Två veckor som invalid

Det här lägret i Ramsau blev ju inte riktigt som jag tänkt mig. Men de senaste två veckorna har varit intressanta och annorlunda, det får man ge dem.

Bara det här att ligga på sjukhus. Förra måndagen, när allt det här hände: benbrott, operation osv, var faktiskt den värsta chocken att jag skulle vara tvungen att vara INLAGD på sjukhus! Men jag lärde mig snabbt att gränserna för vad man tycker är läskigt och jobbigt flyttas när man inte har något val. Nu hade jag tur som hamnade på ett litet nybyggt alpsjukhus där det inte ens luktar sjukhus. Alla, med undantag för administrationspersonen frau Huber, var väldigt gulliga och vänliga. Som rookie på sjukhus visste jag inte alls vad jag skulle vänta mig, hade till exempel hört en massa negativt om maten. Men här fick man till och med välja vad man skulle äta! Knödel, soppa, ibland efterrätt och det var ganska gott, förutom att portionerna var lite klena.

Efter fem dagar på Krankenhaus tyckte de att jag var redo att möta verkligheten igen. Tack vare gott försäkringsskydd ordnades hemtransporten hyfsat smidigt och via ambulans till München kunde jag flyga hem. Samtidigt började snön falla över Schladming och hösten byttes snabbt till vinter.

Har man bråttom på flygplatser kan jag rekommendera rullstol, man får gå före i kön till säkerhetskontrollen, åka en sådan där liten bil på Kastrup, slipper bära väskor och alla är vänliga. Så efter en hel dags resande landar jag äntligen i Göteborg, helt slut. Bara för att upptäcka att min väska befinner sig i Frankfurt... Orka!!!

Väl ute ur den skyddade verkstaden som sjukhuset utgör, ställs man inför vissa utmaningar vad gäller problemlösning. Hoppar man på kryckor så kan man inte bära något i händerna. Då får man öva upp pricksäkerheten i att kasta saker. Och det går att hoppa rätt långt på ett ben, fast inte med en kaffekopp i handen - termosmugg är bättre. Kan man inte ta kryckorna uppför den branta trappan till övervåningen (där tv:n står), ja då får man lita till ett friskt ben och två armar. Fotbollslandskamper ska ses, så är det bara. Saker tar längre tid än vanligt, jag får lära mig att vara lite mer tålmodig helt enkelt (inte min mest framträdande egenskap). Och så försöker jag hela tiden effektivisera genom att tänka i flera steg så att jag ska slippa hoppa fram och tillbaka hemma. Är jag på ett ställe gör jag flera saker när jag ändå är där.

Jag, som ändå är ganska vältränad, stark och har bra balans, tycker att det är jobbigt emellanåt. Man får till exempel svinont i händerna av att hoppa på kryckor. Hur klarar sig då en gammal person som råkar ut för något liknande?! Kommer även att tänka på hjältarna i Mot alla odds som tog sig genom Afrika, på kryckor, i rullstol och med proteser.

Så, en dryg vecka på hemmaplan. Har mest ägnat den åt jobb, är inne i en intensiv fas med att skriva texter åt Glasriket Magasin. Nu är jag ännu gladare för mitt hus på stranden. Måste jag ändå sitta stilla är det ju mycket bättre att göra det med en fantastisk havsutsikt! Jag kan hoppa genom grinden i trädgården, rakt ut i sanddynerna och är nere vid havet på någon minut. Dessutom har oktober hittills bjudit på underbart väder, det går finfint att sitta ute och fika fortfarande. Har smugit igång med lite "träning", kör bål- och armstyrka hemmavid och hoppas kunna återvända till gymmet snart.

Det är förresten påfallande vilka olika synsätt som råder inom vården i olika länder. Enligt den österrikiske läkaren skulle jag ta blodförtunnande sprutor i sex veckor, men den svenske ortopeden jag träffade sa att de ofta inte alls ger det längre. Samma sak med olika typer av gips, hur länge man ska ha det, ska skruvar tas ut eller inte... Milt sagt förvirrande. Men nu är jag i goda händer, på tisdag ska jag ner till Ortocenter och Pär Herbertsson, duktig ortoped som bl a är läkare åt MFF. Känns tryggt!