Total fail

Kryper lite halsen torsdag kväll, vaknar med mer halsont och värkande luftrör på fredag morgon. Jaha, det här var ju snyggt. Skulle ju staka första sträckan i Stafettvasan idag. Trevlige Olle som fixat en plats i sitt lag åt mig, och som vill spara sig till sin start i Vasaloppet, ska jag nu svika mitt nyfunna gäng direkt? Vad gör jag nu? Jag meddelar att jag inte är helt ok, men att jag ska bestämma mig efter att ha värmt upp. På med tävlingsdräkt, nummerlapp, tejpar fötterna… Lägger ut skidorna i startfållan, drar ut och joggar 15 minuter. Det värker i luftrören och ner i bröstet. Skit också! Sitter tio minuter i bilen och bara är ledsen och besviken.

Men jag har mina regler. Man tränar eller tävlar inte när man inte är frisk. Punkt. Det som hände ett antal orienterare i början av 90-talet sitter inpräntat i mig. Då, när till synes friska unga män dog av hjärtfel, och där en förklaring verkade vara att de skadat hjärtat genom att träna när de inte varit helt friska. Ringer en vän som är idrottsläkare för att få den där supporten som gör beslutet lite lite lättare. Jag känner mig som en jäkla svikare, men vet innerst inne att det här är rätt beslut.

Så istället för att staka till Mångsbodarna, satte jag mig i bilen och körde söderut. Hemåt. Lite snopet, men det visade sig vara helt riktigt. Jag blev sjuk och hostig. Och fick mig en ”frukost framför Vasaloppet på tv”-morgon, det var länge sedan. Och riktigt mysigt, även om det också kändes märkligt.

Hur det gick för "mitt" lag? Olle fick hoppa in och "promenera" första sträckan, till slut kom Teleopti IF in på plats 851 - bra jobbat!

Vasaloppet - ja, hela vintern 2016 bidde en tummetott. Men så är det väl ibland. En viktig lärdom och nu pågår funderingarna för att lägga upp nästa säsong för ett mer lyckat resultat. Först på åtgärdslistan står dock att bli frisk, och börja förbereda kroppen för att springa mer. Nu lockar orientering och vår!

Vårkänslor på stranden, men snö på Hallandsåsen

DNS. Det ska ju vara kul!

Det var inte ett lätt beslut att fatta. Det är lite tufft att inse att jag just nu inte vill göra det jag brukar vilja. Säga nej till det jag haft som mitt mål sedan ett år tillbaka. Det kräver ju alltid en del att bryta mönster, hoppa av och inte göra det som jag förväntar mig av mig själv. Men jag vill alltid försöka vara ärlig mot mig själv. Och konsekvensen av det är att inte åka Vasaloppet i år.

Mitt förra blogginlägg genererade en del reaktioner. Tack alla ni som bryr er! Flera kommentarer har handlat om att ”åk för att det är roligt”. Men det är ju just det som är grejen - jag har inte känt glädje. Det ger mig faktiskt inget att bara åka igenom loppet för att jag kan. Kommentarerna har också handlat om prestationsångest. Jag har så klart funderat över om det handlar om det, efter en mycket lyckad säsong i fjol, men jag har kommit fram till att det inte gör det. Den känslan har jag upplevt tidigare under karriären och den är annorlunda. Och jag är inte det minsta rädd för vad folk tycker och förväntar sig. Utom möjligen pappa som jag tyvärr gjorde besviken igår när jag berättade att jag inte ska åka. Han tycker att det är så roligt att följa mig under loppet.

Läser min berättelse om förra årets Vasalopp och önskar intensivt att jag skulle känna så där nu också. Men mig själv kan jag inte lura. Det där som är själva kärnan till att jag håller på - glädjen, kärleken till skidåkningen och att få ta ut sig - just nu saknar jag det. Och jag vet att det inte blir bra när jag inte känner glädjen.

