Träningsläger i paradiset (Ramsau)

För proffsen är det inget ovanligt, men för oss vanliga dödliga är fyra dagar i träningsparadiset Ramsau helt fantastiskt. Helst skulle man ju vilja göra som de och vara där minst tio dagar, men det är ju så mycket man ska få de ynkliga semesterdagarna att räcka till.

Så, fyra dagar - vad gör man med dem? Dag ett fick inledas med att sickla bort paraffin från skidorna som legat i sommardvala och sedan chansa på att klister skulle funka uppe på glaciären. Väl uppe på Dachstein (2 600 m höjd) täckte vi med lite varm burkvalla och kastade oss ut i den första av måånga kurvor på spåret. Det var lite svåråkt, speciellt som det var första gången på snö och tekniken inte var klockren. Lösa, hala spår ställer krav på att man vågar (och orkar!) trycka till i diagonalåkningen. Eftersom det är på höjd så gäller det att hålla koll på pulsen och inte gå för hårt så att syran kommer. Det blev två rätt tuffa timmar. På eftermiddagen var det dags för upptäcksfärd runt Rittisberg. Ramsau ligger på en platå vilket innebär att det finns lite mindre kuperade områden också, ganska skönt om man ska springa en del. Mitt utlovade entimmespass blev nästan två timmar, men mitt tappra löpsällskapet klagade inte. Solen sken och Ramsau bjöd på vackra vyer.

Sömnproblem är inget man har på läger, blev lite irriterad när någon skickade ett sms "så sent på kvällen", såg då på mobilen att klockan var 21.22... Och detta sköna att kunna sova en stund efter lunch, aldrig sover man ju så gott som mitt på dagen!

Dag två spenderades ungefär som dag ett, löppasset på eftermiddagen blev längre och tuffare då vi tog oss upp på ett bergspass på 2 400 m. Vackert, vackert och stenigt, stenigt. Nu gassade solen så att jag till och med kunde springa i bara sport-bh ett tag. Sent på kvällen började regnet vräka ned, inte utan att man oroligt undrade om det regnade eller snöade uppe på glaciären...

Svaret fick vi på morgonen dag tre när kabinbanan nådde ut ur den täta dimman precis vid toppen och ett underbart gnistrande vinterlandskap bredde ut sig. En decimeter ny snö som pistats och spårats föredömligt redan kl 8 på morgonen. Nu började tekniken ta sig också! På kvällen en lugn löprunda runt Kummelsberg som bjöd på möten med mer än en OS-medaljör.

Förutom den vackra naturen och de suveräna träningsmöjligheterna så är det också väldigt inspirerande att se en massa duktiga idrottare träna runtomkring en hela tiden. Bli omskejtad av Justyna Kowalczyk, möta Axel Teichman i löpspåret och Lukas Bauer i matsalen, passera ett gäng ryssar som kör spänsthopp på en äng, se ett långloppsteam på rullskidbanan och ett annat som kör elghufs i en slalombacke. Högkvalitativ träning pågår överallt!

Kul att ändå kunna lära ut ett och annat: Team Coop som belägrade vallarummet på hotellet, har två italienska supervallare som betraktade oss med förundran när vi värmde klistret med strykjärn innan vi tog bort det. "Ah, new strategy for cleaning skies?!" Funkar mycket bra kan meddelas!

På vårt pensionat Zechmanhof är kombon längdskidor och hästsport inget ovanligt, vallarummet ligger mer eller mindre i stallet och man får passa sig så man inte råkar sätta en stallkatt i klistret...

Dag fyra strålade solen om möjligt ännu mer än tidigare dagar och föret var kanonbra. Tyvärr var inte min kropp med på det hjärnan ville, jag var för sliten för ett riktigt långt pass tyvärr. Men nöjd med bra träning ändå: nästan fyra timmar om dagen. Nu gäller det att vila upp sig lite och låta kroppen tillgodogöra sig träningen.