Tävlingspremiär på hemmaplan

I helgen åkte jag Vålådalen Classic Ski Marathon. 40 km uppe vid Sapporospåren på fjället. Egentligen skulle banan ha gått nere i skogen och varit betydligt flackare. Men eftersom temperaturen nere vid fjällstationen låg runt -25 stora delar av veckan, så valde vi att flytta upp loppet på fjället. Där brukar det vara minst tio grader varmare.

En ny bansträckning designades. Sapporospåret är rejält kuperat, så för att göra banan lite snällare både uppför och utför, togs de värsta backarna bort och ersattes av längre sträckor ute på myrarna.

På fredagen arbetade vi med att skotta snö till de ställen där snötäcket var tunt. Hederligt kroppsarbete med fantastisk utsikt!


Skidstadion under uppbyggnad

Tyvärr bjöd inte tävlingsdagen på riktigt lika vackert väder. Det var -5, mulet och lite blåsigt. Dryga 100 startande gav sig iväg på 4*10 km. Som vanligt när det handlar om mindre skidtävlingar så verkar min kropp tro att det bara är träning. Pigg var jag inte och inte blev jag piggare heller.

Dagen innan loppet var spåren stenhårda, vilket vi glatt informerat folk som frågat hur de skulle valla om. Men efter första varvet blev snön mjuk, i kurvorna till och med "sockrig" och stavfästet blev sämre. Så förlåt ni som vi eventuellt lurade! Om det är någon tröst så hade ingen av oss med "inside" info något fäste heller...

För mig handlade det mest om en kämpainsats, men alltid ger det något och jag fick ett bra pass på knappa tre timmar. Positivt att ta med mig är att jag är stark uppför jämfört med killarna och gubbarna som åkte runt om mig.

Nu är det vila och uppladdning inför Marcialonga som gäller. I morgon åker vi ner till Val di Fiemme  och på söndag är det dags att försöka åka bra. Ska bli härligt att komma ner till Dolomiterna igen!

I skidspåret

Nu har jag befunnit mig i Vålådalen i en månad. En härlig fantastisk vacker månad med skyhög livskvalitet!

Huvudanledningen till att jag är här är ju att jag ska bli en bättre skidåkare. De senaste dagarna har jag tvivlat starkt på att jag blivit det hittills i alla fall. Tyckte att tekniken var bättre i början än vad den är nu. Trots att jag fått experthjälp.

Ca 40 timmar skidor, kompletterat med löpning och styrka till en totaltid på runt 50 timmar, har det blivit än så länge. Inga enorma mängder men sedan en dryg vecka jobbar jag inte så mycket, vilket ger mer utrymme att nöta i spåren.

Men, det gäller för mig att lyssna på kroppen. De senaste åren har jag vid ett par tillfällen lyckats träna alldeles för mycket, vilket krävt långa perioder av återhämtning. I fjol körde jag till exempel hårt över nyårshelgen, fortsatte med mycket träning på hemmaplan, åkte Grotfallsrundan och Marcialonga. Sen var jag kaputt och tvingades vila i stort sett hela månaden fram till Vasaloppet. Var till och med tveksam till om jag skulle kunna starta. Inte alls optimalt!

Ett tecken på att jag bör tagga ner är att jag börjar känna mig lite låg och smådeppig. Kruxet är att det dröjer länge innan man blir det i den här miljön! Men med hjälp av coach Thomas tror jag att det ska gå bra att hålla balansen.

På tal om balans, jag måste förbättra min kurvtagning i nerförsbackarna. Sapporospåret uppe på Ottfjället är en kuperad historia, uppför är en sak - det är ju bara jobbigt. Men man ska ner också... Häromdagen var spåren väldigt snabba efter att det varit töväder och sedan frusit på, grymt roligt - det kittlade i magen som om man åkte berg och dalbana på ett par ställen!

Bilderna i det här inlägget är just från Sapporospåren, där åkte jag ett tretimmars pass i måndags och njöt av varje sekund. Såg inte en människa på hela tiden, solen strålade och kroppen var med på noterna. Fick tvinga mig att åka ner när "tiden var ute".

Väderväxlingar

Vädret är ju intressant för det flesta svenskar men här diskuteras det mer än vad jag är van vid.

Och i Vålådalen svänger det! I alla fall om vädret. Från -23 till -6 på några timmar. Snöfall, sol, halvklart, mulet och snö igen. På en enda dag. En annan dag kan det hinna regna, vara sol och toksnöa mellan frukost och lunch. Alla väderlekar har sin charm på något sätt. Men ymnigt snöfall är det som uppskattas mest just nu, de senaste dagarna har det kommit en hel del och nu är nästan alla spår öppna. Och förrgår kunde även backen invigas för säsongen.

Vålådalens bastukåta en vacker januarimorgon

Jag har fått känna på de flesta fören: kallt och gnissligt, mjukt och tungt i nysnö, isigt och snabbt. Bra för mig att få träna på! Har ännu inte börjat träna på riktigt, eftersom jag jobbar sex timmar om dagen. Antagligen bara bra även om jag nu börjar bli sugen på att komma igång ordentligt!

Efter nästan tre veckor här uppe har jag hunnit notera att en del saker är lite annorlunda jämfört med livet i storstan. Till exempel så hinner man inte twittra och facebooka lika mycket när man inte spenderar drygt 45 min i kollektivtrafiken två gånger om dagen, så. Bra eller dåligt, vet jag inte riktigt men det känns som att jag har fullt upp med att göra saker istället för att skriva eller läsa om dem.

På avdelningen vardagsbestyr har jag också märkt att det går MYCKET fortare att välja kläder på morgonen när man bara har fyra par byxor, fem toppar, ett par skjortor, två klänningar och en kjol att välja på. Här kapar jag minst fem minuter, troligen tio, jämfört med en ordinär morgon på Lidingö. Dessutom, när allt finns på tio kvadrat så lägger man ingen tid på att transportera sig runt i lägenheten. Inga trappor att springa uppför ifall jag glömt något på ovanvåningen.

Det blir en annan kosthållning här på fjällstationen, jag lagar ingen egen mat utan äter tre mål i vår personalmatsal. Förutom att jag saknar att kocka då och då, så blir det betydligt fetare och stabilare mat än vad jag lagar själv. Mätt blir man och man står sig bra. En intressant effekt är att jag inte alls blir sugen på någon liten chokladbit framåt kvällen som jag lätt blir annars. Det finns bara bryggkaffe att tillgå, vilket har varit helt OK men nu efter 19 dagar börjar jag faktiskt känna suget efter en riktig latte!

Så här ser det ut i personalmatsalen var och varannan dag, tur att sötsuget inte är så stort...

Det har varit fullmåne och en kväll stack vi ut på turskidor upp på Ottfjället. Månen var rena strålkastaren och det var nästan vindstilla uppe på berget. Magiskt! Vägen ner blev ett litet äventyr, omväxlande stenhård skare och djup lössnö ledde till ett antal vådliga vurpor. I den sista jag gjorde råkade jag tyvärr dra till lårets baksida och knät, det fick till följd att jag fick styra om träningen till överkroppsstyrka och stakning några dagar. Men nu börjar det kännas bra igen.

På söndag gör jag sista ordinarie dagen i receptionen, sedan blir det fokus på träningen!

Gott Nytt År på er alla!