Det är jättekul att vara här i Sälen och träffa folk, uppleva stämningen och peppa andra. För att få känna på lite av Vasaloppet, så åker jag Stafettvasan i morgon. Första sträckan för lag Teleopti. DET känns kul! Och jag har redan tankar om hur jag ska lägga upp nästa vinter för att känna motivation och glädje. 

Att vilja vilja…

Lite av en varningssignal: åka runt här och INTE njuta av det!

Offensiv, nervös, fokuserad och lite elak. Så vill jag känna inför en viktig tävling, så älskar jag att känna. När huvud och kropp har samverkat för att skapa det där läget där jag presterar som bäst. Det är en ganska lång process som jag inte riktigt medvetet styr över och som kan ta sig lite underliga uttryck ibland. Men jag vet hur den känns, och jag vet att den bygger på glädje, lust och vilja. Glädjen och lusten i att få tävla och pressa kroppen, viljan att prestera så bra jag kan när det verkligen gäller. Och de senaste åren har jag lyckats mycket bra med att plocka ut allt just på tävlingsdagen.

Även den här vintern har jag haft alla förutsättningar. En hel och frisk kropp, möjlighet att träna precis hur mycket skidor jag vill och tid för vila där emellan. Men det allra viktigaste har saknats - motivationen och viljan. Jag har verkligen försökt. Jag har gjort träningen, jag har försökt tänka rätt och vara positiv. Men det finns inte där! Jag kan bli kortvarigt inspirerad av samtal, av andras prestationer och av ett bra hårt pass. Men till skillnad från till exempel förra säsongen, så kommer inte glöden inifrån så där som den ska. Det här har gnagt i mig hela vintern. Jag borde kanske klara att förlika mig med det, tycka att det är okej att inte gå all in, kanske rent av nyttigt. Tävla för att ”det är roligt”. Men, nej, det driver inte mig. Tyvärr. Jag önskar verkligen att det vore så.

Jag bedömer att jag har gjort 85 procent av insatsen, inte 100. Och det är inte så jag vill ha det! Jag vill göra allt så bra som möjligt, känna att jag har förberett mig så väl jag bara kunnat. Men jag har inte haft det fokus som krävs för att göra det. Jag har gjort andra val än de optimala: jag har gått på topptur, varit skidinstruktör i Österrike, ätit choklad, druckit vin, frusit på sprinttävlingar, läst för länge på kvällarna, tagit cityweekend i Stockholm. Är det så farligt då? Nej, jag har gjort roliga saker med människor jag tycker om. MEN jag har valt den breda vägen, inte den smalare, brantare som leder till att jag presterar så bra som möjligt när det väl gäller. Förra vintern var allt det här självklart, jag hade bara en sak för ögonen: att åka bra på Vasaloppet. Då blir allt väldigt enkelt, alla val görs med detta som högsta prio.

Varför har då viljan saknats den här vintern? Det är en gammal sanning att man behöver trivas med livet som helhet för att prestera som idrottare. När mental energi läcker åt andra håll, då finns inte kraften att fokusera på det som ger framgång och gör dig som bäst. Och det är där jag hittar min förklaring. Normalt pirrar det till i magen när jag åker förbi starten i Berga by, eller passerar Mora - oavsett tid på året. När jag tänker på att åka Vasaloppet nu, då är det en tanke som dyker upp i huvudet - och i magen: Jag vill inte!

Så, vad gör jag nu? Åker Vasaloppet och hoppas att det kanske går bra ändå? Att formen infinner sig helt plötsligt? Att jag klarar att göra den mentala insats som krävs? Eller avstår jag, av feghet eller självinsikt? För att det inte lockar och känns kul? Jag bestämmer mig troligen i morgon.

Vintern stängd...

Hemma vid havet

En vinter går fort, samtidigt som den är lång. På ett sätt känns det inte alls länge sedan som jag flyttade upp till Vålådalen den 23 november. Men det har hänt mycket sedan dess. Det har varit en härlig vinter, med så mycket skidåkning jag har kunnat önska mig, goda tävlingsresultat och så det där andra som är det viktigaste: sköna vänner, skratt och upplevelser.

En fantastisk tur till Sylarna fick avsluta vintern 
- en helt suverän dag!

