av tre rum med lite olika karaktär, ganska högljutt och livligt i det yttre medan det längst in inbjuder till långsittning med soffor och fåtöljer i biblioteket.

Besökt 10 november 2012

Café Tornhuset

En helg i tunneln

I helgen har jag gjort något jag trodde skulle vara riktigt tråkigt. Att åka varv efter varv på en 1,3km lång slinga - 2,6 om man vänder och åker åt andra hållet också - i en skidtunnel med betongväggar bör inte vara kul. Men det var det. Riktigt kul till och med!

Första lägret med Karlslunds IF blev en helg i Värmland. Att vara tillbaka på snö igen efter Ramsaulägret kändes bra. Nu fick jag bättre ordning på tekniken också eftersom föret är betydligt snällare i tunneln. Konstsnö och en konstant temperatur på 0 till -3 grader gör det lättvallat och enklare att få bra fäste. Jag försökte köra på lite hårdare emellanåt och det hjälpte till för att åka bättre tekniskt. Spåret är ganska kuperat så man får upp pulsen en del. Tycker att både diagonal- och stakteknik funkade - känns kanon och det gör mig riktigt taggad för mer träning!

Kan summera en bra träningsvecka med tre skidpass, två långa löppass och ett snabbdistans, plus styrka och pole dance!

Smålandskavlen - en kylslagen historia

-8 grader, vitt på marken och strålande sol. Skidtävling? Nej, årets sista orienteringstävling!

Tävlingsarenan på morgonen. Foto: Katja Mjösund.

Klavreström, ett litet fd brukssamhälle söder om Vetlanda, var skådeplatsen för Smålandskavlen 2012. Efter ett stabilt lopp på nattsträckan av Elin S gick jag ut i jaktstarten på första dagsträckan som 15:de. Kastade vantarna det sista jag gjorde innan jag stack iväg. Och ångrade mig bittert de första sju minuterna, det kändes som att fingrarna skulle frysa av. Inte blev det bättre av att jag ramlade i en mosse och körde ner dem i kallt, kallt vatten. Kroppen i övrigt var helt ok, betydligt bättre än dagen innan då jag var väldigt seg på mitt långpass.

Tyvärr var min sträcka bara 4,5 km, lite fjuttigt när man ändå har åkt hela vägen till Småland. Blev två misstag, båda beroende på att jag inte höll riktningen utan gled i väg på sträckan. Tappade totalt två minuter på detta och det är inte godkänt. Plockade dock upp laget till 10 plats och var 45 sek från bästa sträcktid.

Efter mig gjorde Elin C ett fint lopp och vår inlånade Felicity tog oss i mål som 25:a. Lidingös förstalag var stabila som 6:a och killarna 9:a.

Nu lägger jag orienteringssäsongen 2012 till handlingarna, en liten utvärdering ska dock göras i veckan. I kväll blir det maxstyrka, och från och med nu totalt fokus på skidsäsongen!

Smålandskavlen

Oktoberracet

I dag sprang jag årets sista individuella tävling, tror jag... OK Enen arrangerade en medeldistans vid Lillkyrka söder om Enköping. Snabblöpt flack terräng och lite småtätt emellanåt. Tyckte att jag var ganska pigg, trots två löppass på totalt 2.45h igår, och det kändes som att orienteringen flöt på ok. Gjorde två bommar, totalt på 1.40. För mycket på en snabblöpt medeldistans, absolut. Men jag fick storstryk och var nästan sex minuter efter Cathrine Taylor, OK Linné. En evighet på en medel!

Väl hemma tog jag en ordentlig titt på hur jag sprungit och på sträcktiderna. Visade sig att jag tappat mest tid på de mer tekniska sträckorna, däremot var jag i topp på flera av de enklare löpbetonade sträckorna. I år har jag varken tränat eller tävlat så mycket orientering, det är helt säkert det som visar sig i sådana här lopp. Jag är för långsam i min orienteringsteknik nu. En bra lärdom till nästa år.

Mycket positivt att formen är god!

Sträcktider

Träningsläger i paradiset (Ramsau)

För proffsen är det inget ovanligt, men för oss vanliga dödliga är fyra dagar i träningsparadiset Ramsau helt fantastiskt. Helst skulle man ju vilja göra som de och vara där minst tio dagar, men det är ju så mycket man ska få de ynkliga semesterdagarna att räcka till.

Så, fyra dagar - vad gör man med dem? Dag ett fick inledas med att sickla bort paraffin från skidorna som legat i sommardvala och sedan chansa på att klister skulle funka uppe på glaciären. Väl uppe på Dachstein (2 600 m höjd) täckte vi med lite varm burkvalla och kastade oss ut i den första av måånga kurvor på spåret. Det var lite svåråkt, speciellt som det var första gången på snö och tekniken inte var klockren. Lösa, hala spår ställer krav på att man vågar (och orkar!) trycka till i diagonalåkningen. Eftersom det är på höjd så gäller det att hålla koll på pulsen och inte gå för hårt så att syran kommer. Det blev två rätt tuffa timmar. På eftermiddagen var det dags för upptäcksfärd runt Rittisberg. Ramsau ligger på en platå vilket innebär att det finns lite mindre kuperade områden också, ganska skönt om man ska springa en del. Mitt utlovade entimmespass blev nästan två timmar, men mitt tappra löpsällskapet klagade inte. Solen sken och Ramsau bjöd på vackra vyer.

Sömnproblem är inget man har på läger, blev lite irriterad när någon skickade ett sms "så sent på kvällen", såg då på mobilen att klockan var 21.22... Och detta sköna att kunna sova en stund efter lunch, aldrig sover man ju så gott som mitt på dagen!

