Från noll till 57 - Marcialonga 2015

När vi den där sommardagen 2010 åkte bil genom Val di Fiemme, och Johan pekade ut Cascata, stadion, starten i Moena och vi tog en löptur i Canazei - inte trodde jag då att dessa ställen skulle bli så välbekanta för mig på grund av att jag ÅKER SKIDOR genom dem vart och vartannat år. Det fanns inte riktigt i barmarksälskarens värld att åka långlopp.

Men i helgen var vi på plats igen, för femte året. Årets Marcialonga blev tyvärr kortat från 7 till 5,7 mil p g a snöbrist. Det innebar att vi startade längre upp i Val di Fassa, och därmed gick miste om en hel del uppförsåkning. Jag föll dock inte för trycket att gå på blanka skidor, jag gillar mitt fäste för mycket.

Inför loppet rådde en viss osäkerhet efter Tåsjö-debaclet förra söndagen där kroppen inte svarade överhuvudtaget, men jag valde redan där och då att inte låta det störa mig. Valde att lita på att jag skulle vara pigg när det gällde, och det är jag stolt över att jag lyckades göra. Dagarna innan loppet var jag mycket noga med att gå på energisparläge, framför allt på lördagen. Kände mig fokuserad och lugn.

Hårt jobb för Erik och Tord i Team Tynells vallatrailer

Henrik testar spåret vid Canazei

Uppladdning innebär också kaffe i solen

Marcialonga är ett lopp där man som vanlig dödlig får jobba sig upp genom startleden. Första året startade jag i absolut sista boxen, nu var jag uppe i fjärde. Det gick dock frustrerande långsamt upp till Canazei, mycket folk i vägen och man får ägna sig åt att byta spår, hitta luckor, åka bredvid spåret och greja. Precis som för två år sedan när jag åkte senast, hade jag en svagare period i all utförsstakning mellan Canazei till strax efter Predazzo. Trots jättebra skidor blev jag omåkt av en del män. Vet inte om det kan skyllas på att de väger mer, men trots att jag kämpade järnet så kändes det som att de bara enkelt seglar förbi när man stakar utför.

Några kilometer innan stadion (Lago), som kom en norsk tjej ikapp. ”Skärpning", tänkte jag, lade mig i rygg på henne och fokuserade på att hålla den och göra precis som hon. Skamlöst hängde jag på, bytte spår när hon gjorde det osv, tills jag fastnade i något och vurpade. Jobbade mig ikapp, småfastnade i något igen (troligen någon gubbe, minns inte) och jobbade ikapp igen strax innan stadion. Där dök det upp två norskor till som såg ut att vara svinbra. Fick häng där, åkte ifrån dem inne på stadion och sen såg jag dem inte igen. Var inställd på att bara hålla ryggen på första norskan tills hon körde ifrån mig, men till min förvåning släppte hon helt med 13 km kvar. Vid det laget hade jag verkligen nått mitt ”elaka” tävlingsläge och gubbarna/killarna bara skulle passeras. Maxade ner till Molina och upp igen till sista backen. Och den brukar jag göra bra, så efter omvallningen drog jag på i högt tempo. Funkade inte, till min stora förvåning jag hade inget kvar! Men enormt mycket klister på skidorna gick det inte att åka upp, det var springa som gällde och det pallade jag inte muskulärt. Så jag var ingen imponerande syn när jag släpade mig upp…

Diagonalåkningen kan totalt under loppet inte ha handlat om många minuter, i varje backe blev det stopp p g a saxande och tjuvskejtande stakåkare. Ett tag på vägen ner var jag lite bitter och tänkte att jag kanske borde ha stakat loppet ändå, men så märkte jag hur bra stakningen med frånskjut bet och det gav mod.

Jag är nöjd med mitt lopp, 36:a bland alla damer och 1088 totalt är inte så illa för en hallänning som började åka skidor för fyra år sedan.

Den här veckan handlar till en början om återhämtning med lugna pass, framåt helgen väntar lite tuffare träning. Sex veckor till Vasaloppet...

Annica dagen efter, pigg och glad efter ett bra lopp.

Man ska fira när man har åkt bra,
jag och Kalle körde loss på sushi...

...och på autobahn

Från 100 till noll...

Lite skidteknik. Foto: Jonas Kullman

För 1,5 vecka sedan var jag så pigg, så på g och så nära en bra form. Sedan tog jag en vilodag (med lite styrketräning) och hamnade efter det i zombietillstånd i flera dagar.