Nu är jag trots allt mätt på skidåkning för ett tag. Jag är ju sydlänning i grund och botten, och längtan till vårvärme, grönska och hav finns där.

För två veckor sedan lämnade jag Vålådalen, först för Stockholm och jobb i några dagar. En kulturkrock att komma från det glesbefolkade fjället och se mer folk på en timme på stan än vad jag ser på en vecka i Jämtland... Ganska roligt att som f d stockholmare betrakta det hela lite utifrån: stressade, lättirriterade, Iphonefokuserade människor... Men så klart har jag även varma känslor för min gamla hemstad, få städer är vackrare, med restauranger, caféer och butiker i överflöd - visst gillar jag det! Och så hann jag träffa fina vänner över goda middagar. Det enda jag egentligen saknar med att inte bo där längre är just vännerna.

Utsikten från min lilla trädgård

Nu har jag varit hemma vid havet i Mellbystrand i en vecka. Det här med barmark är fina grejer - oj, vad jag tycker om att skutta ut i skogen bland vitsipporna! Men till god löpform återstår en bra bit... Har även rastat rullskidorna, vilket var riktigt kul. Gäller att njuta av träningen nu, för från onsdag är jag konvalescent ett tag. Det är dags att operera ut lite rester från fotfrakturen hösten 2013: tolv skruvar och en platta. Efter det väntar två månaders rehabträning. En mental utmaning som jag försöker ladda för.

Vackert i bokskogen nu

Jag har även funderat igenom och utvärderat den gångna säsongen, det som sammanfattar den bäst är: "Oj då, var jag så bra?!" Den här vintern har jag nått resultat som jag inte ens drömt om. Den största förbättringen är nog tekniken, träning ger resultat och det känns väldigt kul! En annan aspekt jag är mycket nöjd med är mitt fokus på de tävlingar där jag verkligen ville lyckas. Jag känner att jag fick ut det bästa av mig själv när det verkligen gällde. De prestationerna hoppas jag ger motivation när jag nu går in i en period av rehab- och uppbyggnadsträning.

Håll tummarna för mig på onsdag är ni snälla!

Fotojobb till Magasin Laholm i veckan. Nej, jag badade inte!

Årefjällsloppet 7.5

Övre delen av tävlingsbanan på Ottfjället
(med specialtillstånd från Länsstyrelsen) bjöd på ren magi.
Foto: Magnus Östh

På grund av den snöbrist som härskat i Åretrakten hela vintern, blev Årefjällsloppet 2015 enbart en Vålådalshistoria med start, varvning två gånger och mål vid fjällstationen.

Av de tre veckorna sedan Vasaloppet hade två varit smockfulla med intensivt jobb, sedan återstod en vecka för återhämtning och laddning. Kan erkänna att jag inte lyckades uppbåda samma sug och fokus som inför Vasan. Men jag gjorde vad jag kunde, och trevliga dagar med lugn träning och fint häng med Team Etixx gav inspiration. Inför loppet kände jag mig lite defensiv, jag vet ju exakt hur jobbigt det är att köra Lake Placid uppför i hårt tempo, vilka backar det finns på Sapporospåret och hur Lahtispåret känns när benen är stumma... Säkert kan den bristande mentala taggningen ha bidragit till denna känsla.

Dagen innan loppet toksnöade det, välbehövlig påfyllning för att göra tv-bilderna snyggare. På tävlingen var det strålande sol, vindstilla och vita fjällvidder på min underbara hemmaplan. Fantastiskt att alla besökare fick uppleva Vålådalen när det är som allra bäst!

