Oflyt? Jag?

Krankenhaus, fibulafraktur, gipsraum... Nya glosor jag gärna hade sluppit lära mig.

Från träning på underbara Dachstein...

...till krankenhaus.

Sommaren har varit strulig, den har varit den ena olycksfallsskadan efter den andra. Men sedan i slutet av augusti har jag kört disciplinerad rehab och har kunnat trappa upp träningen. Cykel, löpning och sedan test på rullskidor också. Hoppet växte om att kunna börja träna ordentligt och få springa några orienteringstävlingar så här i slutet av säsongen. Blev en start på medel-SM, främst för att terrängen i Sandsjöbacka söder om Göteborg var så lockande. Är ganska nöjd med kvalloppet efter omständigheterna, men i finalen fanns det inget kvar i kroppen.

Sedan var det dags att åka till en av mina favoritplatser på jorden: Ramsau i Österrike. För tredje året ett höstläger med skidåkning på Dachsteinglaciären på förmiddagarna, och som andra pass löpturer i ett vackert Ramsau med träden skiftande i rött och gult. Med en bristande träningsbakgrund de senaste månaderna fick jag ta det lugnare än jag hade önskat, men det var ändå härligt. Kroppen svarade helt ok och det var så underbart att få åka skidor igen - dessutom i en fantastisk miljö. 

Det rullade på fint i fyra dagar. I måndags skulle vi köra lite teknik, bland annat en balansövning på en skida. Det gick bra flera varv, men så högg klistret fast i snön och när jag skulle parera vred jag till vristen på något sätt. Föll omkull och kände direkt att "det här Hansson, var inte bra". Så det blev direkttransport till sjukhuset i Schladming. Hade hunnit börja hoppas att det bara var en riktigt allvarlig stukning, jag hade inte så himla ont. Men när jag kommer tillbaka till läkaren är röntgenbilderna uppe på dataskärmen, och jag ser en svart skugga i benet som jag misstänker inte ska vara där. Mycket riktigt. En fraktur på ett ben i vaden och en fraktur längre ner i vristen. 

"Vi brukar rekommendera operation", säger läkaren. 

Jag tänker blixtsnabbt: Vi är i en skidort, här är den här typen av skada vardagsmat för ortopederna. "Kan ni göra det här?"

"Ja då." 

"Nu?" 

"Ja, vi behöver bara förbereda lite". 

Så, 4 timmar och 15 min efter att jag burits in på akuten på Eriks rygg, rullas jag ut från operationssalen, hopskruvad, sydd, med bloddräneringsslang från foten och droppslang i armvecket.

För er som inte vet det, så är jag en riktig mes när det gäller sjukhus, skalpeller, stygn, kanyler osv. Har varit lyckligt förskonad från närkontakt med sådant. Det var en anledning till att jag ville göra operationen på en gång, innan jag byggt upp ångesten. Rädslan hann liksom inte ikapp. 

Tisdag var en dag på mycket smärtstillande. Jobbade lite mellan varven, men mest ägnade jag dagen åt att ringa på en sköterska och be om mer droger. På kvällen kom en av mina bästa vänner, som bor i Salzburg, på besök. En stor kram är verkligen den bästa medicinen! 

Onsdag var stora gipsdagen: på med gips och bort med den äckliga dräneringen. Så nu slapp jag släpa runt på en liten flaska med mitt eget blod i. En grej som gör mig svimfärdig när jag ser det på andra. 

Första attacken kom när jag satt och åt lunch. Plötsligt kände jag hur hela kroppen gick igång på högvarv. Fattade ingenting, tänkte bara att "äsch nu äter jag för fort". När jag hade käkat lade jag mig på sängen för att lugna ner mig. Men det blev bara värre. Kände mig yr och började gråta hejdlöst utan anledning. Fick panik över kanylen i armen och var ytterst nära att bara slita ut den. Ringde på sjuksyster och fick något lugnande örtbaserat grejs.

Några timmar senare var det dags igen och då fick jag panik över att jag kände mig instängd i gipset. Fick sedan en attack till på kvällen. Jag kan inte förklara vad som hände, satt helt lugnt och jobbade och helt plötsligt freakade systemet ur. Kanske var det oron och känslorna som kom ifatt mig, eller så var det helt enkelt en detox efter alla mediciner jag fick dygnet innan. Ett smakprov på hur det skulle kännas att avgiftas från riktiga droger?

Lugnade mig med att lyssna på Özz Nûjens sommarprat för andra gången. Skrattade mig återigen fördärvad åt hans uppspelning av kungens "nu vänder vi blad"-anförande på Hunneberg. Kungen förklarar hur löshundsjakt går till in i detalj, medan alla bara står där och undrar om han satt på Camilla Henemark eller inte. Man tror inte att det är sant. Den mannen är vår regent! Jag har alltid tänkt att monarkin är bra för varumärket Sverige, men efter att ha hört kungen svamla runt i sju minuter - så blev jag republikan på direkten! Igår kväll var det tre avsnitt av Niklas mat som fick utgöra min terapi.

Lugnar nerverna med favoritkocken Niklas Ekstedt

Det har varit många tårar och en hel del smärta de här dagarna. Och det är långt ifrån över än, skruvar ska ut, sår ska läkas och sedan väntar rehabträningen. Förhoppningar som går om intet, ännu en motgång när jag redan var ganska nere - det gör ont. Men så finns ju ni, underbara vänner. Tack alla ni som hör av er på olika sätt och visar att ni bryr er! Det betyder så otroligt mycket!!

Ett särskilt tack till 

Katja, min vän och jourhavande läkare dygnet runt

Lucie, för att du körde hela vägen hit och kramade mig

Louise, för att du styrde upp allt när jag bara försvann

Puss och kram!