Jag hade bedrivit hård, men väl avvägd, träning och hade i övrigt en mycket måttlig belastning utan resor och liknande. Och ändå var jag galet trött i flera dagar förra veckan, så där så att man bara vill sova hela tiden.

Man kan verkligen undra hur kroppen funkar ibland. Men säger den till, så gör den - bara att försöka lyssna. Så jag tog vilodagar och när jag tränade var det lugnt och lätt. I söndags var jag anmäld till ett lopp, det första på nästan två år för mig. Tidigt, tidigt åkte vi iväg till Hoting och Tåsjö Classic Ski. Vi talar om en ort 15 mil norr om Östersund, fortfarande exotiskt för en sydlänning som mig när det står Dorotea på vägskyltarna.

Det snöade och jag hade svårt att få fäste när jag testade innan start, lade på ett par lager valla till och hoppades på det bästa. Starten gick och för mig hände - inte mycket. Det fanns inget i kroppen överhuvudtaget, gick inte att trycka på och öka farten, det var bara ett lugnt tempo som var möjligt. Så där åkte jag, i snön, i lösa spår utan fäste och jag kan inte påstå att det var så många positiva tankar som for genom huvudet.

Men man har alltid ett val i sitt förhållningssätt. Jag avskyr att ge upp och bryta lopp, men den här gången valde jag att kliva av efter 20 km, se det som "shit happens", strunta i att bryta ihop och bara gå vidare direkt. Så klart hade jag velat få med mig en bra känsla inför Marcialonga nu på söndag, men nu blev det inte så. Kroppen får bestämma och den var inte redo att tävla. Dagarna som återstår nu får handla om att tänka snälla pepptankar om mig själv och samla så mycket energi som möjligt. I morgon reser vi till Dolomiterna!

Fiffigt nog fick jag direkt efter tävlingen annat att tänka på, med Salomon/Atomic hade vi ett gäng journalister på besök för att ge dem chansen att prova på Crosscountry Fit, d v s längdåkning för den som vill komplettera sin övriga träning utan krångel. Det blev två grymt roliga dagar, så kul att lära känna nya intressanta människor med mycket energi. Och fantastiskt att få dem att upptäcka och tycka om det jag själv älskar att göra - åka skidor!

Och så de obligatoriska sol, snö och perfekta skidspår bilderna från Vålådalen

Ps: Är det någon som vill följa Marcialonga på TV, så sänder TV12 från 7.45 (starten går kl 9.00), TV4 Play och swixskiclassics.com

Ja, idag får jag åka skidor!

Tillbaks på rälsen i Vålådalen

Första tanken när jag vaknade i morse var faktiskt: "Ja! Idag får jag åka skidor" En vilodag igår och så är längtan så stor. Lätt stört möjligen, men väldigt härligt att känna så.

Åka skidor, jobba med skidor, se på skidor... Mitt liv i nötskal de här Tour de Ski och Swix Ski Classics-dagarna. Nu lugnar det ner sig lite och jag ska ägna mig även åt annat jobb, håller på med ett stort skribentjobb för Magasin Glasriket.

Träningen går enligt plan, den här veckan var tuff med mycket intervaller och högintensiv träning. Kroppen svarar bra, vilket är superkul. Passade också på att ta en tekniklektion, det var givande - inte minst för att jag fick en bekräftelse på att jag utvecklats tekniskt - och så fick jag ett lagom antal detaljer att slipa på.

Två veckor till Marcialonga. Det börjar kännas nu. En hel del tankar på hur det faktiskt känns att åka loppet börjar dyka upp. Toakön innan start, uppförsknixarna mot vändningen i Canazei, sockersnön i byarna, min favoritsträcka kring Val di Fiemme-stadion, tröttheten i sista backen, tantens balkong i Cavalese - då man vet att man är uppe, det magonda och hostan efter loppet... Och ja, jag längtar efter alltihop!

På söndag blir det tävlingspremiär för vintern, 21 månader sedan jag senast tävlade på skidor. Tåsjödalen Classic Ski blir en ny erfarenhet för mig.

Lunchhak med utsikt i Trysil

Gym med utsikt, Sport's Gym i Åre.
Och en trött jag efter intervaller i stakmaskin. 

Ottsjön med Ottfjället i bakgrunden.

Och äntligen faller snön på allvar över Vålådalen! Nog för att jag gillar att springa, och det är ju smidigt när det är barmark vid sidan av skidspåret, men det är så här det ska vara - vitt och vackert!