Foto: Magnus Östh

Fick en lugn och harmonisk start, det märks att deltagarantalet är mindre än på storloppen. Här behöver man heller inte vara lika skraj att folk ska klanta till det i utförsbackarna. Mitt enda önskemål till vallachefen var FÄSTE! Det är en rejält kuperad bana som erbjuds. Jag hade fina skidor första 20 km, sedan hade det blivit så varmt i solgasset att det inte fäste i spåret i klättringen upp på fjället. Men det går ju att springa utanför spåret. Trots att jag var rätt sliten när jag diagonalade upp på kalfjället och trots att det är min vardag att vistas där, så var det magiskt. Sapporospåret är min favorit, kuperat och skojigt med grymma vyer, sedan nerför vägen i en jäkla fart och så var det bara den där milen en gång till kvar... Jag var sliten, men fick lite ny kraft av att åka om en av tjejerna som startat i elitledet 15 minuter före.

Foto: Malin J Henaes

Resultatet? 29:a bland damerna. Jag har svårt att utvärdera om det är bra eller ej, men "alla" andra verkar tycka att jag åkte jättebra så jag väljer att tro på dem. Att tävla på hemmaplan ger lite extra energi i form av många som hejar - tack! Fick värdefull langaservice från kära klubben Karlslund och från Team Etixx! Och ett stort tack till Jonas som lade ner jobb på att ge mig fina skidor!

Kvällen avslutades med bankett i Åre, alltid trevligt att se folk byta tränings- och tävlingskläderna mot feststass.

Festläge med Johan, Majken och Malin.

Vasaloppet 2015 - jodå, man kan alltid bli lite tröttare

Foto: Thomas Furuheim

Inför årets stora mål kände jag bara harmoni, glädje och trygghet - med uppladdningen, med skidorna, med sällskapet. Trots att vi visste att det skulle bli ett vidrigt tungt lopp, så var nervositeten knappt närvarande. Uppladdningsmiddagen i lördags blev korv stroganoff efter att jag drömt om det några nätter innan. När vi ätit kom jag på att det ju är ett klassisk recept för framgång - eller vad säger mina lagkamrater från 10-mila 2010;)?

Väl i Berga by möts man av något som snarast ser ut som ett 10-milagärde på söndagseftermiddagen efter två dygns spöregn. Ute i startfållan övergick leran i decimeterdjupt snöslask, och det var långt ifrån det sista fotbadet för dagen.

Jag fick en relativt smidig start utan större incidenter, det gör verkligen skillnad att stå i ett anständigt startled. Uppe på myrarna var det blött, stavarna sjönk ner och ibland fick man nästan slita upp dem. Hade riktigt fina skidor de första milen, även om klistret så klart sög i när man körde ner i vattenhålen. Försökte köra taktiskt och hitta ryggar för att inte ta all vind själv.

Redan någonstans vid 55 km kvar började jag känna mig rejält sliten. Det var med en blandning av förvåning och lätt desperation som jag insåg att kampen mot tröttheten börjar redan nu.

Tejpbitarna med orden "Dario" och "Kalla" på respektive ben, använde jag för att peppa mig själv. Dario Cologna för hans diagonalteknik i det lösa femmilsföret i Falun, Charlotte Kalla för hennes imponerande sätt att ta sig tillbaka in i tremilsloppet när hon egentligen var slut. Nu lyckades inte jag åstadkomma en liknande vändning av mitt lopp, men jag höll åtminstone ihop det. Efter vägundergången vid Vasslan trycker Louise i mig lite cola och en bit choklad medan hon säger att jag ligger topp 50 - det blir en kick. Och så lånade jag mammalediga Evves mantra "Fortsätt, fortsätt".

Inte någonstans fick man en meter gratis, vattenpölar, snöslask och bitvis näst intill barmark fick mig att sända mer än en medlidsam tanke till åkarna i startleden längre bak. I år var det fler uppförsbackar än vad jag mindes att Vasaloppet innehåller. Jag var så monumentalt trött att jag ett tag åkte och funderande på om det är Oxberg eller Hökberg som kommer först...

Foto: Thomas Furuheim

Med 400 m kvar till mål funderade jag helt ärligt på om jag skulle klara att ta mig dit. Och när jag väl gjorde det, så var jag alldeles för trött för att bli glad över att jag gjort en riktigt bra lopp. Det visade sig att jag blev 41:a - vilket för mig är ett sensationellt bra resultat.