Dag två spenderades ungefär som dag ett, löppasset på eftermiddagen blev längre och tuffare då vi tog oss upp på ett bergspass på 2 400 m. Vackert, vackert och stenigt, stenigt. Nu gassade solen så att jag till och med kunde springa i bara sport-bh ett tag. Sent på kvällen började regnet vräka ned, inte utan att man oroligt undrade om det regnade eller snöade uppe på glaciären...

Svaret fick vi på morgonen dag tre när kabinbanan nådde ut ur den täta dimman precis vid toppen och ett underbart gnistrande vinterlandskap bredde ut sig. En decimeter ny snö som pistats och spårats föredömligt redan kl 8 på morgonen. Nu började tekniken ta sig också! På kvällen en lugn löprunda runt Kummelsberg som bjöd på möten med mer än en OS-medaljör.

Förutom den vackra naturen och de suveräna träningsmöjligheterna så är det också väldigt inspirerande att se en massa duktiga idrottare träna runtomkring en hela tiden. Bli omskejtad av Justyna Kowalczyk, möta Axel Teichman i löpspåret och Lukas Bauer i matsalen, passera ett gäng ryssar som kör spänsthopp på en äng, se ett långloppsteam på rullskidbanan och ett annat som kör elghufs i en slalombacke. Högkvalitativ träning pågår överallt!

Kul att ändå kunna lära ut ett och annat: Team Coop som belägrade vallarummet på hotellet, har två italienska supervallare som betraktade oss med förundran när vi värmde klistret med strykjärn innan vi tog bort det. "Ah, new strategy for cleaning skies?!" Funkar mycket bra kan meddelas!

På vårt pensionat Zechmanhof är kombon längdskidor och hästsport inget ovanligt, vallarummet ligger mer eller mindre i stallet och man får passa sig så man inte råkar sätta en stallkatt i klistret...

Dag fyra strålade solen om möjligt ännu mer än tidigare dagar och föret var kanonbra. Tyvärr var inte min kropp med på det hjärnan ville, jag var för sliten för ett riktigt långt pass tyvärr. Men nöjd med bra träning ändå: nästan fyra timmar om dagen. Nu gäller det att vila upp sig lite och låta kroppen tillgodogöra sig träningen.

Äntligen anmäld till årets höjdare

Italienska 7-milsloppet Marcialonga är en upplevelse man inte vill vara utan. Loppet inleds i Val di Fassa för att sedan komma över i Val di Fiemme, man passerar skidstadion och Tour de Ski-backen på vägen mot vändningen längst ner. Sedan återstår en knapp mil med först snällt sluttande slakmotor och sist en rejäl backe på tre kilometer innan man är uppe i Cavalese och når mållinjen. Det är vackert hela vägen med Dolomitertopparna runt om och man passerar många små fina byar.

Första starten gjorde jag som total långloppsnybörjare 2011. Stakade iväg från starten i Moena i sista startgrupp och hade egentligen ingen aning om vad som väntade. Det visade sig handla om två mils sicksackåkning mellan långsammare skidlöpare, "fram och förbi" blev ledordet, spårbyte var femte meter var det som gällde upp till vändningen i Canazei. Sedan blev det lite lugnare men fortfarande köer uppför och utför backarna som var rätt isiga och fulla med omkullfallna italienare. Tävlingsdjävulen hade så klart fått fatt i mig direkt efter start och en och annan skrek lite småsurt om "piano, piano". Jag som aldrig åkt längre än tre mil skidor förut var ändå lite defensiv och hade gott om krafter hela vägen, kunde till och med lägga in en spurt i solgasset i sista backen. Kom i mål på 5:25 och hade fått mersmak för långlopp.

I vintras var förväntningarna lite högre. Mina gamla tunga skidor utbytta mot ett par Featherlight från Atomic och vallanojan betydligt större dagen innan tävlingen. Någon försökte på kvällen skoja till det om att "det snöar ute". Inte uppskattat... Hur som, nu var det ett antal startboxar längre fram som vi stod och trängdes innan start. Den här gången gav jag järnet från start, fortfarande mycket folk i vägen men de var i alla fall lite bättre på att åka skidor och inte lika många ramlade i backarna. Största meriten från loppet var nog att jag åkte om Petra Majdic efter en mil, så klart var hon väl bara ute och sällskapsåkte med typ sin mormor - men ändå. Den höga utgångsfarten fick konsekvenser. Med 17 km kvar var jag seriöst trött och sista tio gick på ren vilja. Stannade och vallade om innan den branta backen, som alla utom de allra bästa killarna gör, låg bokstavligt talat i famnen på en Swixkille medan en annan lade på klister åt mig. Fin service! Upp kom jag och persade gjorde jag på 4:54.

Självklart vill jag göra om det här och försöka åka ännu bättre, men arrangörerna kom i våras på den usla idén att diskriminera mellan åkare från olika länder. För nordbor blev det enbart möjligt att anmäla sig genom att köpa dyra paketresor hos vissa utvalda resebolag. En helg skulle då gå på ca 10 000 kr. Italienare kunde anmäla sig som vanligt och dessutom till lägre pris. Platserna via reseföretagen tog slut snabbt och det såg hopplöst ut. Vi och många med oss har upprepade gånger mejlat arrangörerna och påtalat det trista och orättvisa i systemet som ju även drabbar alla de som hyr ut privata lägenheter.

I morse öppnade dock anmälan och jag och de andra i skidteamet lyckades alla hinna anmäla oss under de få timmar det tog innan platserna var slut!! Så nu är lyckan total och planeringen för en härlig skidvecka kan börja!