Nu med lite distans är jag så stolt över mig själv. Målet var topp 100, vilket inte alls var givet att klara. Jag presterade som bäst i den tävling som betydde mest och jag gav aldrig upp trots att det var skittufft där ute!

Ett stort tack till alla som var delaktiga i den här helgen - Kalle, Majken och resten av Ski Team Etixx för skönt häng och inget snarkande, Karlslund för den positiva glada langningen och Erik för grymma skidor!

Plac: 41 (totalt 1697)
Tid: 6.05.53

Den här bilden speglar bara en enda sak
- lättnaden över att vara i mål.
Allt annat var helt oväsentligt.

Vår...

Maffig soluppgång i morse

Det ska ju inte vara så här - än. Men oj, vad härligt det är när solen värmer, man kan åka i uppkavlade ärmar och bara njuta.

Har varit lite osäker på kroppen de senaste dagarna, så planen var ett lugnt pass idag. Och en stor bonus var det trevliga sällskapet i de något blöta spåren.

Ett VM-silver och en massage hos Åsa "Magic fingers" Johnson på det, så kan jag summera en mycket bra dag.

Insnöad...

Jo, jag vet att vissa av er anser att jag varit det rätt länge. Men nu är det bokstavligt! Sedan i natt har det snöstormat på allvar. När jag skulle titta ut i morse så såg jag ingenting. Med ett par decimeter snö på vägen, plus drivor, så känns det inte som en bra idé att ta ut bilen. Så middagen på Werséns får hända utan mig i kväll. Ingen anledning till oro dock, jag har gott om mat hemma.

Även träningen blir lite lidande under sådana här förhållanden, svaga punkter som skruvfyllda fötter och rullskidkraschade axlar, trivs inte med att sladda runt i lössnö utan stavfäste. Så det blev bara en kort löptur idag. Nya tag i morgon!

Och det är ju så att den här snöstormen när den väl gett sig av, får positiva konsekvenser i form av fina skidspår.

Fyllde år igår, då ska man göra roliga saker så jag lekte loss i en Tesla. Vilken körglädje, vilken väghållning, vilken acceleration! Noll till väldigt mycket mer än hastighetsgränsen på E14, på några få sekunder. Jag småskrek av lycka, jag bara älskar farten! Två små nackdelar hittade jag, förutom priset på 700 000 kr, så räcker elen bara i 40-50 mil. Så då är den ändå inget för mig...

Sapporo - äntligen!

Det måste vara ett av världens vackraste och roligaste skidspår, Sapporo i Vålådalen. Längtan dit upp har varit stor när jag snurrat runt på elljusspåret nere vid fjällstationen. Nu har det äntligen blivit så mycket snö uppe på fjället att det gick att preparera det. Min premiärtur idag var helt fantastisk!

Fick dessutom trevligt sällskap på andra varvet i form av Kickan Randall och hennes man Jeff.

Och ett äntligen till: igår tog jag mig upp till kabinbanan där Åre Kafferosteri håller till och köpte bryggkaffe. Fick ett intressant snack om kaffe och idag bryggde jag första koppen. En helt annan grej än vanligt java från mataffären, mycket mer smak.

Plågad i stakmaskinen

500 m intervaller tar ut sin rätt

Åt en inspirerande lunch med sköna Sara (Traningsgladje.se) på Huset i Åre idag. Vi pratade nutid och framtid, och om några av våra gemensamma nämnare: Åre och Halmstad. Nästan så att jag började längta hem, men först ska vi njuta av de sköna vintermånader som kommer nu!

När man är inne i byn får man passa på att proviantera, så det blev en sväng till Apoteket och mataffären innan det var dags för dagens huvudnummer. Först styrka och sedan stakintervaller på Skierg. Första riktigt hårda passet sedan Marcialonga för en dryg vecka sedan. När man har vilat och tränat lugnt ett tag, kan det ibland vara svårt att komma in i zonen där det handlar om att plåga sig igen. Första femhundringen blev lite att hitta tempot och tekniken, sedan var det bara att köra. Älskar verkligen att bli så där trött!